Kulturen - Landskapet | Glasriket

KulTuren - Landskapet


Var befinner du dig just nu? 
Klicka på ortsnamnen nedan för att komma till rätt ort i texten.

 

Emmaboda  Algutsboda  Moshult  Kosta  Hovmantorp  Lessebo  Ljuder  Långasjö  Vissefjärda 


 

Emmaboda

Stenkällaren

Stenkällaren är en av Emmabodas äldsta kvarvarande byggnader. Troligen byggdes den samtidigt med stationshuset och den ligger precis utanför stationsbyggnaden. Källaren finns kvar från den tiden då stationsföreståndaren hade egen frukt- och grönsaksodling i trädgården som tillhörde stationshuset. Stenkällaren användes både till förvaring av trädgårdens skörd och hotellet förvarade pilsner och kylda matvaror samt lagrade sillådor som kom med tåget från Karlskrona. På källardörren finns minnesanteckningar, den äldsta från 1899, som vittnar om denna lagerverksamhet.

Miljön på stenkällartaket är av botaniskt intresse bl.a. som växtplats för den sällsynta klippnejlikan och sminkroten. Klippnejlikan blommar i maj-juni med små rosa blommor som sitter i yviga blomställningar. Den växer på torr och öppen mark. Det svenska namnet ”sminkrot” användes redan på 1700-talet och syftar på att roten användes som smink. Den blommar också i maj-juni och är vit eller blå. Det är en strävbladig växt med rödviolett rot. Blommorna är kortskaftade. Stenkällaren är ett bra exempel på bygdens stenbearbetning. Stenen är huggen i granit och taket är valvslaget.

 

Bjurbäcken

Namnet Bjurbäcken syftar på förekomst av bäver. Bjur är det fornsvenska ordet för bäver. Författaren Vilhelm Moberg växte upp i ett soldattorp i Moshultamåla intill Bjurbäcken, där han snarade gäddor på sommaren. I många av Mobergs romaner återkommer gäddfisket - bl.a. i ”Din stund på jorden”. Även barnen i Emmaboda på Mobergs tid använde Bjurbäcken för bad och gäddfångst. Bjurbäcken möter Lyckebyån i Lindås och rinner vidare ut i Lyckeby vid Karlskrona. Redan under stenåldern bosatte sig människor i Lyckebyåns dalgång.

 

ER-sjön

År 1937 tillsattes en kommitté med uppgift att undersöka lämpligaste ställe för en lättillgänglig badplats åt samhällsborna. De diskuterade möjligheten att göra en badsjö genom uppdämning av Bjurbäcken väster om Storgatan genom utgrävning av "Oxhöljen". Tyvärr blev det för dyrt, men i mitten av 40-talet donerade fabrikör E R Johansson pengar (100 000 kr) och ägarinnan av den ena Gantesbogården Anna Johansson skänkte en del av marken (18 000 kvm) inom madområdet samt en del kvartersmark öster om Storgatan.

Efter undersökningar fann man att Bjurbäckens vatten inte räckte till för sjöns avrinning och därmed gick det inte att bada i den. Drömmen och donationerna fanns kvar och en badsjö kunde få grävas om man gjorde en damm uppströms i bäcken. Sjöutgrävningen var klar 1955 och folk kunde bada första sommaren. Vattenanalyserna visade att sjövattnet var dugligt, men det blev ändå badförbud p.g.a. den ojämna vattentillförseln. Sjön döptes efter donatorns initialer E R - Erik Reinhold.

 

Stenstolparna

Platsen vid vägkorsningen, där den ”nya” och ”gamla” landsvägen korsar varandra, nordost om Emmaboda samhälle kallas för ”Stenstolparna”. Den gamla landsvägen kantades här förr av vägräcken med tuktade stenstolpar förbundna med järnräcken. Vid denna vägkorsning kan man också se ”nya” resta stenstolpar. Om man fortsätter norrut längs den gamla landsvägen kantas vägen av bro- och vägräcken med stenstolpar på en del vägsträckor. En milstolpe står också vid sidan av landsvägen. Vid vägkorsningen ”Stenstolparna” finns möjlighet att rasta på ett möblemang av sten - huggen i granit.

Den ”gamla” landsvägen, den s.k. Kungsvägen byggdes redan år 1680, då kung Karl XI hade placerat krigsflottan i Karlskrona och behövde en bra väg dit från Stockholm.

