KulTuren - Upplevelser | Glasriket

KulTuren - Upplevelser

Upplev historiska platser längs KulTuren. Ibland finns tydliga spår och lämningar, ibland får fantasin hjälpa till att skapa en bild av hur det en gång var.


Var befinner du dig just nu?
Klicka på ortsnamnen nedan för att komma till rätt ort i texten.

 

Emmaboda  Rostockaholme  Duvemåla  Johansfors  Algutsboda  Boda  Moshult  Huvudhultakvarn  Eriksmåla  Åfors  Högaskog  Deragård  Yggersryd  Transjö  Kosta  Strömbergshyttan  Bergdala  Hovmantorp  Lessebo  Ljuder  Åkerby  Skruv  Korpamoen  Långasjö  Vissefjärda  

 


 

Emmaboda

Emmaboda kyrka

Emmabodas första församlingshem byggdes 1926 på backkrönet intill den gamla mangårdsbyggnaden i Gantesbo. Vid denna tid tillhörde Emmaboda Vissefjärda kommun, men fr.o.m. den 1 januari 1930 blev Emmaboda köping och därmed självständig kommun. Invigningen av köpingen skedde redan på nyårsaftonen 1929. Från och med nu kunde Emmabodaborna bestämma över sig själva. Snart uppkom planer på att bygga om församlingshemmet till kyrka. Arkitekt Paul Boberg uppgjorde ett förslag som godkändes. Den 1 januari 1939 blev Emmaboda en egen församling inom Vissefjärda pastorat. 1941 invigdes kyrkan med församlingshem av biskop Yngve Brilioth. I kyrkan finns en dopfunt i ljus Ekebergsmarmor och utformades av bildstenhuggare Karl Almgren, Emmaboda. Glaskonstnären Erik Höglund har formgivit de eleganta bågarna med ljushållare av glas i långhusets fyra fönster. Glasmosaikfönstren i koret är gjorda av Erika Lagerbielke.

 

Hembygdsparken Bökön

Emmabodaortens Hembygdsförening bildades 1936 och äger hembygdsparken Bökön vid idrottsplatsen. Bökön är ett område på den gamla byn Gantesbos slåttermark vid Bjurbäcken. Namnet Bökön kommer av trädet bok och kullen var omsluten av sankmark och vatten därför slutledet ön.

I Hembygdsparken finns olika byggnader från olika tidsperioder som speglar en del av ortens och traktens äldre byggnadstradition. Huvudbyggnaden på Bökön är en av de två mangårdsbyggnader från Gantesbo, som fanns här innan järnvägen kom. Mangårdsbyggnaden representerar ortens byggnadsskick i början av 1800-talet, men renoverades i samband med flytten 1936.

En ängslada från tiden före järnvägens tillkomst, en ladugård från 1700-talet som ursprungligen stod i Buemåla, en ryggåsstuga från Rukebo och en kvarnbyggnad från Kärrebo i Hälleberga är hitflyttade. Den gamla arrestlokalen från marknadsplatsen nere vid järnvägen har också flyttats hit till Bökön. Därefter har en museibyggnad uppförts.


Rostockaholme

Med en modern variant av Alguts kopparbro passeras Lyckebyån, varefter vi befinner oss på Rostockaholme ett näs mellan sjöarna Grimmansmålasjön och Rostockasjön.

Den sydligaste delen av holmen utgörs av en rullstensås, som avsattes av en isälv vid inlandsisens avsmältning från området för drygt 14 000 år sedan. Åsen består av rundade block och stenar samt grus och sand. Små, igenvuxna täkter visar, att man här har tagit material till att bygga vägar och kanske hus – enligt uppgift bl.a. till kyrkobygget i Emmaboda. Åsen är en fortsättning på den s.k. Lindåsen, som just vid Lindås har sin mest markanta utbildning med upp till 11 meter höga och slingrande getryggar samt mellanliggande sänkor, varigenom ett åsnät utformas.

På mellersta delen av Rostockaholme, där landskapet öppnar sig finns en bred sandplatå där förutsättningarna för bosättning och odling var goda, liksom genom den källa med klart och kallt vatten, som påträffades vid de arkeologiska undersökningarna. (En dendrokronologisk analys av brunnskaret vid källan i strandkanten visade att timret fällts 1337). Här finns lämningar efter en mindre gård. Det finns fyra husgrunder och murrester efter en större källarbyggnad. Under 1990-talet har mindre undersökningar genomförts som visat att gården huvudsakligen har använts under 1300-talet och övergivits i början av 1400-talet.

Idag kan vi se lämningar efter minst fem byggnader i form av raserade ugnar eller spisar. Dessa s.k. spisrösen kan vi finna i alla byggnader, utom källaren, vilket tyder på att dessa är gårdens mest påkostade hus. De enklare: bodar, fähus, lador, loge saknade uppvärmning, hade enklare grunder och har därför inte lämnat några spår efter sig.

Mitt på gårdsplanen har anläggningens viktigaste hus legat. Idag återstår endast resterna av en nedgrävd källare med måtten ca 8 x 10 meter. Här har skatten från underlydande gårdar i form av smör, skinn, kött m.m. samlats. En ca 2 meter bred trappa ledde ner i källaren och på nedersta trappsteget fanns resterna av en laggad tunna. Här hittades ett medeltida hänglås, ett halster, ett centrumbeslag till en träsköld, en ljushållare m.m. De kraftiga murarna samt mängden av förkolnat virke antyder att källaren haft en timrad överbyggnad i ett eller två plan. Här hade förmodligen gårdsherren sin ”representationsvåning”. Bland andra spännande fynd från utgrävningarna kan nämnas ett silvermynt präglat av kung Magnus Eriksson på 1330-talet, några keramikskärvor samt en tärning i ben.

Efter de arkeologiska undersökningarna har bilden av en betydande stormannagård tonat fram, uppförd någon gång i slutet på 1200-talet och övergiven efter brand ett hundratal år senare med tanke på det exklusiva fyndmaterialet, husens dimensioner och till viss del byggmaterialet. Senare forskningar i de medeltida dokumenten har på goda grunder kunnat knyta en av 1300-talets mäktigaste män till anläggningen – drotsen Nils Turesson (Bielke).

Ur: ”Bielkeleden. En kultur- och naturhistorisk vandring på och omkring Rostockaholme”.

Knutsson/Melin. Särtryck ur Algutsboda sockenbok, del XIV, 2008.


Duvemåla

”Kristina” från filmen om ”Utvandrarna” kom från Duvemåla. Namnet Duvemåla har blivit känt genom Vilhelm Mobergs författarskap som Kristinas hemby, platsen hon aldrig slutade att längta tillbaka till från andra sidan Atlanten. Här hade huvudpersonen Kristina sitt föräldrahem och det var till denna by med dess ljusa sommarnätter, blommande ängar, fåglarna och astrakanträdet hon drömde sig tillbaka när hon greps av hemlängtan.

Här föddes Vilhelm Mobergs mormor Johanna 1833 och hit kom han ofta som vuxen på besök. Mittemot platsen för mormoderns hus ligger Rundqvistagården. Mangårdsbyggnaden är en tvåvånings parstuga från mitten av 1800-talet med tillhörande ladugård. Här levde de fyra syskonen, två systrar och två bröder, ett enkelt och tillbakadraget liv. Alla fyra förblev ogifta och alla nådde hög ålder. Det märkliga var inte bara det att de fyra levde tillsammans utan också att de var så otroligt gammalmodiga, vidskepliga och extremt sparsamma. Den nya tidens påhitt som elektricitet, telefon, vatten och avlopp var rena lyxen. ”Sådant skulle man inte lägga pengar på - för övrigt drog det bara till sig åska”!

Den lilla byn med sina fem gårdar har genom århundraden legat lite undanskymd vid sidan av stora landsvägen, men byn har anor tillbaka till medeltiden. I Vadstena klosters jordebok år 1477 redovisas en gård i Duvemåla, som skall ha donerats till klostret av Sten Stensson Bielke år 1395. I en ränteförteckning från 1544 står det om ”Jeppe i Duvemåla” som då bodde här. På 1620-talet finns att läsa i Boskaps- & utsädeslängder att ”Jon i Duvemåla” har 1 oxe, 4 kor, 2 kvigor, 5 får och 4 svin. Tre tunnor med utsäde till nästa år hade Jon på lager. Därtill 1/3 tunna till svedjeodling. Här ser man att s.k. svedjebruk således har bedrivits i skogarna vid Duvemåla i minst 400 år.

Svedjebruk gick till så att man på ett litet område i skogen på vintern sågade ner träden. Året därpå eldade man ris och gräs på marken. På så sätt frigjordes näringsämnen i den magra jorden mellan stubbar, stenar och rötter. Området hägnades med gärdesgård, direkt i askan sådde man rovor eller, från 1800-talet, satte potatis. Andra året sådde man råg i den ännu näringsrika jorden. Tredje och fjärde året odlade man inte mer, men man fick ofta ut rikliga skördar av saftigt gräs som slogs, torkades och förvarades till vinterfoder åt djuren. Därefter togs hägnaden bort, och den lilla ”fällan” eller ”brånen” blev bete för djuren när de gick ute i skogen under sommarhalvåret.

De tre tunnornas utsäde som Jon i Duvemåla använde till sina åkrar på 1620-talet såddes på hans inägor, d.v.s. åkrarna närmast husen. Till inägorna räknades även ängsmarkerna. Dessa var viktiga, då det var här man fick vinterfoder till sina djur. På ängarna slogs gräset med lie och torkades i hässjor. På en kulle intill de blöta ängsmarkerna hade byborna i Duvemåla ett gemensamt madhus där höet förvarades.

På ängarna togs även löv som torkades i lövfjällar, ett slags hässjor, och användes till vinterfoder. Metoden kallas hamling. Ask, asp och björk användes. Träden och buskarna som fanns i ängen drog upp näring till blommor och gräs på ytan. Löven gav också en halvskugga.  Efter skörden släpptes djuren in på ängen för att beta av det sista gräset. Från ängen tog man också läkeväxter, bark, frukt, nötter, honung m.m.

Av Jons 3 tunnor utsäde på 1600-talet blev det inte en skörd på kanske 150 tunnor som idag, utan upp till 7-8 tunnor. Av detta skulle man åter spara 3 tunnor till det kommande årets sådd. På åkrarna odlades under 1600-talet främst råg. Åkrarna var små och steniga. Mellan stenarna bearbetades jorden med årder i trä. År 1810 gav jorden i Duvemåla i bästa fall 6:e kornet. 

Gårdarna i Duvemåla by blev skatteköpta 1790. Det innebar att bönderna friköpte sina gårdar, som ju övergått i kronans ägo efter att byn på medeltiden ägts av först en adelsman sedan ett kloster. I fortsättningen betalade bönderna skatt till staten från sin gård. Jorden hade alltså delats upp så att det till slut var sex gårdar i Duvemåla. Nu hjälptes man åt med arbetskrävande sysslor i jordbruket. Skörd, tröskning och husbyggande är exempel. Man hade också gemensamma vägar, brunnar, madhuset vid mossen, fiskevatten m.m. och i den gemensamma kvarnen, som låg sydöst om byn.

År 1810 genomfördes ett storskifte i Duvemåla. Bebyggelsen var då mycket tätt samlad, ungefär till den plats där Rundqvists mangårdsbyggnad ligger än idag. Fram till 1842 års laga skifte låg mangårdsbyggnaderna i en fyrkant kring en gemensam gårdsplan med en brunn i mitten. Ladugårdarna och ekonomibyggnaderna låg bakom bostadshusen.

1842 genomfördes laga skifte i Duvemåla. Bebyggelsen blev spridd och gårdarna kom att ligga var för sig med hela sin mark runt gården. En gård försvann vid skiftet, och nu var det fem gårdar i Duvemåla. Dessa var dock små. Duvemåla är ett karaktäristiskt exempel på en smålandsby i skogsbygd. Det var vanligt att byarna bestod av 4-5 gårdar. Man kunde inte hålla så många djur. Antalet var beroende av den mängd vinterfoder man kunde samla på ängar och åkerrenar.

Vid 1842 års laga skifte fick alltså tre av de fem gårdarna flytta bort från den gamla bytomten. Två blev kvar i den ursprungliga bykärnan. Jordbruksarbetet och skötseln av självhushållet bedrevs på egen hand i var och en av de fem gårdarna. Man levde dock i storhushåll med flera generationer tillsammans.

Skogen här var en fantastisk trollskog. Vid Duvemålaberget inne i skogen, vid "Trollstenen", ligger en flat sten på en berghäll, där sägs en silverskatt ligga undangömd. En annan sägen berättar, att när trollen första gången hörde kyrkklockorna i Algutsboda kyrka flydde de från trollskogen. Kvar ligger alltjämt trollstenen, som har den egenheten att den vänder sig ett varv varje nyårsnatt när klockorna i kyrkan ringer in det nya året.


Johansfors

Trollagärde - ”Trollens kammare”

Uppe i en backsluttning ligger storblockig morän på ”berg i dagen”, en naturbildning som består av ett 10-tal flyttblock, som ligger direkt på berget, under ett av blocken finns en liten hålighet.

Sägnen berättar att trollen lagt flera stora stenblock s.k. flyttblock på varandra för att bygga ett hus. Det var innan man visste att vi haft en inlandsis som förde med sig, flyttade och släppte blocken lite varstans. Platsen kallas för ”Trollens kammare” - en mäktig klippformation.

 

Johansfors glasbruk

Johansfors glasbruk ligger i samhället Broakulla. Namnet Johansfors antogs då glasbruket anlades vid vattenfallet. Namnet Broakulla är ett gammalt gårdsnamn och har funnits här i en tidigare industriepok vid Lyckebyån.