 

Drottning Kristinas källa

Den punkt, där grundvatten tränger fram i markytan på naturlig väg, kallas för en källa. Vanligen bildas en mindre vattensamling med ständig avrinning i form av en liten bäck eller ett kärrdrag. På vissa ställen läcker grundvattnet fram på bred front, t ex längs foten av en höjd. Den första fasta bebyggelsen i landskapet lokaliserades till platser, där det fanns tillgång till bra vatten, ofta källor, och odlingsbar mark.

Drottning Kristinas källa ligger utmed Rostockaholme och Bielkeleden. Bielkeleden är en vandringsled på 5,5 km, som följer Grimmansmålasjön. Den ligger också mycket typiskt vid foten av en sluttning av sandig-moig morän och den underliggande granitberggrunden. Vattnet tränger fram vid kontakten mellan ett stort och flera mindre stenblock, så att det bildas en källbassäng. En del speciella växter, främst mossor som stor näckmossa, trivs i och omkring själva källan.

Enligt en lokal tradition rastade drottning Kristina vid källan, lät sig serveras av dess vatten, när hon på sin resa mot Rom lämnade landet. Den kallas därför Drottning Kristinas källa, men äldre personer nämner den ”Johans källa” efter den siste torparen, som bodde i torpet intill. Källan har haft en mycket viktig funktion för vattenförsörjningen såväl för torpbebyggelsen i närheten som i bygden. Så sent som under torrsomrarna på 1950 - 1960-talen bar människorna vatten 300-400 m från denna källa till husen uppe på höjden.


 

Algutsboda

Rostockaholme

Med en modern variant av Alguts kopparbro passeras Lyckebyån, varefter vi befinner oss på Rostockaholme ett näs mellan sjöarna Grimmansmålasjön och Rostockasjön.

Den sydligaste delen av holmen utgörs av en rullstensås, som avsattes av en isälv vid inlandsisens avsmältning från området för drygt 14 000 år sedan. Åsen består av rundade block och stenar samt grus och sand. Små, igenvuxna täkter visar, att man här har tagit

material till att bygga vägar och kanske hus - enligt uppgift bl.a. till kyrkobygget i Emmaboda. Åsen är en fortsättning på den s.k. Lindåsen, som just vid Lindås har sin mest markanta utbildning med upp till 11 meter höga och slingrande getryggar samt mellanliggande sänkor, varigenom ett åsnät utformas.

På mellersta delen av Rostockaholme, där landskapet öppnar sig finns en bred sandplatå där förutsättningarna för bosättning och odling var goda, liksom genom den källa med klart och kallt vatten, som påträffades vid de arkeologiska undersökningarna. (En dendrokronologisk analys av brunnskaret vid källan i strandkanten visade att timret fällts 1337). Här finns lämningar efter en mindre gård. Det finns fyra husgrunder och murrester efter en större källarbyggnad. Under 1990-talet har mindre undersökningar genomförts som visat att gården huvudsakligen har använts under 1300-talet och övergivits i början av 1400-talet.

Idag kan vi se lämningar efter minst fem byggnader i form av raserade ugnar eller spisar. Dessa s.k. spisrösen kan vi finna i alla byggnader, utom källaren, vilket tyder på att dessa är gårdens mest påkostade hus. De enklare: bodar, fähus, lador, loge saknade uppvärmning, hade enklare grunder och har därför inte lämnat några spår efter sig.

Mitt på gårdsplanen har anläggningens viktigaste hus legat. Idag återstår endast resterna av en nedgrävd källare med måtten ca 8 x 10 meter. Här har skatten från underlydande gårdar i form av smör, skinn, kött m.m. samlats. En ca 2 meter bred trappa ledde ner i källaren och på nedersta trappsteget fanns resterna av en laggad tunna. Här hittades ett medeltida hänglås, ett halster, ett centrumbeslag till en träsköld, en ljushållare m.m. De kraftiga murarna samt mängden av förkolnat virke antyder att källaren haft en timrad överbyggnad i ett eller två plan. Här hade förmodligen gårdsherren sin ”representationsvåning”. Bland andra spännande fynd från utgrävningarna kan nämnas ett silvermynt präglat av kung Magnus Eriksson på 1330-talet, några keramikskärvor samt en tärning i ben.

Efter de arkeologiska undersökningarna har bilden av en betydande stormannagård tonat fram, uppförd någon gång i slutet på 1200-talet och övergiven efter brand ett hundratal år senare med tanke på det exklusiva fyndmaterialet, husens dimensioner och till viss del byggmaterialet. Senare forskningar i de medeltida dokumenten har på goda grunder kunnat knyta en av 1300-talets mäktigaste män till anläggningen - drotsen Nils Turesson (Bielke).

Ur: ”Bielkeleden. En kultur- och naturhistorisk vandring på och omkring Rostockaholme”.

Knutsson/Melin. Särtryck ur Algutsboda sockenbok, del XIV, 2008.

 

Lidahult

Lidahultsängen är en liten slåtteräng vid gården Lidahult invid landsvägen mellan Getasjökvarn och Örsjö. Nu är detta naturreservat och riksintresse för naturvård i Kalmar län. På våren finns här en överdådig blomsterprakt under ängens hamlade askar och lindar. Lidahultsängen är en så kallad hårdvallsäng med torra marker. Området utgörs av en liten slåtteräng på södra sluttningen av en moränrygg, en s.k. drumlin. Ängen har ett trädskikt som domineras av ek, lind, och ask. I den östra delen står flera kraftiga bokar. Ängen hävdas genom slåtter och är en av få kvarvarande slåtterängar i länet. Här finns en ängslada, också kallad ängahus av timrad modell med spåntak. Här förvarades förr det slagna höet eller starrgräset som blev vinterfoder till djuren.

 

Kvarnar vid Lyckebyån

Från Åfors i norr till Getasjökvarn, är fallhöjden i Lyckebyån 50 meter. Fallhöjden har genom åren utnyttjats via ett system av dammar och fall där småindustrier och kraftverk kunnat etablera sig. Norr om den grunda Getasjön ligger Getasjökvarns by vid Lyckebyån. Gården Sjökvarn ägdes under medeltiden av biskopen i Växjö. Olika stormän har bott här. Kvarnen kompletterades med en såg 1820. Allt brann ner 1857 men byggdes upp igen i utökat skick. Det herrgårdslika bostadshuset tillkom då. Senare har gården varit Hvita Korsets förlossningshem med barnsköterskeutbildning, därefter ”Sjökvarns herrgårdspensionat” särskilt för jakt- och fiskeintresserade fram till 1940-talet.

Här i trakten utspelar sig Vilhelm Mobergs roman ”Rid i natt”. Gården med den herrgårdslika byggnaden skall ha inspirerat honom. Han såg Sjökvarns herrgårdsbyggnad när han bl.a. var på midsommardans och fick förebilden till herresätet Ubbetorp i romanen ”Rid i natt”.

I närheten ligger Getasjökvarns kraftstation som uppfördes 1914 och är i drift än idag. I källaren finns den gamla kraftstationen med sina maskiner bevarade.

Vid Åby har vattenfallen utnyttjats. Kvarnar fanns vid fallen, omtalade sedan 1600-talet. I slutet av 1800-talet växte det fram en ny verksamhet i Åbyholm, ett spinneri med stor produktion och affärsverksamhet, tills det brann ner 1928.

Broakulla vattenfall är ett av de högsta i Lyckebyån, 4,5 m. Här var förr en livaktig industriell verksamhet med en stor kvarn och såg. År 1810 byggdes ett pappersbruk som var i gång till 1860. Råvaran var lump som köptes upp i bygden.

Stampadammen heter så efter den stamp som tidigt fanns vid fallet, samtidigt med en kvarn. Stampen kunde krossa ben till benmjöl eller bereda ylletyg till vadmal. Stampen drevs fram till 1820-talet, kvarnen betydligt längre. I början av 1900-talet kom vattenfallet att ge kraft till den första elektrifieringen i Algutsboda socken.

 

Byarna Bökevara och Anemåla

Inägorna och bebyggelsen i Bökevara och Anemåla byar ligger högt med de tämligen stenbundna åkrarna i typiskt höjdläge och med marker som sträcker sig ned till Bjurbäcken, som utgör ett biflöde till Lyckebyån. I bäcken har byborna haft sina by- och gårdskvarnar och i anslutning till bäcken har funnits hägnade slåttermader samt ett stort antal ängslador.