År 1889 grundades här ett litet glasmåleri i det tidigare mejeriet som fanns här några år under 1880-talet. Vid dammen byggdes ett sliperi och dammen fick namnet Sliparedammen. Råglas köptes in från andra glasbruk, det målades, dekorerades och såldes vidare, men efter ett par år började man med egen glasblåsning.

Glasbruket anlades vid Lyckebyån och invigdes i augusti 1891, med hytta som byggdes i trä, till traditionell hyttpredikan. En modern och mer tidsenlig byggnad uppfördes på samma plats 1955.

På ytterväggen av hyttan sitter en 7 meter lång mosaik. Bilden har ritats av den konstnärlige ledaren Bengt Orup, som jobbade på Johansfors från 1952. Bilden heter ”Hyttarbetare” och föreställer glasarbetare i arbete - en hyllning till glasarbetarnas yrkesskicklighet. Mosaikbitarna tillverkades på Kosta glasbruk, som hade en ganska stor produktion av glasmosaik på 1950-talet.

I början tillverkades främst bruksföremål som brännvinsflaskor, dricksglas samt tallrikar.

De första decennierna bestod tillverkningen främst av pressat och drivet glas för hushållningen, men även slipat och målat glas tillverkades. 1910-talet var en storhetstid för målat glas. De första yrkesskickliga glasmålarna kom från Böhmen i Tyskland.

Den ved som glasbruket använde levererades i regel till bruket av bönderna som sålde den. Där staplades den upp, mättes och mottogs på vedbacken. Före bilarnas tid skulle allt transporteras med hästskjuts till och från bruket. Vägsträckan var en mil mellan glasbruket i Johansfors och järnvägsstationen i Emmaboda. Glasbruket byggde ett eget magasin vid järnvägen. Till Emmaboda var vagnarna lastade med trälådor, fullpackade med glas, som via järnväg skulle vidare till brukets kunder. Från Emmaboda var det hemlass med olika slags material till glassmältningen såsom sand, soda, kalk och liknande. I slutet av 1920-talet köpte bruket sin första lastbil.

Vid sekelskiftet byggdes en rak gata, Bruksgatan kantad med ”egna hem” från landsvägen ned mot hyttan. Där låg även disponentvillan i tidstypisk stil inspirerad av schweizerstilen.

Under 1920-talet började man tillverka glas under beteckningen ”vackrare vardagsvara”. Influenserna kom från Ellen Key och Arts and Crafts-rörelsen i England och innebar att låta konstnärer designa vackra men billiga vardagsföremål för arbetarklassen.

Kristallglastillverkningen kom igång ca 1910 med slipning och gravering av kristall. Johansfors glasbruk var representerade vid en Världsutställning i Barcelona 1929, med deras tillverkning av ”Kristallen den fina”, med urnor, pokaler, skålar, blomglas m.m. Kristallmuseet visar glasbrukets produktion under 1900-talet.

 

Stampadammen

Dammen heter så efter den stamp som tidigt fanns vid fallet, samtidigt med en kvarn. Stampen kunde krossa ben till benmjöl eller bereda ylletyg till vadmal. Stampen drevs fram till 1820-talet, kvarnen betydligt längre. I början av 1900-talet kom vattenfallet att ge kraft till den första elektrifieringen i Algutsboda socken. Stampadammen har en trevlig badplats och camping.


Algutsboda

Algutsboda kyrka

Den kyrka som idag finns i Algutsboda har haft två föregångare varav den första ska ha byggts under medeltiden. Platsen, på en höjd, ska ha varit den samma som idag. År 1767 stod dagens kyrka klar och invigdes 1770. Rakt norr om kyrkan ligger prästgården. Tidigare låg längor med kyrkstallar på båda sidor om de vägar som utgick ifrån kyrkan. Varje by hade sitt stall utmed den väg som ledde mot hembyn. Väster om kyrkan ligger sockenstugan som byggdes 1821, och har bl.a. använts som skola.

Den medeltida kyrkan, som var av trä, brann ner 1567. Enligt dåtida källor ska branden ha förorsakats av en salpetersjudare som slarvade med sitt arbete. Både kyrkan och prästgården förstördes vid branden. En ny kyrka byggdes på samma plats och den stod klar 1570. Av denna kyrka återstår idag sakristian som, till skillnad från kyrkans långhus i trä, var av sten. Denna är kommunens enda bevarade medeltida byggnad. Idag präglas Algutsboda kyrka främst av den stora ombyggnaden i slutet av 1800-talet som försåg kyrkan med bland annat dess spetsiga torn och rundbågiga fönster.

Glaskonstnären Erik Höglund, Boda har designat glasfönstren vid koret i kyrkan under 1960-talet. I slutet av 1960-talet fick församlingen motta en minnesfond avsedd för konstnärlig utsmyckning av kyrkogården. År 1969 ritades ett förslag, kallat Fågel Fenix, av konstnären Fritz Kallenberg, Boda glasbruk. Konstsmedjans mästare, Axel Strömgren, hade samarbetat med Åforsgruppen i vilken bl.a. Erik Höglund ingick. Skulpturen, en förgylld staty av Fågel Fenix kom på plats år 1970, i en cirkel med liggande, stora hällar.

Redan när den första kyrkan i Algutsboda byggdes bör en kyrkogård ha anlagts. När så behövdes upprättades också begravningsplatser i samband med farsoter. En sådan pestkyrkogård finns i byn Moshult. Platsen är utmärkt med ett minneskors.

Algutsboda kyrka är Vilhelm Mobergs barndomskyrka som han besökte tillsammans med familjen vid gudstjänster och vid konfirmationsläsningen. Vilhelm Mobergs föräldrar och två av systrarna är begravda här på kyrkogården.

 

Algutsboda Hembygdspark

Hembygdsparken anlades bakom den dåvarande kyrkskolan och kyrkan i Algutsboda med början 1956.

Hembygdsmuseet är ursprungligen den gamla gymnastiksalen som tillhörde kyrkskolan. Byggnaden uppfördes under 1920-talet och användes som gymnastiksal fram till 1958 då kyrkskolan lades ned och då flyttades byggnaden till sin nuvarande plats.

På övervåningen finns ”Västanvind” med en unik samling av textilier från olika tidsepoker. Nybygget är en byggnad som uppfördes för utställningar 2004. Den har även kök och serveringslokal.

Den knuttimrade torparladugården från Östra Stamphult, bestående av fähus, lada och loge flyttades till hembygdsparken 1969.

Lantbruksmuseet uppfördes som museibyggnad 1977. Här inryms en mängd jordbruksinventarier men också vagnar, slädar och cyklar från tidigare epoker.

En linbasta för torkning av lin har tidigare stått i Algutsboö och flyttades till hembygdsparken 1967.

Stekaremålastugan är ett f.d. militärboställe, ett kaptensboställe från indelningsverkets dagar, som tidigare låg i byn Stekaremåla. Byggnaden har sedan början av 1700-talet varit löneboställe för befälspersoner inom Växjö kompani av Smålands kavalleriregemente. Det var från början ett korpralboställe men har sedan dess byggts till för att passa högre befälspersoner och är i sin nuvarande utformning ett kaptensboställe.

I storstugan spelades den berömda nattvardsscenen i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” in. Byggnaden flyttades till hembygdsgården 1957.

Trollagärdestugan Backstugan ”Sandåsen” har varit belägen på en åsrygg nära gamla landsvägen i Trollagärde. Byggnaden är en enkelstuga med ett rum och kök och uppfördes under 1830-talet. Den har tidvis varit bebodd av två familjer och som mest har nio personer haft sin bostad i den lilla stugan. Den flyttades till hembygdsgården 1971.

Ängahuset eller ängsladan, uppfört i rundtimmer, har tidigare stått i Tomeshult, men flyttades till hembygdsgården 1969.

 

Torvbrytning i Torstamåla

Omkring 1900 började man bryta torv industriellt i Sverige. Bönderna i byar nära mossen använde torv som strö i ladugårdarna. Torstamåla är en bevarad torvmiljö/fabrik.

Torvströfabriken i Torstamåla byggdes omkring 1950. I Torstamåla har man bara grävt till 1 meters djup. Torvlagret är 4-6 meter och är av mycket god kvalitet. På hösten har man skurit torven med spade. Blocken gjordes 50x20x10-15 cm. De vägde 10 -15 kg men efter torkning bara 1 kg. Under vintern fick frosten torvblocken att utvidgas. En söndersprängning skedde som underlättade torkningen. På våren restes blocken upp på kant för att torka. I juni bärgades de med vagnar på räls och vagnarna drogs av ett bensindrivet motorlok.

Där en torvmosse brer ut sig idag fanns en gång en sjö. Detta var under senare delen av istiden för omkring 8 000 år sedan. Sjön började så småningom växa igen. Stadiet mellan sjö och mosse kan kallas kärr. Vegetationen i kärret, vitmossa, starr och vass, förmultnade inte helt, eftersom vattnet utestängde luftens syre. Så bildades ett allt tjockare lager av det vi nu kallar torv. När mossen höjts tillräckligt började tallen växa där. Det var en långsam tillväxt, men med tiden kunde träden avverkas. Efter klimatförändringar kunde mossen åter förvandlas till sjö, som i sin tur blev en ny mosse. Så kommer det sig att man kan hitta bevarade stubbar nere i mossen. Torstamåla fly är en sådan torvmosse som har genomgått växlande stadier. Man kan alltså finna lager av stubbar nere i den, minnen av avverkningar långt tillbaka i tiden.


Boda

Boda glasbruk grundades 1864 av glasblåsarmästarna Vidlund och Scheutz som tidigare arbetat vid Kosta glasbruk. På platsen fanns då två bondgårdar och en kvarn, vilket hördes på namnen på platsen, som var Förlångskvarn och Bodafall. Första hyttbyggnaden i Boda uppfördes av virke från en byggnad vid det nedlagda pappersbruket i Broakulla, som fraktades hit och byggdes upp. Tyvärr så brann denna ner, som de flesta andra hyttor i glasriket också har gjort. Hyttan i Boda har brunnit vid tre olika tillfällen.

Den gamla krossen i Boda är anlagd direkt vid den lilla Bodaån. Krossen i Boda byggdes för att krossa ”kisel”, kvartssten som var en grundingrediens i glasmassan. Det gamla sliperiet låg också vid Bodaån eftersom man utnyttjade vattenkraften i det lilla vattenfallet.

Förr i tiden ingick fri bostad när man fick anställning vid glasbruket. Man hade också fri ved till bränsle och ofta en plats till potatisodling. De större husen för flera familjer, kallades kaserner, som ligger längs vägen norrut i Boda. Flera av dem flyttades hit från det år 1904 nedlagda Löfsta glasbruk, som låg i skogen i norra Algutsboda socken.

Glaset som tillverkades i hyttorna såldes från början delvis med hjälp av glasknallar som gick runt med glas i korgar. Kaffepumpan var en mycket populär produkt. Glas från Boda kördes också i lådor in till järnvägen i Örsjö för vidare transport till städer eller andra länder.

Under 1950–60-talen hade glasbruket sin storhetstid under ledning av den driftige och framsynte disponenten Eric Rosén, som anställde den då bara 21-årige Erik Höglund direkt från Konstfack. Höglund kombinerade ofta glas med trä eller smide, Boda trä och Boda smide grundades som en följd av Höglunds formgivning.

 

Rubens stuga

Ett minnesmärke över glasblåsarmästaren Ruben Hjelm är den lilla stugan på knappt 20 kvadratmeter där han bodde med sina föräldrar och åtta syskon kring sekelskiftet 1900. Ruben har blivit ett känt inslag i glashistorien eftersom han var mycket kritisk till Erik Höglunds moderna tankar kring glasformgivning på 1950-talet. Efter en dispyt slängde Ruben ifrån sig glaspipan och gick hem till sin lilla stuga. Dit kom Höglund senare under kvällen med en flaska brännvin och de två blev vänner för livet. 

Den gamla, vita transformatorstationen, uppförd i klassicistisk 1920-talsstil, står kvar som ett minnesmärke från den nya tiden som kom till Boda 1929 när elkraften definitivt ersatte vattenkraften.

När det var ”Hyttkvällar” samlades man ofta, särskilt på höstar och vintrar.

”Hyttan hade sin egen atmosfär av trivsel och värme. När smältan gick, lyste ugnen lång väg och samtidigt strålade den ut en skön värme. Här satt man i olika grupper på putslådor och spannpallar. Här diskuterades och berättades. Det kunde vara minnen från längesedan gångna tider, då man arbetade på nu nedlagda bruk, det kunde vara jakthistorier och det kunde vara spökhistorier. De gamla glasblåsarna var goda berättare. I de mörka hyttorna fanns övertro. Under ensamma kvällar med elden som enda sällskap kunde man få se mycket, som inte gick att förklara.

Förr kunde man ofta finna luffare vid ugnen. Många av dem hade tidigare arbetat på olika glasbruk, många hade vandrat långa vägar och sett världen utanför Sveriges gränser, de flesta var mästerljugare.

Ibland kunde man steka sill och potatis vid ugnen, och allmänt ansågs denna rätt stekt i ”pottplock” som något alldeles extra.

För en utomstående var hyttkvällarna någonting främmande men samtidigt något tjusande. Elden i centrum, mörkret i de mera avlägsna delarna av hyttan, skuggorna längs golv och väggar skapade en stämning av urtid och mystik, som skarpt kontrasterade mot brukslivet om dagarna”.

Ur: Boda glasbruk 1864 – 1964 av Olof Nordström.


Moshult

Vilhelm Moberg

Författaren Vilhelm Moberg föddes år 1898 som fjärde barnet i en syskonskara på sju i ett soldattorp i byn Moshultamåla. Sina första nio år tillbringade han på soldattorpet som tillhörde fadern, den indelte soldaten nr 132 Karl Moberg. En minnessten, "Mobergsstenen" står i närheten av Bjurbäcken i en glänta i skogen. Den restes 1970 på den plats, där Vilhelm Mobergs  barndomshem, soldattorpet, stod fram till 1924. "Fan, man är väl inte död än", muttrade Moberg, som inte ville närvara när stenen restes. Här i soldattorpet födde mor Ida sju barn. Stugan var skröplig, men naturen utanför stugdörren var en glädjekälla för gossen Vilhelm: "en stickelbärsbuske, en surapel med ett skatbo, en bäck, där gäddorna stod sömnigt gapande mellan grässtråna..."

Moberg är mest känd för sina skildringar av emigrationen till Amerika, men återkommer i sina romaner gång på gång till sin hembygd. Det var uppväxtmiljöerna och hembygdens människoöden som gav honom inspiration till hans författarskap. Flykt hemifrån – återkomst till ursprungsmiljön, det är ett ständigt återkommande motiv. Hans bondeskildringar är ofta tunga av jord och arbete, hans längtan hem fylld av ljusa minnen och önskedrömmar. I hela sitt liv blir Moberg den evige bonden, i sin kärlek till det enkla ursprunget, i sitt rättframma rättspatos, i sin obändiga tro på Småland och smålänningarna var de än befinner sig. Det var i denna utvandrarbygd han hämtade miljöer och människoöden som formades till ett gripande romanepos om utvandrarna.

Det var ytterst nära att även Vilhelm Moberg hade gett efter för emigrantdrömmen. När bud om möjligheterna i det stora landet i väster nådde ett Småland som fick allt svårare att försörja sin växande befolkning. 18 år gammal fick också Vilhelm sin Amerikabiljett, hemsänd från sin morbror. Men för en gångs skull var just han den av bygdens ynglingar som inte vågade. Tungt vägde troligen att både hans far och mor var emot resan.

Vilhelm Moberg hade en brinnande läslust och kunde gå miltals för att låna böcker. Efter skolan började Vilhelm arbeta, han var dräng på bondgårdar, arbetade på torvmosse och i skogen men hela tiden levde barndomsdrömmen kvar, att bli författare! Vilhelm skrev flitigt i tidningarna och blev Sveriges yngste chefredaktör 1921 i Vadstena. Under Andra världskriget skrev han tidningsartiklar för att kritisera regeringens inskränkning av tryck- och yttrandefriheten. Mot slutet av sitt liv intresserade sig Moberg alltmer för historieskrivningen.

Under åren 1846 – 1930 emigrerade nära 1,3 miljoner svenskar över haven, nästan var femte emigrant återvände dock. När Moberg växte upp var Amerika ett familjärt begrepp i Småland och Minnesota mer välkänt än Norrland!  Moberg nådde världsberömmelse med det väldiga romanbygget om utvandrarna (Utvandrarna 1949-59), en av vår litteraturs mest lästa romaner. Romanen blev på sent 1960-tal film med bl.a. Liv Ullman och Max von Sydow och hade premiär 1972. Senare gjorde Björn och Benny från Abba musikalen ”Kristina från Duvemåla” baserad på böckerna.

Vilhelm Mobergs barndomsskola, mellan åren 1906 och 1912, är från 1870-talet och låg ursprungligen i skogen vid Påvelsmåla. Skolhuset flyttades till Moshultamåla i slutet av 1950-talet med en del minnessaker från hans skoltid. Familjen Moberg flyttade 1907 från soldattorpet i Moshultamåla till en liten gård, moderns föräldragård, i romanerna kallad Lidalycke, uppe i byn. Familjen kunde köpa tillbaka mor Idas föräldragård för hemskickade amerikapengar. Vilhelm Moberg bodde strax intill skolan från nio års ålder. Idag är skolan museum med en inredd skolsal och en samling om Vilhelm Mobergs författarskap.

 

Pestkyrkogården

Kyrkogården vid Ekekullen anlades under den stora pestepidemin som drabbade Sverige 1710-1713. Skräcken för smitta gjorde att man begravde pestoffren på en särskild plats.

Enligt sägnerna har folk jordats på kyrkogården långt före pesten. Redan på asagudarnas tid ska kullen ha använts för förfädernas begravningar och hedniska riter. Nedanför kullen låg en ängskälla med vatten som porlat sedan urminnes tider. Källan var outsinlig.

Närheten till denna på samma gång lockande och kusliga plats så nära barndomshemmet måste ha satt sina avtryck i den unge Mobergs fantasi. Skildringen av pestens härjningar återkommer i hans diktning.


Huvudhultakvarn

Huvudhultakvarn låg vid bron över Lyckebyån. Fallet utnyttjades av kvarnen till 1920-talet. Huvudhultakvarns naturreservat ligger i Lyckebyåns dalgång. Området består av översvämningsområden utefter Lyckebyån, odlingslandskap vid Huvudhultakvarn och parallella åsryggar. Reservatet omfattar terrängen i dalbottnen vid Lyckebyån samt en del av dalsidan i väster. I dalbottnen utbreder sig hagmarker med lövskog samt åkrar och ängar. Av speciellt intresse är översvämningsängarna på torvmark - s.k. mader omkring Lyckebyån och dess förgreningar.

Maderna utnyttjades tidigt i dessa skogstrakter som slåttermarker och ”ma`höet” utgjorde näst efter höet från lövängarna det viktigaste vinterfodret för boskapen i det gamla bondesamhället. Maderna är mycket noggrant skiftade och på de stora maderna t ex vid Getasjön har även byar och gårdar, som ligger långt från sjön, egna skiften.

Lyckebyåns mader har under lång tid varit använda för slåtter. Hävden har successivt avtagit.

Huvudhultakvarn visar upp en rest av det gamla Bondesverige där man utnyttjade växtkraften hos de på våren översvämmade ängsmarkerna. Fram på försommaren slogs dessa mader med lie och höet bärgades som ett värdefullt foder åt djuren på gårdarna. Höet bars in med höbåge och förvarades i ängslador och det finns ett par bevarade ängslador kvar här. Madslåttern pågick till långt in på 1900-talet.

Området är också känt för sina geologiska formationer. En isälv har bildat terrasser längs vattendraget. Inom reservatet finns också mycket gamla odlingsterrasser där stenarna plockats ihop i stora rösen. Landskapet är en produkt av den senaste istiden, för ca 12 000 år sedan, då var Lyckebyån en stor och mäktig isälv. Över Lyckebyån finns en vacker valvbro.


Eriksmåla

Marknadsplatsen är dokumenterad från 1683, då Konga Companie af Calmare Regemente började använda platsen som uppställning för soldaterna före avmarschen till Hultsfred, där de skulle exercera. Eriksmåla marknadsplats med de gamla marknadsbodarna omnämns i sockenprotokoll första gången 1774 men är troligen äldre.

Eriksmåla som gästgivargård finns i kartmaterialet för första gången med år 1718 men hade, liksom Kulla i Ekeberga, kommit till när landsvägen från Karlskrona norrut genom Uppvidinge byggdes på 1680-talet. Eriksmåla gästgiveri fungerade som krog och skjutsstation fram till 1879 som omvandlades till skjutsstation 1880. Från Eriksmåla skulle skjutsning utföras till Hermanstorp, Emmaboda, Örajö, Ekebergskulla, Linneskruv samt Åkerby.

År 1830 gavs tillstånd till att hålla höstmarknad i Eriksmåla och år 1842 fick man även en vårmarknad. Vilhelm Moberg skall många gånger ha besökt både vår- och höstmarknader här. Eriksmåla marknadsplats har skildrats av Vilhelm Moberg i bl.a. romanen ”Raskens” om soldat Rasks marknadsaffärer.

Marknadsplatsen är ett riksintresse för kulturmiljövården och har bevarade längor av marknadsbodar. Den anrika marknadsplatsen används fortfarande för marknader två gånger per år.


Åfors

På byn Ålgärdehults ägor vid Lyckebyåns fall anlades en spiksmedja på 1840-talet. Då fanns där även en kvarn och ett jordbruk. Spiksmedjan ägdes av bergsrådet Aschan från Lessebo. Kvarnen som drevs med ett vattenhjul fick senare driva sten- och degelkrossen som behövdes när glasbruket hade anlagts intill forsen i Lyckebyån 1876. Därefter byggdes också ett sliperi vid kvarnen.

Namnet Åfors antogs då glasbruket grundades av fyra mästare från Kosta glasbruk. Fastigheten och gården hette Ålgärdehult. Man får anta att glasbrukets grundare tyckte att namnet var för långt, men ändå använde Å:et från Ålgärdehult när de bildade det nya namnet Åfors vid forsen i Lyckebyån. År 1883 köpte den ene delägaren, som kallades Stor-Kalle, ut sina kompanjoner och drev bruket vidare på egen hand.

Ett av Åfors äldsta hus är ”Fina stugan” som byggdes på 1880-talet samtidigt som brukspatrons villa mitt emot. I ”Fina stugan” bodde fyra familjer glasblåsarmästare. De hade 2 rum och kök var. 

År 1916 köptes glasbruket av Ernst Johansson. Hans son Eric Johansson blev verkställande direktör. Med tiden blev han en mäktig brukspatron som kom att kallas Glaskungen. Han tog efternamnet Åfors efter glasbruket. Eric Åfors köpte in Boda, Johansfors och Kosta glasbruk och bildade Åforsgruppen, senare Kosta-Boda. Produktionen utgjordes till en början av hushållsglas och kaffekulor och efterhand inriktades tillverkningen på servisglas och konstglas.

Den stora ladugården byggdes på 1920-talet. Jordbruket gav glasbruksarbetarna i Åfors möjlighet att köpa potatis, kött och mjölk. Så långt fram som till början av 1980-talet vallades korna längs gatan i Åfors till ett bete inne i samhället. Den egna sågen gav plank och från smedjan fick man spik och järnföremål som behövdes både till bostadsbyggandet och hyttan.

Kristiden under tidigt 1930-tal drabbade särskilt sliparna. Eftersom det inte fanns arbete åt dem på bruket hänvisades de bland annat till skogsarbete. Familjerna fick överleva de svåra åren genom att leva på sill och potatis. En gata i Åfors som beboddes av sliparna under tidigt 1900-tal döptes till Sill- och potatisgatan på grund av detta än idag Potatisgatan. Här bodde både mjölnare och jordbrukare, glasblåsare och glasslipare. I varje hus fanns flera lägenheter och väl hälften av invånarna var barn. Här fanns inget vatten, inget avlopp eller värmeledning. Lägenheterna värmdes upp med vedeldning. Barnen fick hjälpa till med att hämta långved vid glasbruket med cykel.

När glasbruket började bygga moderna bostäder från 1939 och framåt tyckte man att dessa var så lyxiga med centralvärme, badrum och rinnande vatten och avlopp, att hela det området längs Glasbruksvägen upp mot Eriksmåla samhälle, döptes i folkmun till Hollywood.

Miljöer kring bruksgatan och även den stora ladugården fick vara med i Lasse Hallströms film ”Mitt liv som hund” efter romanen av Reidar Jönsson. Filmen spelades in i början av 1980-talet. Handlingen utspelar sig egentligen i Boda under slutet av 1950-talet, men spelades i huvudsak in i Åfors.

Sedan i början av 1960-talet har konstnärsparet Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien haft Åfors glasbruk som bas för sina konstnärsskap.


Högaskog

På 233 m. ö. h. ligger svensk litteraturs mest berömda och omtalade källa, ”Brudarnas källa” från Vilhelm Mobergs roman.

Sedan tidernas morgon har tillgången på vatten styrt människornas val av boplats. Vattenförsörjningen från en källa kunde säkra både människors och boskaps överlevnad. Många källor tilldelades tidigt magiska krafter. Man menade att det rinnande vattnet ur underjorden hade läkande kraft eller kunde få önskningar att slå in i utbyte mot en offergåva. Kulten fortsatte in i kristen tid, då flera källor fick namn efter helgon.

Vilhelm Moberg hämtade inspiration till sitt författarskap från historier han hört äldre personer berätta. Sägnen om källan i Högaskog berättar om forna tiders tro på naturens övernaturliga krafter. Så här beskriver Moberg ”Brudarnas källa” i romanen med samma namn:

”Det var en välsignad källa som rann i ängen, en läkekälla. Hon tog emot allt ont, som vi förde med oss till henne, hon tog det med sig i sin fåra och förde det bort. För denna källa rann mot norr”…


Deragård

En ensamgård som köptes i början av 1890-talet av familjen Kreuger, "Tändstickskungen från Kalmar" som sommarviste. Sevärd är också socknens bredaste stenmur på ca 10 m, med ett sädesmagasin byggt ovanpå muren. Dessutom finns den s.k. stenvägen och en ofullbordad potatiskällare av väldiga dimensioner tänkt för ett planerat brännvinsbränneri. Deragårds fly och sjö är klassat som område med höga naturvärden.


Yggersryd

Yggersrydsjön var mycket mindre förr, men 1918 byggdes en damm i Kårahult, som förvandlade 3 km av Lyckebyån till en förlängning av sjön. Denna södra del kallas också Kårahultsjön. En vägbank byggdes somrarna 1930-1932 över sjön. Den avskiljer den ursprungliga Yggersrydsjön från Kårahultsjön.

Mellan Bodaskogssjön och Yggersrydsjön finns kring Lyckebyån välutvecklade och vidsträckta mader. En värdefull rullstensås genomkorsar området. Lindåsen sträcker sig genom området och fortsätter söderut genom hela kommunen. Lindåsen utgör ett typexempel på en så kallad getryggsås.


Transjö

Glasrikets minsta hytta finns i Transjö. Trots att glasindustrin i Transjö började redan 1865, så är den nuvarande hyttan av betydligt senare datum, verksamheten startad 1982. Runt i kring den nuvarande hyttan ser man lämningar från äldre tiders verksamhet.

Transjö ligger där Lyckebyån vidgar sig till ett antal mindre sjöar. Bebyggelsen ligger i huvudsak intill den gamla landsvägen.  Många glasbruk, som anlades i Småland under 1800-talets senare hälft, anlades i rena bondbyar, och detsamma gäller för Transjö. Glasbruket var inte platsens första industri, redan innan fanns här såväl sliperi som såg och garveri, som drevs av vattenkraften från Lyckebyån. En sågkvarn byggdes vid fallet i ån i mitten av byn redan i början av 1700-talet av bönder som gått samman.

På östra sidan av ån finns lämningar efter ett nedlagt glasbruk. Förutom ruiner knutna till själva hyttan - med ugn och skorsten - finns också lämningar efter en kvarn och en såg. En magasinsbyggnad finns bevarad liksom en del arbetarbostäder.

Omkring 1865 kom glasindustrin till Transjö i form av ett sliperi, men 1869 gick det i konkurs. Då gjordes i Johanstorps fönsterglashytta upp nya planer för Transjö glasbruk. Såg fanns och virke till hytta och magasin var säkerställt. Bygget sattes igång och i oktober 1870 kunde glasarbetet börja under ledning av glasbrukssläkten Brauer. Familjen Brauer bodde på Transjö slott, som patronvillan kallades. En gång i tiden var villan tornprytt som en riddarborg.

Vid glasbruket tillverkades framför allt servis- och hushållsglas. En tid var man bland annat specialister på dockserviser samt färg- och överfångat glas. Den viktigaste råvaran – veden – fick man lokalt. Glasbrukslokaliseringen medförde ett uppsving i industrin och flera bostäder och ekonomibyggnader kom att byggas.

De, som hade sin bärgning vid Transjö glasbruk, bodde även utikring i närbelägna byar eller på torpställen, såväl i Algutsboda som i Ekeberga. Brist på order, svårigheter att få fram råvaror i tid och fackliga strider betydde på Transjö, som på andra glasbruk, att verksamheten kom att ligga nere under långa perioder. Glasarbetarna tog då annat tillfälligt arbete inom jord- och skogsbruk. De anställda hade även egna odlingar, vilket gjorde dem mindre känsliga för driftsavbrott och dåliga konjunkturer.

1880 anlade bruket ett sågverk vid Lyckebyån. I början av 1900-talet kan man tala om ett litet glasbrukssamhälle, då arbetsstyrkan växte och företaget byggde nya bostäder. Här fanns lanthandel, skomakare, cykelreparatör, skola och Folkets hus. Brukstraditionerna och flera sociala aktiviteter hade koncentrerades till Folkets hus, där man sommartid hade många stora, glada och lövade fester.

Folkets hus, som ligger i södra delen av Transjö, var från början en dansbana, anlagd i början av 1900-talet av fackföreningen och nykterhetsföreningen Verdandi. Den utvecklades sedan till möteslokal, som blev Folkets hus. Transjö Folkets hus byggnadsminnesförklarades 1981 – som ett mycket välbevarat exempel på folkrörelsemiljö med prägel av 1920 och 1930-talen såväl interiört som exteriört.


Kosta

Ekeberga kyrka

På Ekeberga kyrkogård, hundratalet meter sydväst om den nuvarande kyrkan, stod tidigare en träkyrka från slutet av 1100-talet eller 1200-talets början. Det var troligen en timmerkyrka och en modell av den finns att se inne i kyrkan. Den är gjord i glas av Eric Karlsson, Kosta. I kyrkan finns flera föremål som är tillverkade vid glasbruket. Johan Thomas Fromm tillverkade en sjuarmad ljuskrona i glas, ett mästerverk i glasteknik redan 1744.

Den gamla kyrkan ansågs för trång redan i mitten av 1700-talet. 1754 skrev kyrkoherde N.M. Grönqvist till Växjö domkapitel: ”Ekeberga kyrka, av början ganska liten byggd, är numera, sedan Kosta glasbruk kommit till, alldeles otillräcklig så att en stor del av dem som komma att höra Guds ord ej få rum i kyrkan utan måste stå ute på kyrkogården, vilket giver anledning till stort oskick”.

Ekeberga kyrka uppfördes 1824-25 och är byggd i timmer. Den är utvändigt reveterad och vitkalkad sedan 1868.

 

Grisakällan – en gammal offerkälla

Nordost om Kosta samhälle, på höger sida om före detta järnvägslinjen till Målerås, ligger en gammal källa. Grisakällan kallas den, och betraktades vid en inventering på 1920-talet som en gammal offerkälla.

1922 beskrivs den så här: ”Grisakällan vid Kosta. Den ligger åt öster eller nordost om Kosta i skogsmark. Man’vallfärdade’ dit Helig torsdag (Kristi Himmelsfärdsdag). Hela dagen var det en jämn ström av folk dit ut. Det berättas, att man hade dryckesvaror med sig – ’det var på den tiden, då man kunder få ett halvstop vin hos vilken handlare som helst för 50 öre’ – och så roade sig den unga vid källan.

För att komma till Grisakällan kunde man gå banan mot Målerås. En bit bortom Ban-Pelles hus (Klinten) korsades bana av vägen från Visjön ned mot Theanders gamla hus, d.v.s. Skogshyddan. Från denna väg gick det en gångstig fram till källan. Erik Lilja brukade tala om hur Axel och Theodor Lilja kunde uppsöka källan. De medförde då konjak, som, med källans klara vatten förvandlades till grogg.”

Flera äldre personer i Kosta har berättat om hur Grisakällan besöktes av olika grupper, och att de inte alltid hade samma intressen. Det var ungdomar och barnfamiljer, det var folk som spelade kort osv. Sistnämnda ägde rum under en stor gran, som gav skydd mot både regn och skarp sol. Källans vatten användes till kaffekokning, för att blanda saft och för att späda starkare drycker. Troligtvis ebbade besöken vid källan ut i samband med televisionens intåg i hemmen.

 

Hembygdsmuseet - Gamla Kosta

Huset byggdes i slutet av 1800-talet i ett plan och 1897 blev det tjänstebostad åt trafikchefen vid järnvägen. Det byggdes på en andra våning år 1905 och då blev det järnvägshotell. 1931 när persontrafiken upphörde längs järnvägen bytte man ut skylten till Brukshotell. Ekeberga Hembygdsförening tog över huset 1969. Museet drivs av Ekeberga Hembygdsförening med inriktning på järnvägshistoria, glassamlingar och musik.

 

Bruno Mathssons glashus

Bruno Mathsson (1907-1988) är känd som en av Sveriges främsta möbelskapare. Men Bruno Mathsson satte också starka spår inom arkitekturen och glashusen i Kosta är ett av de främsta exemplen på detta.

Intresset för att rita hus med nya djärva planlösningar kom under 1930-talet, men det var först i kontakt med amerikanska arkitekter som Bruno Mathsson utvecklade sina tankar på glashus. Under 1940-talet försökte Bruno Mathsson tillsammans med olika husfabrikanter att hitta något som kunde passa att tillverka i större skala. Det var först på 1950-talet som marknaden var mogen för Bruno Mathssons idéer.

Vicke Lindstrand som tillträtt som konstnärlig ledare för Kosta Glasbruk ville ha en ny öppen utställningshall. Ett glashus för glas. Bruno Mathsson fick uppdraget att rita denna. Som golvbeläggning valde man grå glasmosaik som Glastekniska institutet i Växjö hjälpt till att utveckla. 1953 stod utställningshallen i Kosta färdig.

Kontakterna mellan Kosta Glasbruk och Bruno Mathsson fortsatte och han fick en ny uppgift att rita en radhuslänga för de anställda vid bruket. Fem radhuslägenheter skulle byggas. Mellan lägenheterna byggdes garage. En sovrumsdel med två mindre och ett större sovrum samt dusch och toalett vinklades mot en umgängesdel med vardagsrum, kök och matplats. Det gick dörrar från varje rum ut mot en liten skyddad trädgård. Skåp och garderober fanns infällda i den långa väggen mot grannen.

De glasade fasaderna på fram- och baksidorna av huset gav det öppna och speciella intryck som Bruno Mathsson ville få fram, att man nästan satt ute i naturen. Glasväggen bestod av tre skikt glas. Mellan de båda yttersta skikten var avståndet sju centimeter och lufttomt. I botten låg en porös fiberplatta som samlade upp eventuell fuktighet. Samma sorts glasmosaik som användes i utställningshallen lades i radhuslängan och uppvärmningen var golvvärme. Radhuslägenheterna var inflyttningsklara 1956.

 

SEA glasbruk

Under 1900-talets första hälft hade ett flertal mindre glasförädlingsindustrier anlagts i närheten av Kosta. Ett av de mer framgångsrika företagen var Dekor-Etsing, som vidareförädlade råglas. Den största leverantören var AB Ekeberga glasbruk som bildades 1953. Tre år senare köptes det upp av Dekor-Etsing, som ändrade brukets namn till SEA. Namnet fick man genom att slå ihop första bokstaven i efternamnet på de tre nya ägarna: Inge Samuelsson, Sven Ernstsson och Tore Andersson. SEA glasbruk uppfördes 1956. De var först i Glasriket med oljeeldade ugnar och har alltid investerat i modern utrustning och moderna lokaler. SEA har redan sedan starten varit inriktade på prydnadsglas och presentartiklar.


Strömbergshyttan

”Denna plats kallad Lindefors ligger djupt ned i en dalsänka, på vars botten ett vattendrag slingrar sig fram.” Redan år 1868 omtalas, att en kvarn anlagts vid bäcken som går i gränsen mellan Kårlanda (Hovmantorps säteri) och Lindeskruvs ägor. Med all sannolikhet är namnet Lindefors en kombination av Linde i Lindeskruv och den fors som utgjorde kraftkälla för kvarnen och sedan bruket.

Riksdagsman Johan August Sjö och dåvarande ägaren till Lindeskruvs gård, John Lindqvist, anlade 1876 ett glasbruk på denna plats. Anläggningen, som uppfördes, bestod av en enkel hytta med en långugn för fyra deglar samt tempererugn, torkugn och kylugn. Vid det närliggande vattendraget byggdes ett sliperi med tre planverk och sex slipstolar samt ett stampverk.

Tillgången till skog gjorde att alla bostadshus uppfördes av trä. Vid starten och under de första åren byggdes två stora och tre mindre kaserner samt en disponentvilla med åtta rum och kök. År 1885 fanns fyra verkstäder med sex man i varje: mästare, benmakare, uppblåsare, anfångare, värmare och inbärare. Man tillverkade bland annat bunkar med blå kant, ostkupor, tallrikar, dricksglas och karaffer.

Alfred Sjö, som anlagt Bergdala glasbruk, köpte 1889 glasbruket. Då var antalet anställda uppe i 63 man. Alfred Sjö körde sina två glasbruk växelvis, beroende på vedtillgång och nödvändiga reparationer. Från 1907 och tre år framåt låg glastillverkningen nere vid Lindefors på grund av genomgripande reparationer av alla ugnarna. Hela hyttbesättningen flyttades till Bergdala glasbruk, som då legat nere några år.

Edvard Strömberg, son till biskopen i Strängnäs, kom som nykläckt student att anställas på Kosta glasbruk. 1903 arrenderade han Sandviks glasbruk tillsammans med Axel F. Hummel, för att 1905 bli ensam ägare. År 1918 sålde han bruket till Orrefors. Efter att ha varit chef för Eda glasbruk, nedlagt 1932, arrenderade han Lindefors glasbruk och bytte namnet till Strömbergshyttan. När det gällde sortimentet var det hustrun Gerda Strömberg, som hade sista ordet. Hon var Sveriges första betydande kvinnliga formgivare.


Bergdala

I den lilla byn Hästebäck fanns tre gårdar och norr om gårdarna låg byns soldattorp. Hästebäck kan spåras tillbaka till 1584, då det första gången finns upptaget som en av Hofmantorps sockens nyodlingar. I folkmun kallades området där bruket kom att ligga för ”Fårapinan”, men det är nog naturens skiftande karaktär med berg och dalar, som gett både bruket och därefter platsen dess namn.

Närheten till skogsråvaran, ved, gjorde att man 1889 anlade Bergdala glasbruk på byns norra marker. Traktens bönder levererade virke till bygget och det uppfördes hytta, sliperi, magasin, packhus, ångsåg, samt disponentbostad och tre arbetarkaserner. På den tiden ingick bostad när man fick anställning vid glasbruket. Glasbruk var vid denna tid oerhört vedslukande, och bönderna i trakten fick möjlighet till extra inkomster när de sålde ved till bruket. Att samla ved i skogen var ett fritidsnöje, och att bygga vedstukor kunde utvecklas till en tävling.

Magasinet, som hade många funktioner, innehöll bland annat en formverkstad för formsnickaren, som tillverkade alla träformar, som behövdes i glastillverkningen. Formar och glasblåsarpipor tillverkades förr i brukets egen smedja. Här fanns även en reparationsverkstad. Den var viktig, eftersom man behövde vara så självförsörjande som möjligt, och det gällde att kunna laga redskap och maskiner. I magasinet höll också degelmakaren till. Han tillverkade och lagrade deglar och andra lergods som användes inom bruket. Dessutom fanns här en lådverkstad, där man spikade lådor till förvaring av glas. Det var viktigt att packa glaset väl, eftersom det skulle färdas på långa vägar innan det nådde sina kunder.

Hyttan brann 1890 men återuppfördes omedelbart. En hyttbrand var mycket vanligt förekommande förr i tiden, och nästan alla hyttor i Glasriket har brunnit. Det beror naturligtvis på den brandfarliga verksamheten, och på att man förr byggde i trä och med trägolv. Bruket hade fram till 1981 landets äldsta bevarade trähytta i drift. Efter att hyttan återigen brann ner, beslöt man vid återuppbyggnaden att hålla fast vid hyttans traditionella träkonstruktion.

Det fanns ingen vattenkraft vid glasbruket, men i Fagerekeån vid Lövås fanns sedan tidigare en kvarn. Här installerade bruket i början på 1920-talet en turbin så att man fick en egen kraftstation, varifrån man fick elström. Det innebar en ny tid eftersom man nu kunde driva bland annat slipmaskiner och dessutom få bra lyse i fabriken.

Bruket stängdes många gånger och ugnarna släcktes. Då bjöd mästarna hela verkstaden på ”släckekalas”, och sedan blev det nödvändigt att ordna försörjningen på något annat sätt. Någon arbetslöshetskassa fanns inte, utan man fick söka sig till andra bruk eller ordna jobb i skogen, på torvmossar eller någon annanstans. Glasarbetarna var ett rörligt släkte, och de flyttade gärna dit man hört att bostäderna var fina. Många bytte arbetsplats ganska ofta. Ibland därför att glasbruket där de arbetade lades ner eller för att driften stoppades under långa tider. Ibland för att de ville lära mer och komma framåt. En av dem som varit, om inte på alla glasbruk, så dock mellan tjugo och tjugofem, är Bengt Svensson, i hela Glasriket känd som ”Bellman”. Han har varit en flyttfågel, men en omvittnat duktig glasarbetare. Bengt fick Hald-Gatestipendiet 1981.

Den manliga delen av brukets anställda fördrev i regel kvällarna i hyttan. Där samlades både gubbarna och småpojkarna, och luffarna hade Bergdala glasbruk som ett av sina mål under vandringen. Det var inte ovanligt att det var tjugo luffare på en gång i hyttan. ”Kalmar-Jonne” gick till Bergdala enkom för att halvsula sina skor. Alla de kända namnen ”Feta Fläsket”, ”Höganäs”, ”Alsterbro-Kurre”, ”Luffarkungen” och många andra har passerat revy i hyttan i Bergdala.

Bergdala glasbruk är mest känt för tre glasprodukter: klarglas med den blå randen överst, Bergdalatroll och namnskyltar i glas. För att göra namn i glas måste man ha riktigt het och lättflytande glasmassa. Det har man bara på efternatten, när glastemperaturen nått sin kulmen, och tidiga morgontimmarna.


Hovmantorp

Vid sjön Rottnen

Rottnen är en källsjö till Ronnebyån, i äldre tider kallad Rothneå, vilket betyder det rytande vattnet. Ronneby, där ån rinner ut, hette en gång Rothne by. Rottnen ingår i Ronnebyåns vattensystem, som är en av kolonisationsledarna in i Värends centralbygd. Innan det fanns vägar var sjöarna och vattendragen viktiga kommunikationsleder.

De första bosättarna kom utmed åarna. I byarna runt sjön har hittats stenåldersverktyg som stenyxor och flintknivar. Det finns rösegravfält vid Ormeshaga och höggravfält på Hovmantorp säteris marker. Dessutom förekommer spridda, enstaka fornlämningar i form av högar och skeppssättningar.

Under järnbrukens tid togs malm ur sjön. Redan Erik Knutsson, som startade Lessebo järnbruk 1658, var inställd på att där fanns malm. Men det var inte självklart att bruket hade rätt till malmen, varför det blev tvistigheter mellan dem som hade del i sjön, främst då med Hofmantorps säteri, som kontrollerade en stor del av Rottnen. Lessebo bruks dåvarande ägare Daniel Schröder köpte 1728 av Hofmantorps säteris assessor Gustaf Bergman rätten att ta upp malm på gårdens del av sjön. Man fick dock inte ta upp malm på fiskens lekplatser under pågående lek. Upptagningen skedde både på vinter och sommar, men transporterna utfördes vintertid på vintervägar över isen på sjöarna Vasen och Öjen.

Fisket i Rottnen har i alla tider haft stor betydelse för människorna runt sjön. Då de första nybyggarna på sten- och järnåldern kom upp längs Ronnebyån, var fiskemöjligheterna en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna slå sig ner och leva här. Ännu i början av 1900-talet fanns det människor runt sjön som var nästan helt beroende av fisket för sin försörjning. 
Det största tilloppet till Rottnen är Fibbleån. Utmed ån har funnits flera sågar, kvarnar och småindustrier med mera. Tollstorpsgårdarna hade även sin madslåtter längs Fibbleån. Från Gasjön i norr ner till Rottnen, ca en halvmil, är nivåskillnaden 44,14 meter, med många forsar och vattenfall som kunde driva vattenhjul och turbiner. Lite längre ner utmed ån byggdes 1905 Hovmantorps första elektricitetsverk.

Utmed Fibbleån vid Rottnen startades 1895 glasmåleriet Svenska Blomstervasfabriken. Den kom att förse hela Sverige med målat glas. Flera skickliga böhmiska glasmålare anställdes. Måleriet köpte råglas av bruken omkring, men efterfrågan var så stor att det ibland var svårt att få fram det glas man behövde. År 1914 kom första världskriget och då blev flera av de böhmiska målarna hemkallade. Samtidigt steg priserna på färger och råvaror så mycket att lönsamheten försvann och måleriet lades ned.

Rottnen var även en viktig transportled för alla som bodde runt sjön, bland annat med kyrkbåtar till Hovmantorps kyrka. Invånarna runt sjön hade i stor utsträckning sina kvarnfärder över Rottnen. Den familj som bodde på Galtö behövde inte ro till fastlandet om det var lågt vattenstånd, för då kunde man gå torrskodd över till Ryttarenäset.

Vintervägarna gick i stor utsträckning över sjöns isar. Flera gårdar i Ormeshaga transporterade fram ved och virke över isarna till farbara vägar i byn. Virke kördes också fram över isen till sågverken i samhället. Vintertid användes Rottnen som allmän väg vilket ibland ledde till kappkörning med häst.

Två gånger har man skjutit salut från Kastellet i sjön. Första gången då general Rosenblad på herrgården kom hem från kriget mot Norge under Karl XIV:s tid. Enligt muntlig tradition skulle han ha varit trött på kanonbuller, så han ville hellre ha blivit mottagen med blommor av några unga flickor. Andra gången var den 5 oktober 1874, när Oskar II åkte förbi Hovmantorp i samband med att järnvägen invigdes.

Omkring år 1880 kom den första ångbåten, ångaren Carl, till sjön Rottnen. Den kom från Helgasjön, där den varit i drift från 1871, och tidigare hade den gått i trafik på Vättern.

 

Hovmantorps nya kyrka

Kyrkan är placerad på en svagt upphöjd platå mitt i samhället. Den ritades av Theodor Edberg och uppfördes mellan åren 1845-47. Byggnationen drog ut på tiden då stridiga meningar om placeringen utspelade sig mellan general Rosenblad på Hovmantorps säteri och det regerande bergsrådet Aschan i Lessebo. Till slut ingrep biskop Esaias Tegnér och redde ut frågan.

Kyrkan är uppförd som en korsformad kyrka, i nyklassicistisk stil med kor och sakristia i öster samt ett utbyggt torn i väster. Stommen är av timmer och vilar på en halvmeter hög naturstensockel. Utvändigt är kyrkans väggar reveterade och avfärgade i en ljusgul kulör.

 

Hembygdsparken vid Kvarndammen

1958 överlåter Hovmantorps köping dispositionsrätt av nuvarande hembygdspark till Hovmantorp-Furuby hembygdsförening. Parken är en sjötomt vid Kvarndammen i Hovmantorp.

1960 sattes ”Kvistastugan” upp på sin nuvarande plats. Stugan var i början av 1800-talet en backstuga vid Tollstorp. Omkring 1850 flyttades den till Hjulatorpshagen. En fattig familj på sex personer fick bo i stugan, bland annat den Kristina Kvist, som gett stugan dess namn.

”Holstastugan” var ursprungligen torp under Furuby Hanagård. Torpet byggdes 1836 och kallades Hanaholm. Huset flyttades 1876 till Skolgatan i Hovmantorp. 1904 köptes stugan av en dotter till maskinisten Sven Holst. Hembygdsföreningen fick överta huset 1975.

”Lagerlundstugan” uppfördes i slutet av 1700-talet som mangårdsbyggnad i Klintalycke söder om Linnehult. Den blev sedan avkortad till halva sin ursprungliga längd och användes som undantagsstuga fram till 1839. Därefter flyttades den till Ormeshagas ägor av sockenskräddare och lumpsamlare Fredrik Helin, som där ”tillbragte sina livsdagar och efter honom och hustruns död af två döttrar tills de såsom fattighjon där hade avlidit”. 1914 köptes stugan på auktion av kantorn och läraren Lagerlund. Stugan sattes upp på sin nuvarande plats samma år. Lagerlund var en stor samlare av ”gamla ting och seder” och han använde bland annat stugan för att lära sina elever hur man levde förr.

”Amundsboden” kommer från Amundsgården i Västorp och har tjänstgjort som sädesbod. Brostenen hämtades från Prästanäset.

”Marknadsboden” byggdes 1961, och är en kopia av bodarna vid Linneryds marknadsplats.

 

Drängalyftet

Förr i tiden, när det fortfarande var vanligt med drängar på bondgårdarna, så ville naturligtvis bonden ha en vad man kallade ”fullgod dräng”. Det var mycket viktigt på den tiden att drängen var stark. Det var ju innan traktorn fanns på gårdarna, så det var mycket lyftarbete för drängarna. Ett bra sätt att avgöra om den påtänkte drängen var stark nog var att han fick lyfta ett drängalyft, ibland kallad för lyftesten. Stenen var nästan alltid äggformad, varför drängen måste vara riktigt stark, inte bara i armar och kropp, utan också i fingrarna. Dessa stenar vägde 100-150 kg. För att anses vara en fullgod dräng så skulle han kunna lyfta upp stenen i brösthöjd. Ibland fanns också kravet att han skulle kunna bära stenen en viss sträcka.

Ormeshaga byalags lyftesten är naturligt rundad. Stenen ligger på ”Syndaplätten” eller ”Syndaplatsen”. Även byns ungdomar brukade lyfta stenen för att mäta sina krafter. Stenen väger 118 kg och man skulle orka lyfta den för att få vara med i byalaget. Runt stenen stod bänkar, där bönderna satt på lördagar och söndagar och berättade historier, ljög och skröt för varandra och spelade kort. Även mitt i vintern sägs det.

 

Knapelid

I byn Linnehult finns en vägvisare till Knapelid. Där finns en mycket vacker vy över sjön vid Rottnens södra del. Man följer vägen ca 5 km och kommer till en parkeringsplats och följer sedan stigen upp till berget till en utmärkt rast- och utsiktsplats. Från utsiktsplatsen kan man vandra ner till den trånga passagen mellan Tomtsjön och Rottnen. Där finns en bro och runt Tomtsjön finns en vandringsled.


Lessebo

Lessebo kulturstig

Kulturstigen går igenom ett område ganska nära sjön Läen vid Ekebacken. Huvuddelen av området är idag bevuxet med tall och gran, men här finns också lövskog, odlade områden, igenlagda åkrar och ängar. Stigen går också genom beteshagar och skogsterräng.

Under järnåldern hade man en fantastisk utsikt över sjön Läen här i ett landskap med öppna marker och skogsdungar. Enligt gamla traditioner har här funnits en by som ödelades under Digerdöden, men man har inte funnit några spår efter medeltida åkrar. Odlingsrösena tyder istället på att de lagts upp under sen järnålder 700-1 000 e Kr. Rösena är i allmänhet stora och vällagda, vilket tyder på långvariga odlingar. I några rösen har man funnit slagg efter järnframställning. Inne i storskogen har vi inte bara sett odlingsrösen utan även milbottnar och spår av kolarkojor. Nära sjöstranden, som under järnåldern låg några hundra meter längre ut ses en rad stora vällagda rösen och det är troligt att det ligger fler på sjöbotten, som fram till 1850-talet var fast mark.

Ett av de största och mest vällagda rösena inom området är ett väl avgränsat från omgivande mark och kallmurat. Kan det vara en grav? De första odlingsrösena är sannolikt från järnåldern och ingår i ett system av rösen. Sammanlagt är de mellan 700 och 800 och tyder på omfattande men också långvariga odlingar.

Skogarna kring Lessebo är fulla av milbottnar och kolarkojor. Innan kolningen började måste man bygga en koja där milvaktaren skulle bo under kolningsperioden. Ofta brukade man samma milbotten flera gånger eftersom marken fått en ”brandskorpa” som hindrade luften att komma in i milan. Kolningen tog som regel tre veckor och passningen av milan var mycket viktig. Timmarna var dryga i ensamheten. Enligt folktron visade sig övernaturliga väsen som kunde hjälpa kolaren men även förstöra allt för honom.

När Lessebo järnbruk anlades 1658 betydde detta en ny exploatering av utmarken. Masugn och hamrar behövde kol för att förvandla den malm, som togs från sjöar och myrar, till smidbart järn och redskap. Bönderna började nu kola i stora resmilor. På vintervägar kördes kolen genom skogarna fram till brukens masugnar och hamrar. Malmen togs som regel upp på vintrarna genom vakar i isen.

Under 1700-talets sista decennier anlade ägaren till Lessebo järnbruk sex torp. Torparna blev en viktig del av brukets samlade arbetsorganisation. De gjorde dagsverken vid bruket, de kolade och de tog upp sjömalm. Men inkomsterna från dessa sysslor räckte inte till att försörja en familj, så därför måste de ha ett mindre jordbruk som grund. Vi kan se mängder av odlingsrösen men också en stenmur. Flera av rösena har med stor sannolikhet byggts redan under järnåldern.

Under andra hälften av 1800-talet rensades åkrarna från både stenar och stenrösen. Stenarna kunde antingen läggas upp i långa murar, köras ut på sjöarnas isar för att sjunka till botten då våren kom eller också läggas på marker där ingenting kunde odlas, för att bilda ett så kallat stentorg.

Inägorna ägdes individuellt av varje gård, medan utägorna i allmänhet var gemensamma för samtliga gårdar i byn. På inägorna skördade man spannmål, rotfrukter och hö till vinterfoder. På utägorna gick byns djur på bete. Härifrån tog man virke till husbygge och hägnader men också ved för uppvärmning av bostäder. Man kolade i resmilor för att få kol till de små blästerugnarna och smedjorna. Den svedjade marken på utägorna gav rovor och råg.

I äldre tider spelade tjäran en stor roll som smörj- och impregneringsmedel. Stubbar och rötter av gamla tallar utgjorde den viktigaste råvaran vid tjärbränningen, som i allmänhet ägde rum på våren – mellan sådden och höskörden. I en backsluttning grävdes en tjärdal, cirka 15 meter lång, 2 meter bred och 1 meter djup. Den avslutades med det så kallade karet där tjäran samlades. Stubblagret tändes vid den övre delen av dalen. Med en blåsbälg tvingade man in elden i stubblagret. En bränna tog ungefär tre dagar och kunde återupprepas flera gånger. Den lämnade cirka 1 200 kg tjära och som biprodukt 70-80 hl kol. På samma sätt som under kolningen återanvände man de gamla tjärdalarna, där man hade en brandskorpa i botten. Ofta klövjades tjärtunnorna på oxar och hästar fram till vägarna, där de lastades om på vagnar.

 

Handpappersbruket

Handpappersbruket i Lessebo började tillverka papper redan 1693. Konsten att tillverka papper går än i dag, trehundra år senare, i princip till på samma sätt som då. Traditionsenligt och med största omsorg följer arbetsprocessen bestämda moment. Råvaran, som i dag är bomullslinters, tillverkade av restfiber från bomullsbuskens frökapslar, omvandlas stegvis till pappersark. Förr bereddes råvaran av gammal lump, om är slitna och kasserade textilier av bomull, ull, lin, jute och hampa. Från början och fram till ungefär 1830-talet var lump den enda råvaran till pappersmassa.

Papper från handpappersbruket används idag bland annat till vigselbevis, dopattester, statsdokument, examensbevis och som akvarellpapper.

Handpappersbruket har på många olika sätt gjort avtryck i Sveriges kultur- och litteraturhistoria. August Strindberg skrev sina brev och romaner på exklusivt handgjort papper från Handpappersbruket. Cornelis Vreeswijks hela skatt av texter och noter finns i original på vackert handgjort papper.

I romanen ”Soldat med brutet gevär” skrev Vilhelm Moberg lyriskt: ”Inget bruk i världen gjorde finare papper än Lessebo. De dyrbaraste böckerna trycktes på Lessebopapper. De viktigaste orden i världen skrevs och trycktes på brukets kvalitetspapper, som bevarade och skyddade dem mot tidens förstörelse.”

De små handpappersbruken, som använde sig av textilråvara, fanns på flera platser i Småland. När Lessebo 1836, som andra pappersbruk i Sverige efter Klippan, inköpt en engelsk pappersmaskin kom papperstillverkningen att så småningom industrialiseras. Den största innovationen under 1800-talet var tekniken att på kemisk väg framställa pappersmassa ur trä. Till en början tillverkades träslipmassa som bl.a. användes till tidningspapper. Genom de så kallade sulfit- och sulfatmetoderna kunde skogen förädlas till pappersmassa. Här kom de gamla järnbrukens skogstillgångar att få en avgörande betydelse som lokaliseringsfaktor och flera övergick till att producera pappersmassa.

 

Lessebo kyrka

Tanken på en ny kyrka uppkom redan på 1930-talet. Ortens lilla kapell räckte inte till för den växande befolkningen och Hovmantorps kyrka ansågs ligga för avlägset. Den nya kyrkan utformad av arkitekt Bernt Jörgen Jörgensen stod klar och kunde invigas år 1960. Jörgensen utformade även altaret, dopfunten och väggkorset i trä. Glasfönstret formgavs av glaskonstnären Erik Höglund. Den vita tegelfasaden öppnar sig i ett stort fönsterparti åt söder och det höga tornet reser sig i väster. Låga murar ramar in och skapar en rumsligt definierad gård utanför kyrkan. Byggnaden utgör en pampig fond för Stationsgatan och är ett barn av 1950-talets lätta formspråk.

 

Lessebo hembygdsförening

Hembygdsföreningens byggnader finns i Lessebo tätort mittemot Lessebo pappersbruk.

Magasinsbyggnad, Stenmagasinet eller Järnmagasinet, uppförd i sten 1826-27 som magasin för järnprodukter från Lessebo järnbruk. Inredd som museum med stark tonvikt på järn- och pappersbruksepokerna i samhället.

”Smedstugan”, Lövsta i den s.k. ”Smedraden” i ”Intaget” är uppförd i timmer och man har återanvänt en del från Hovmantorps gamla kyrka i början av 1800-talet, utgörs av f d arbetarbostäder till bruket.

 

Midsommarstången

Det finns anteckningar om midsommarfirandet i Lessebo från början av 1800-talet. Med all sannolikhet dansade man på planen mellan ladugårdarna, som byggts som flyglar till bruksherrgården. Under 1800-talets senare del flyttades firandet till ”cementgården”, en ljusgård inom fabriksområdet.

År 1905 började man med dans och majstång i parken i så kallade ”Intaget”, vid Smedgatan, och så småningom på sin nuvarande plats i ”Intaget”. Bruket svarade för tillverkningen av majstången på handpappersbruket till och med år 2009. Från och med 2010 har Lessebo Hembygdsförening tagit över tillverkningen. Men man håller fortfarande till på handpappersbruket och pappersbruket tillhandahåller papper.

Det går åt 22 ringar av rundjärn med 75 cm diameter, och dessa med pappersgirlanger. Det brukar vara 22-23 personer som hjälps åt med att tillverka majstången, vilket görs under tre dagar i maj månad. Några arbetar på förmiddagarna och andra på eftermiddagarna. Färgsammansättningen bestäms av dem som tillverkar kransarna. Fyra kransar har bestämda färger, nämligen färgerna i Sveriges, Norges, Danmarks och Finlands flaggor. Den största kransen är 2,20 m i diameter och gul och blå. Den gör man under midsommarveckan.

Dagen före Midsommarafton bär man ner kransarna till Intaget. Där binder man långa girlanger av eklöv, som snos om stången, som är 16 m hög. Man fäster en stilig tupp i toppen och så fäster man kransarna. Därefter reser man midsommarstången med hjälp av en lyftkran. På Midsommaraftonens eftermiddag spelar musikkåren och man dansar ringlekar runt stången.

Intaget, som är en park i Lessebo, sägs enligt en skröna ha fått sitt namn av att kungen samlade in sin trupp här i kristider. Enligt Lessebos egen historiker, Olof Nordström, betyder namnet dock en inhägnad för att skydda djur och grödor.

Midsommarstången, som har en 100-årig tradition, finns att beskåda hela sommaren.


 

Ljuder

Hembygdsgården Klockareberget

På Klockarberget, där den medeltida kyrkan stod, ligger idag Ljuders hembygdsgård.

I början på 1940-talet flyttades den första byggnaden till Klockareberget. F.d. Arrendatorsbostaden på prästgården var fram till 1928 bostad för arrendatorn på kyrkans gård i Ljuder. Byggnaden flyttades till Klockareberget år 1940, men låg dessförinnan öster om Ljuders nuvarande prästgård. 

Kölna som även kallas malttorka (en mindre timrad byggnad med sluttande tak) och används vid ölframställning. I markplanet fanns en eldstad bygd i valvform av gråsten. Malttorkan låg ursprungligen på ängen mellan bebyggelsen i Ålebäcksås och vägskälet mot Kylle och var en gåva från bönderna i byn. Den återuppfördes på Klockareberget 1952.

Ålastugan (kyrkväktare Åhls stuga) kommer ursprungligen från Kråksjö Säteri, men flyttades till Vide vägskäl 1856. Därefter placerades stugan i Folkets Park i Skruv och användes där bland annat som studielokal innan den år 1961 flyttades till Ljuders Hembygdsgård och fick i samband med flytten ett nytt torvtak.

Sockenmagasinet är socknens f.d. sädesmagasin på Klockareberget. Här förvarade man spannmål med mera när det rådde svår livsmedelsbrist i landet vid denna tid. Det uppfördes år 1868 under de svåra nödåren med missväxt under flera år i följd. Detta år emigrerade ca 50 personer från Ljuder till Amerika. Nu är det museum.

Kopparslagarverkstaden låg ursprungligen på Storgatan 28, Lyckans Höjd i Skruv. Hembygdsföreningen fick byggnaden med verktygsuppsättning efter kopparslagare Axel Anderssons död.

Ljuders Sockenstuga uppfördes år 1850. Andra våningen var kyrkskolans lärosal och bostad för läraren under åren 1852 – 1908. I bottenvåningen sammanträdde på sin tid Ljuders kommun. Ljuders Sockens Sparbank fanns också i huset. På nedre botten finns nu Ljuders Amerikarum med information om emigrationen från socknen.

Norra Kyrkstallarna används numera till museum och lagerbyggnad. Förr ställde kyrkobesökarna in sina hästar här medan de var i kyrkan.

Södra Kyrkstallarna är en kulturminnesmärkt byggnad. År 1985 renoverades den nästan 60 meter långa stallängan längs vägen och året därpå blev den utsedd till byggnadsminne, som ”En synnerligen märklig och god representant för egenarten av gången tids byggnadsskick”.

 

Ljuders kyrka

Den gamla medeltida kyrkan är avbildad på en målning på en träplanka, som hänger på norra väggen inne i Ljuders kyrka.

Kyrkan byggdes under åren 1839-1846 och den kallas också ”Utvandrarnas kyrka”.  Biskop Esaias Tegnér var närvarande när beslut om nybygget fattades.

Kyrkorummet präglas i hög grad av de vackra och sirliga grisaillemålningarna i kor samt fönstersmygar. Färgsättningen utgår från grått, olika nyanser av gråblått och förgyllda fält, där det tunnvälvda taket i en ljusblåaktig kulör tillsammans med de putsade väggarnas aprikoslika färg skapar ett harmoniskt och enhetligt intryck. De utfördes 1844-45 av Carl Strömberg.

Ikonmålningen på kyrkans norra vägg är gjord av konstnären Sven-Bertil Svensson och invigdes 1980.

Ljuders kyrkogård är unik på så sätt att utvandrarnas öde känns nära. Om man går en promenad på kyrkogården, finns det många gravstenar där svensk-amerikanen står som titel. Alla amerikafarare stannade inte i det nya landet, vissa återvände hem och kallades då svensk-amerikaner.

 

Grimsnäs Herrgård

Herrgården har anor från tidigt 1500-tal och bland Grimsnäs ägare genom åren finns adelsmän, officerare och präster fram till 1939, då gården kom i kommunal ägo. Nuvarande huvudbyggnad uppfördes på 1880-talet. Under de senaste 40 åren har man drivit vandrarhem i huvudbyggnaden och intilliggande byggnader. Jordbruket har varit utarrenderat.

Gården är omgiven av natursköna ekbackar och ligger på en liten kulle efter en lång allé. Området vårdas i samarbete med Länsstyrelsen som skyddsvärt naturområde med nyckelbiotoper. I de gamla ekarna och hasselsnåren trivs många rödlistade insekter och fåglar.

På senare år har omfattande renoveringar gjorts och idag drivs Grimsnäs herrgård även som ”bed & breakfast”.
 


Åkerby

Åkerby vägskäl

Åkerby i Ljuders socken fick sitt namn under 1800-talet. En anledning var kanske att invånarna tröttnat på att säga att de kom från Grisebo, som var det tidigare namnet på platsen.

Åkerby vägskäl är inte bara utvandrarnas och litteraturens utvalda vägskäl i Mobergs epos. I verkligheten har här funnits skjutsstation, gästgiveri och handelsbod. Fyrvägskorsningen har genom tiderna varit en knutpunkt för den omgivande bygden. Om man följer den gamla häradsvägens sträckning just vid vägskälet kan man få en föreställning om hur det kunde se ut efter vägen när skjutsarna rullade eller körde. Grindar fanns det gott om, vägvisare, handgjorda gärdesgårdar och en milsten står utplacerade utefter denna vägbit.

Här var också mötesplatsen för Konga kompani om det drog ihop sig till orostider, krig eller krigsfara eller enbart till det årligen återkommande regementsmötet på Hultsfreds slätt, som var Kalmar regementes exercisfält. Åkerby var alltså första samlingsplatsen, nästa anhalt var den stora marknadsslätten i Eriksmåla, där kompaniet fick sin utrustning.

Gästgiveriet delades mellan två gårdar och låg intill korsningen vid Åkerby vägskäl. Troligtvis har det tillkommit samtidigt med Plaggebo vid 1800-talets början. Skjutsrörelsen hölls igång fram till omkring 1920. Verksamheten var betungande, då de resande krävde stallplats och nyuppeldade rum. De egna djuren fick man köra ut ur stallet. I likhet med förhållandet vid andra skjutsstationer hade skjutshållet alternerat mellan gårdarna. Grisebo skulle ställa upp två par hästar per dygn. De hästar man använde var av nordsvensk typ, de dessa var segare och tåligare än andra.

Bakom huset hade funnits ett mindre hus, där brännvin brändes och såldes av en gumma. Under en soldatfest på 1830-talet förövades ett mord i närheten av det mindre huset. Någon hade i fyllan och villan avlossat ett skott. Liket släpades in i en saltsjudarlada, som fanns i närheten.

Strömmen av resande var låg under de sista åren och bestod till största delen av handelsresande. I och med bilens intåg på 1920-talet avstannade verksamheten helt.

Mötesplats för bygdens utvandrare. Vid Åkerby vägskäl började för många färden mot Karlshamn och Amerikabåten som slutligen skulle föra dem över havet till Amerika.1974 reste Ljuderborna en minnessten, Emigrantstenen, med en karta över Ljuder år 1849, vid vägskälet för att levandegöra minnet av alla som lämnade fädernesbygden. Utvandrarmonumentet: En stor rest sten med inhuggen karta över Ljuder sockens gränser samt minnestext som beskrivs i ”Sista brevet till Sverige”. En hyllning till alla dessa män, kvinnor och barn som sökte sig till ”Det stora landet i väster” för att söka en bättre framtid än det fattiga och överbefolkade Ljuder som var hårt drabbat av missväxt och med för stor andel av fattiga och egendomslösa. Från socknen emigrerade under tiden 1852 – 1930 ca 1 130 personer.

Vilhelm Moberg skriver i ”Utvandrarna”, att det var vid kyrkvärden och handelsmannen Per Perssons hem, där den stora oxeln vid vägskälet blåste omkull i början av katastrofåret 1848 och där bokens sexton utvandrare samlades.


Skruv

Skrufs Glasbruk 

Skrufs glasbruk startades av före detta disponenten vid Johansfors glasbruk, tillsammans med ett par sågverksägare i Skruv samt några av traktens bönder. De räknade med avsättning för sin ved genom brukets tillkomst vid järnvägen.

Den röda, långa träbyggnaden bredvid hyttan byggdes som sliperi, samma år som första hyttan d.v.s. 1897. Sliperibyggnaden klarade sig vid branden 1946 och är därför brukets äldsta byggnad. Eftersom det inte fanns tillgång på vattenkraft här i Skruv drevs sliperiskivorna och maskinerna med hjälp av kraft från en stor ångmaskin, som eldades med ved. Ångmaskinhuset finns kvar idag. De höga fönstren och ångmaskinen byggdes för att elen ännu inte kom att ge ljus och kraft.

På våren 1897 var bruket färdigbyggt och man hade invigning med hyttpredikan. Efter predikan var det ordnat med servering i sliperiet. Där bjöds på brännvin och öl i första hand, samt kaffe. Eftersom bryggeri fanns på platsen, var det bara att hämta mera öl när det tog slut.

Bruket förlades norr om järnvägen tillsammans med arbetarbostäderna. De första glasugnarna värmdes upp med direktverkande vedeldning. 1906 ersattes de med moderna rekuperatorugnar, ”IFÖ-ugnar”. Skrufs glasbruk var en av de första i Sverige som byggde en sådan ugn!

Skrufs glasbruk är ett exempel på ett mer modernt glasbruk eftersom det anlades i nära anslutning till järnvägen. Med tåg fraktades nämligen både råvarorna hit; den tunga sanden som är huvudingrediens när man blandar glasmassan (mängen), och färdiga produkter härifrån; mycket tunga trälådor med glas.

Glasbruksbyggnaden i Skruv är ett stort komplex som är byggd i några olika etapper efter 1946 då den gamla hyttbyggnaden brann. Speciellt är att hyttan ligger på andra våningen.

Det underlättar arbetet vid ugnarnas underdel; underhåll och uppvärmning, som kan skötas från bottenvåningen istället för som i äldre hyttor från en låg halvvåning under jord.

I en lokal alldeles i anslutning till hyttan ligger mängkammaren. Den har kvar sina behållare för de olika kemikalier som behövdes så länge bruket blandade sin egen mäng.

”Mäng” kommer från det tyska ordet Gemänge, som betyder blandning. Mängen är alltså den blandning av sand och kemikalier som blandades för att smältas och bli glasmassa. Anledningen till att tyska språket har gett namn är att tyska glasarbetare hjälpte till att bygga upp och starta de första glasbruken i Sverige.

Hyttan består av fyra verkstäder och under de första åren tillverkas bara enkelt drivet hushållsglas. 1946 förstörs hytta och glaskammare vid en förödande brand. Efter branden tas en ny hytta i bruk under namnet Skrufs Glasbruk AB.

Sedan 1940-talet är Skrufs Glasbruk känt för sitt restaurangglas, serviser och sin kristall. Ofta är hyttmästarna själva formgivare. Glasbruket inriktade sig från början på enkelt hushållsglas. På 1950-talet breddades produktionen mot prydnadsglas. Glasbruket växer och moderniseras på det tekniska området.  Nya lokaler byggs under 1950- och 60-talen. Glasbruken Skruf, Gullaskruv, Åseda och Björkshult bildar ett gemensamt försäljningsbolag för att öka exporten 1973. 1975 blir det fusion av Skruv och Gullaskruv, som tillsammans äger Åseda och Björkshult med Målerås under namnet ”Royal Krona”, men de går i konkurs 1977. Skruf köps av Kosta-Boda AB och blir dotterbolag 1978.

Skrufs Glasbruk läggs ned av Kosta-Boda AB 1980, och i samband med nedläggningen får Ljuders Hembygdsförening överta en mängd glas av brukets tillverkning, med avsikt att ordna ett glasmuseum. Lessebo kommun köper brukets byggnader och fyra glasarbetare tar över hytta och produktionsmedel. Skruvs glasbruk återuppstår och som designer anlitas Ingegerd Råman 1981. Skrufs Glasmuseum invigs 1983 av Ljuders Hembygdsförening.


Korpamoen

I utvandrarromanerna berättas att Karl-Oskars och Kristinas torp Korpamoen låg endast ”fem grindar från Åkerby vägskäl”.

Torpet ligger i Bondeskog och heter egentligen Drängatorpet. Här brukade Vilhelm Moberg som pojke ofta med sin far rasta, när denne skulle hämta ut sin lön på Åkerby Södergård. Moberg hävdade alltid att namnet Korpamoen var uppdiktat och var ett namn för alla fattigtorp i Småland, men sägs ändå en gång ha pekat ut var torpet bör ha legat.

Den lilla gården ”Drängatorpet” på en sextondels mantal kan ha varit förebild för Korpamoen i Utvandrarna. Gårdens ägare var bekant med Mobergs far, Carl Gottfrid som hade trampat vägsträckan ensam flera gånger, men i hans barnaskara fanns snart en vetgirig och nyfiken ung man, som i början av 1900-talet ville följa med på turen. Denne unge man lyssnade gärna på faderns historier. Här bodde drängafamiljen Nicklas Mattsson, en bekant till soldatkorpralen nr 132 Carl Gottfrid Moberg. Det blev kära möten dem emellan. Båda var glada för att berätta historier, var och en från sitt område. Kaffekasken uppmuntrade dem till att ”bre på” berättelserna.

Den unge Vilhelm hälsade en sådan vilostund välkommen, för han hade en liten kompis i grannstugan – Sture, ett år äldre, och dessa båda kände sig inte sysslolösa. Båda tycks ha varit påhittiga att göra ofog i granntorpet under kvällens mörker. Enligt Sture spexades det rikligt. Ett vanligt upptåg var att spela hartsfiol.

Det gick så till att man med en nål fästade en sytråd i kittet invid fönsterglaset, sträckte tråden, och ett stycke från rutan gned man så hartsen på tråden och detta utvecklade en gnisslande ton, som förstorades i rutans glas och lät spöklikt inne i rummet. Ylningen skrämde både barn och äldre. Ibland lekte pojkarna spöken. De klädde sig i vita lakan och agerade som viftande andar i fönstren. Med höstvindstjut i knutarna kan man tänka sig kusliga upplevelser inne i de med oljelampor svagt belysta rummen. 

På den avverkade marken fick nu drängen en liten begränsad åkervall, som ofta inramades av en gärdsgård bestående av de stenar man brutit upp på området. Så skedde också en gång på detta drängatorp, vilket stenmuren vittnar om. Det var nu inte drängfamiljen, som ägde mark och hus. Det utstyckade området tillhörde gården och drängfamiljen måste ju betala hyra för att få bo där. Det blev arbetsinsatser på gården under nästan alla årets 365 dagar.

Markområdet här bestod av ett par små åkerlappar. Det har funnits en liten grund grävd brunn, som har kunnat ge dricksvatten åt torpets ko eller get. Åt familjen hämtades friskt och tjänligt vatten från en skogskälla ett stycke från torpstället. Det fanns även en väl anlagd jordkällare för mat och dryck. Ladugården till det här torpet var vida större till yta och volym än boningshuset. Skörden av vinterfoder för djuren bestod inte enbart av gräs och strå utan även av lövträdskvistar med löv.

Under indelningsverkets tid i vårt land från 1680-talet fram till strax efter sekelskiftet 1800-1900 – fanns det många soldattorp. Soldatfamiljen skulle med hjälp av rotebönderna få födan från torpets skördar, men knekten hade också som uppgift att vara nämnda bönders hjälpare som dagsverkare på gårdarna, när han inte måste arbeta på sitt eget torp eller göra regementsmöten på sitt tilldelade regemente. Bönderna var indelade i roten inom ett visst område. Rotebönderna fick släppa till mark till soldatens torp och de hade alltså äganderätt till torpet. Soldatens brukande av jorden ingick som en del av lönen.

Hela familjen på Drängatorpet utvandrade till Amerika över flera år.

I Algutsboda socken i Moshultamåla rote fanns vid ovan nämnda sekelskifte en anställd soldat vid namn Carl Gottfrid Moberg. Han hade tillträtt 1889 som kronans soldat nummer 132 vid Konga kompani av Kalmar regemente. Det mobergska soldattorpet låg i Moshultamåla invid den gäddrika Bjurbäcken på en kulle på stenig mark.


Långasjö

Långasjö kyrka

Kyrkan ligger på en kulle vid Långasjön. Den är byggd 1789 på samma plats som den något mindre, medeltida stenkyrkan från 1300-talets början. Området norr om kyrkogården består av hagmark och har aldrig bebyggts. Här ska tidigare ha stått en klockstapel och platsen kallas fortfarande för Klockbolet.

Altartavlan i kyrkan är målad av Elisabeth Bergstrand-Poulsen. Tavlan skildrar den himmelska och jordiska lovsången. Altartavlan skänktes till kyrkan 1957 efter konstnärinnans död av hennes man bildhuggaren Axel Poulsen. I kyrkan finns också ett stort triumfkrucifix och en dopskål från 1500-talet.

Enligt en sägen; ”innan Långasjö socken fick kyrka byggd på den nuvarande kyrkplatsen tänkte man bygga en kyrka i byn Karsamåla. Den kyrkan skulle vara gemensam för Långasjö och den närgränsande delen av Vissefjärda socken. Men trollen hindrade bygget, varför den kyrkan aldrig blev färdig. På platsen lär ännu synas rester av den påbörjade kyrkobyggnaden”.

 

Sockenstugan

I Sockenstugan, som uppfördes 1866, mittemot kyrkan finns Bergstrandssalen, där målningar av konstnärinnan Elisabeth Bergstrand-Poulsen, som var kantorsdotter och född i Långasjö 1887, finns att se och beskåda. Hon växte upp i sockenstugan och blev skolkamrat och väninna till författarinnan Gertrud Lilja, vilkens konstnärliga bana inspirerade Elisabeth att gå samma väg. 1909 intogs Elisabeth på konstakademins skulpturklass. 1926 utges hennes första bok ”Värendskvinnor”, som följs av en utställning i Stockholm.

På nedre plan i Sockenstugan finns Liljarummet som är ett minnesrum över författarinnan Gertrud Lilja. Hembygdsföreningen har där samlat några av hennes möbler och hela hennes bibliotek. Hon föddes på Lindkullen i Långasjö 1887. Hon blev författare på heltid 1924 och har gett ut 23 böcker, både noveller, romaner och aforismer. Efter att ha bott och verkat i Stockholm, återvände hon till Långasjö på 1960-talet och bodde där till sin död 1984.

 

Emigrantstenen

På planen mellan kyrkan och Sockenstugan ligger en stor sten och speglar sig i en damm med botten av glasmosaik designad av Vicke Lindstrand, formgivare vid Kosta glasbruk.

Denna sten minner om alla som utvandrade från Långasjö socken genom en inskription: ”Till minne av de tolvhundra Långasjöbor som under åren 1850-1930 utvandrade till Amerika”.

Emigrantstenen invigdes den 12 augusti 1961 av Amandus Johnson, Philadelphia inför en stor folksamling. Amandus hade själv emigrerat från Långasjö tillsammans med sina föräldrar då han bara var 3 år gammal och besökte vid invigningen hemsocknen för första gången på 81 år.

 

Kyrkstallarna

Kyrkstallarna uppfördes av bönder under 1840-talet med plats för 70 hästar. 1967 när en ny väg skulle byggas genom Långasjö stod de gamla kyrkstallarna i vägen. Den södra stallängan revs medan den 60 m långa norra längan flyttades till andra sidan av den nya vägen och byggdes om till ett vandrarhem. Söker du ett unikt boende nu när du är gäst på KulTuren så är detta ett unikt sådant, idag är Kyrkstallarna ett B & B.

 

Guldgrävarstugan

Från Långasjö socken emigrerade många människor till Amerika i slutet av 1800-talet för att försöka skapa sig ett bättre liv. Alla emigranter stannade inte kvar i det nya landet, vissa valde att återvända till hemsocknen. Deras öden är dokumenterade i ett särskilt rum i Guldgrävarstugan, som är en kopia av stugan som guldgrävaren sedermera sågverksägaren Alfred Geijer bodde i när han var i Alaska. 

Guldgrävarstugan uppfördes på 1980-talet efter en förlaga från Alaska och ligger bredvid vandrarhemmet. Där finns en permanentutställning om de som utvandrade från Långasjö och även om återvändarna. I återvändarnas rum berättas historien om de 221 emigranter från Långasjö socken, av totalt 1400 som emigrerade till USA under åren 1850 – 1930, som återvände till sin hembygd.

 

Hembygdsstugan i Långasjö

Hembygdsstugan flyttades på 1930-talet från en gård i byn Anemåla till Långasjö kyrkby. Stugan är en så kallad framkammarstuga. Den användes som vandrarhem fram till 1960-talet. Nu är den ”kaffestuga”.

 

Klasatorpet

Torpet ligger vid en stenig backe med undantagsstuga och ladugård. I närheten finns en källa som stod för vattenförsörjningen innan man grävde en brunn.

Klasatorpet är uppkallat efter den förste torparen Per Klase och var ett dagsverkstorp under Långasjö prästgård. Klasatorpet uppfördes 1804 och har hyst torpare som även i verkligheten har emigrerat till Amerika. Torpmiljön, som numera är hembygdsmuseum, blev välkänd för alla som Karl-Oskar och Kristinas Korpamoen, när regissören Jan Troell 1969 spelade in Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” här. Inför filminspelningen ändrades byggnaderna för att spegla 1850-tals miljön.

På Klasatorpet finns ett gårdsmuseum, en kryddträdgård och på åkerlapparna runt byggnaderna odlas tidstypiska grödor. Här visar Hembygdsföreningen upp dels inspelningsplatsen från Utvandrarfilmen och dels hur en torpmiljö kunde se ut på 1800-talet.


Vissefjärda

Antamåla rör

Vid Eremitemåla på gränsen till Blekinge ligger Antamåla rör, en för landet unik blockås. Området ligger på Salebodaåsen. Antamåla rör är 150 meter lång, 50 meter bred och 11 meter hög och var gränsmärke på den gamla riksgränsen mellan Sverige och Danmark. Bildningen består nästan enbart av stora, runda block av granit med en medeldiameter på cirka en meter. I norr finns en viss inblandning av finare material. Bildningssättet är omtvistat, men blockens form tyder på medverkan av strömmande vatten. Det innebär att strömmen måste varit enorm då de största blocken når tre meter i diameter. Både läget utmed Salebodaåsen och blockens rundade form tyder på detta. Det märkliga är dock att man längs åsen inte finner några spår av de väldiga vattenmassor som måste varit i rörelse för att Antamåla rör skulle kunna bildas. Den södra delen, är frånsett vissa lavar, helt vegetationslös, medan den norra delen är bevuxen med såväl barr- som lövträd.

Enligt sägnen skulle en jättekärring från Blekinge plockat stenar och lagt i sitt förkläde för att kasta på Vissefjärda kyrka. Hon tog förklädet fullt med sten och begav sig ditåt. När hon kommit över gränsen började kyrkklockorna klämta och då tappade hon stenarna i rena förskräckelsen och sprang hemåt.

En sägen berättar om personer, som vid sina försök att tränga in i röret kommit in så långt, att de inte hittat vägen ut utan blivit kvar och dött därinne. Trollen hade förr sin boning i röret. Det berättas, att dessa stod på ganska god fot med bygdens befolkning. Det fanns inga som hade så stora kokgrytor som trollen i Antamåla rör, och det hände sig att folk i trakten vid behov lånade sådan matlagningsattiralj av dem. Antamåla rör ansågs förr vara tillhåll för både rövare och snapphanar.

 

Draka rör

En liknande stenanhopning som Antamåla rör, kallas Draka rör, och finns i terrängen mellan Frostensmåla och Piggsmåla, men har inte så stora dimensioner. Draka rör är 25 m i diameter och är 6 m högt, bestående av 0,3-3 m stora stenar, överst ligger ett monumentalt block, 3x2x1 m. Man skall från naturbildningens topp i siktigt väder ha kunnat se fyra kyrkor, när skogen inte var så hög.

Det finns en sägen om dess tillblivelse att en jättekärring var på väg från Blekinge mot Vissefjärda kyrka för att förstöra den. I sitt förkläde bar hon en väldig massa stora stenar. När hon kommit till Frostensmåla brast förklädesbandet så hon fick stanna kvar och laga det. När hon gick igen glömde hon en del stenar och dessa bildar Draka rör.

Namnet härrör från draken som bodde i röset med många dyrbara skatter. Soliga dagar tog han ut sina skatter till vädring. Då gällde det i ett obevakat ögonblick att kasta stål på honom så skulle man kunna erövra dyrbarheterna.

 

Vissefjärda kyrka

Vissefjärda kyrka ligger på en udde vid vilken Lyckebyån mynnar ut i Kyrksjön. I öster, på andra sidan Lyckebyån, ligger kyrkstallarna. Den första kyrkan i Vissefjärda ska ha byggts på 1200-talet och byggdes troligen på en holme. Prästgården sydväst om kyrkogården uppfördes 1745. År 1761 påbörjades arbetet med en ny kyrka i anslutning till den medeltida kyrkan och först 1773 invigdes den nya, betydligt större kyrkan. Vid kyrkan står en klockstapel som byggdes 1774. Klockstapeln har tre klockor som heter Maria (storklockan), Christina (mellanklockan) och Helena (lillklockan).

Enligt en gammal tradition skall det medeltida fästet Wesaborg ha legat där klockstapeln står. Borgen skall ha rivits under 1200-talet och av dess sten uppfördes Vissefjärdas första kyrka. Redan på 1200-talet när Vissefjärda kyrka byggdes bör en kyrkogård ha anlagts.

På den kulle som finns på kyrkogårdens västra del står en Kristusstaty i norsk labradorgranit. Den är gjord av konstnären Arvid Källström och skänktes av disponenten W. G:son Elling 1949.

Ursprungligen gick den gamla häradsvägen här mellan kyrkan och klockstapeln.Tidigare fanns en broförbindelse, en valvbro över Lyckebyån mellan kyrkan och kyrkstallarna. Denna revs på 1930-talet men har ersatts av en enklare spångbro. Vägen fortsatte över stallplanen, genom det kvadratiska "torget" upp till vägkorsningen vid Bössan. Landsvägen både delade och höll ihop det gamla samhället med kyrka, kyrkstallar, sockenmagasin, krog och andra byggnader under 1800-talet.

 

Kyrkstallarna

Kyrkstallar, där hästarna ställdes in vid kyrkdags, byggdes i stora socknar med många gårdar, som här i Vissefjärda. De äldsta kyrkstallarna låg i ett oordnat gytter runt kyrkan. De revs till slut och Carl Silfverswärd på Södra Kyrkeby gård upplät mark till nya stallar, som han själv ritade och fick därmed en enhetlig utformning. Kyrkstall var traditionellt små byggnader där var gård uppförde sitt eget stall. Under 1800-talet kom dock större sammanhängande stallbyggnader att uppföras. Det är denna typ som återfinns i Vissefjärda.

Bönderna i Vissefjärda byggde 24 stallar med tio platser i varje 1854 för att användas vid kyrkobesöken. I stallarna fanns plats för 200 hästar och användes in på 1930-talet. Mörestallarna öster om kyrkan har fått sitt namn av att de tillhörde bönderna inom Möredelen av socknen.

Kyrkstallarna bildar ett symmetriskt mönster kring en kvadratisk stallplan, som även fungerade som samlingsplats för handeln inom socknen. Stallplanen blev en naturlig mötesplats där det gjordes affärer och utbyttes åsikter om det mesta. Planen mellan stallarna togs till ordentligt för att kyrkobesökare och hästar skulle kunna samsas utan trängsel.

Vissefjärda hembygdsförening äger de gamla kyrkstallarna och har anordnat museum med äldre redskap och husgeråd samt olika temautställningar. På stallplanen ordnas årligen midsommarfest och hembygdsteater med bygdespel om bygdens historia. Midsommardagen 1949 hölls Vissefjärdas första hembygdsdag här på stallplanen och varje år sedan dess har Vissefjärdas kyrko- och hembygdsdag firats här.

 

Kyrkeby bränneri

Husbehovsbränningen i Vissefjärda socken hade stor omfattning under åren 1750 till 1775, då det inte fanns mindre än 48 registrerade husbehovspannor. Det var vid denna tid som kronofogden Gösta Persson anlade ett mindre bränneri på sitt ”fogdehemman” ½mantal Norra Kyrkeby. Bränneriet låg nere vid sjöstranden och tillverkningen var ganska blygsam, ca 15 kannor sädesbrännvin per dag. År 1787 måste regeringen kapitulera inför folkets krav och husbehovsbränningen släpptes åter lös.

År 1860 ställdes åter all brännvinsbränning under omedelbar tillsyn och kontroll av staten och för att få bedriva bränneriverksamhet fordras en viss storlek på anläggningen. 1855 förvärvades Norra Kyrkeby, fogdegården, av kronolänsmannen Th A Malmström. Han hade tidigare varit bosatt i Klättorp där han framgångsrikt bedrivit affärsverksamhet och jordbruk vid arrenderade gårdar i socknen. Malmström var införstådd med vad den nya brännvinsreformen skulle innebära. Det gamla bybränneriet på Kyrkeby var alltför småskaligt och han beslöt att uppföra en hundra gånger större anläggning med en kapacitet av 1550 kannor, dvs. ca 3500 liter 50 % brännvin per dag.  Efterhand uppförde Malmström fler hus med olika funktioner: mälteri, brännvinsbod, brännvinskällare, majsbod, brännmästarhuset och spritnederlaget. För förvaring av dranken anlades tre stora utomhusbassänger. Kyrkeby bränneri maskinutrustning bestod redan från början av en ångpanna och en 30 hkr:s ångmaskin, vilken var hjärtat i bränneriet.

1888 dog grundaren av Kyrkeby Bränneri, kronolänsmannen, godsägaren och riksdagsmannen Thure Alfred Malmström. Efter hans död övertogs verksamheten av hans söner Alfred och Rickard, som utvecklade och förbättrade brännerirörelsen. Båda bröderna Malmström dog på kort tid 1917 och Kyrkeby såldes till godsägare Carl Andersson, som under åren 1936-37 gjorde stora investeringar i bränneriet, som var föråldrat och nedslitet.

1940 övertog Carl Anderssons söner Birger och Henning Skårin rörelsen och drev den fram till nedläggningen 1971. Då hade bränneriet, som det enda i landet, varit i kontinuerlig drift under vintrarna från 1771 – 1971.

Kyrkeby var intill 1870 delat på två gårdar, Norra och Södra Kyrkeby. Södra Kyrkeby ägdes mellan 1770-1870 av den Silfverswärdska släkten och var under denna tid huvudgård för ett litet gårdskomplex utom och inom Vissefjärda. Mangårdsbyggnaden på Södra Kyrkeby är uppförd omkring 1770. 1870 förvärvades och införlivades Södra Kyrkeby med den norra gården, som ägdes av godsägaren och brännvinsfabrikören Th A Malmström.

Huvudbyggnaden på Norra Kyrkeby är från 1850-talet och flankeras av två flygelbyggnader, varav en bostads- och en stallflygel. Till gården hör ett 40-tal bostads- och ekonomibyggnader, av vilka flertalet är uppförda omkring 1850, samt det s.k. ämbetshuset från 1700-talet.

Gårdsbränneri stängdes 1971, då staten tvingade de sista småbrännerierna att stänga.1988 skänkte ägarna bränneriet med tillhörande mälteribyggnad och potatislager till Vissefjärda hembygdsförening. År 2000 förklarades hela gården för byggnadsminne. Detta innebär att hela anläggningens och gårdens kulturhistoriska värden ska skyddas för all framtid. Förutom bränneribyggnaden ingår 23 unika byggnader och en unik parkanläggning i det skyddade området. År 2002 utsågs Kyrkeby till årets industriminne av Svenska industriminnesföreningen. Maskineriet är ännu intakt. I december 2005 brändes åter det första brännvinet sedan 1971, som en engångsföreteelse.

Kyrkeby är ett typiskt odlingslandskap med slåtterkärr och flera naturminnesmärkta bokar och ekar. Det finns ett rikt insektsliv på platsen med flera rödlistade skalbaggar samt värdefull lavflora. Området är riksintresse för naturvården.

I norra Kyrkeby vid Surbrunnsbacken fanns förr en hälsobrunn, som man stannade vid och drack vatten på väg hem från kyrkan. Under de sista åren fick man betala 5 öre muggen. Det var ett järnhaltigt vatten som bjöds. Ett danskt mynt från 1560 har hittats vid källan.

 

Dackes grotta

Vid Båldön, söder om Vissefjärda, finns Dackes grotta, där enligt sägnen Nils Dacke gömde sig för Gustav Vasas fogdar. Grottan har också kallats för Rövarehålan. Nils Dacke tvingade efter sitt första fogdeöverfall 1536 att ”gå på skogen” som det kallades. Många smålänningar levde på den tiden som fredslösa i skogarna på gränsen mellan Småland och Blekinge, ofta därför att de inte kunde betala de betungande skatterna. 

 

Rövaredalen

Den 8 november 1946 samlades åtta motorintresserade personer till en träff i Grämnamåla. Man diskuterade om det fanns intresse att börja med motortävlingar i Vissefjärda. En av anledningarna var att ett flertal förare från bygden redan vunnit framgång på tävlingsbanorna. Det startade med en isbanetävling på Kyrksjön 1948. Här fanns Eric Ericsson, även kallad Långasjö-Ericsson, med i resultatlistan.

Med framgångarna i ryggen bestämdes byggnation av en speedwaybana i Rövaredalen där man fick köpa mark. Platsen var idealisk för denna typ av motorsport och med naturliga läktare.

Den första tillställningen i Rövaredalen var en speedwaytävling den 11 juni 1950. Motocrosspremiären i Rövaredalen ägde rum 29 april 1951. Då fanns en permanent speedwaybana och en ny crossbana på samma område. Detta år vann Långasjö-Ericsson det första Svenska Mästerskapet i motocross. Eric Ericsson från Långasjö tävlade både nationellt och utomlands.

Tusentals åskådare samlades på motorstadion i Rövaredalen då hemmalaget ”Rövarna” gjorde upp mot storlag som ”Vargarna” från Norrköping och ”Getingarna” från Stockholm.

1980 kördes en VM-deltävling i 500 cc med elitförare från hela världen.