Båda byarna storskiftades i början av 1800-talet och Bökevara enskiftades år 1828. I Anemåla by, med fyra gårdar, berördes inte bebyggelsen av skiftet. I Bökevara låg fem av nio gårdar samlade i form av en släktby före enskiftet. Skifteshandlingen anger att fem gårdar blev utflyttningsskyldiga från den ursprungliga bykärnan i västsluttningen. Nya vägsträckningar drogs genom byn där gårdar tidigare stått. Idag ligger gårdarna i den ursprungliga bykärnan samlade, men den tidigare släktbykaraktären har försvunnit. I Bökevara och Anemåla är många av de äldre agrara byggnaderna och landskapselementen bevarade, men i området finns även byggnader som uppförts under de senaste decennierna.

Bökevara utgör en ovanligt tydlig representant för höglandets större byar. Efterledet i ortnamnet Bökevara med betydelsen ”odling på höjd” speglar byns främsta signum. Den rumsliga organisationen i Bökevara, med odlingsjorden som breder ut sig på höjdens finare morän samt gårdsbebyggelsen i övergången mot hagmarker och skog, utgör ett ovanligt tydligt exempel på hur byarna på det småländska höglandet ofta varit ordnade. I Anemåla är detta drag inte lika tydligt. I hela området finns landskapselement som illustrerar jordbrukets förutsättningar på det småländska höglandet. Stenmurar, röjningsrösen, hamlade träd och ängslador vittnar om ett boskapsbaserat jordbruk där åkrarna systematiskt rensats på sten. Utmed vägarna finns allépartier och en del hamlade träd.

Både i Bökevara och Anemåla finns fortfarande välbevarade mangårdsbyggnader från 1800- talet och det tidiga 1900-talet. Till boningshusen hör ofta stenkällare. En koncentration av ladugårdar från tiden kring sekelskiftet 1900 finns i Bökevara bykärna. Även i Anemåla finns en del äldre ladugårdar kvar, men i flera fall har de ersatts av nyare ekonomibyggnader. Tre ängslador finns förhållandevis nära bykärnorna.

Under 1800-talet gick landsvägen mellan Algutsboda och Ljuder genom Bökevara by och den grusbelagda byvägen har ännu samma sträckning. Även genom Anemåla har vägen samma slingrande förlopp som på 1800-talet, men vägen har förlängts söderut till den nya landsvägen samt asfalterats. Utmed de äldre vägarna har tidigare funnits många småställen. En del av dem finns ännu kvar och är i huvudsak välbevarade, medan andra endast återstår som lämningar. De påminner om hur den obesuttna befolkningen ökade så att ett nytt bebyggelsemönster uppstod på landsbygden under 1800-talet och i början av 1900-talet. Vid vägskälet mellan byarna ligger en festplats och en liten snickerifabrik.

Minst fyra källor finns i anslutning till byarna. En av dem, Soldatkällan, ligger mitt i Bökevara bykärna. Om den sägs att vattnet användes av ett bränneri eller ett bryggeri på platsen. En annan källa inom området, som ligger på byn Huvudhultaös marker, har fungerat som hälsokälla. Man både drack av och badade i det järnhaltiga vattnet. Källans väggar är stensatta och intill fanns länge lämningarna av ett litet badhus. Vattnet pumpades upp med en träpump och värmdes till lämplig badtemperatur. Resterna av spisen återstår som ett litet röse.

I byarnas omgivningar finns också många slaggvarpar, företrädesvis i anslutning till vattenrika områden, men rikligt med slagg har också påträffats mitt i Bökevara bykärna.

Närmast söder och väster om bykärnan finns ängsmarker och åkerstycken som ännu är förhållandevis opåverkade av moderna brukningsmetoder. Det är ett småskaligt landskap med kulturanknutna arter och många ålderdomliga landskapselement som röjningsrösen, murar och hamlade träd.

En av gårdarna, Wibergsgården, ägs av Algutsboda hembygdsförening. Här finns en mangårdsbyggnad som uppfördes under slutet av 1870-talet. Byggnaden står liksom ladugården på en hög grund av huggen sten. Det har berättats att virket till byggnaden hämtats från byn Möcklehult i Lenhovda socken och körts med häst och vagn till Bökevara för att man skulle få bästa möjliga kvalitet på timmer till husbygget.

Wibergsgården är en jordbruksfastighet på drygt 70 ha, varav den största delen av arealen idag utgörs av skogsmark. År 2005 drog stormen Gudrun in över bygden och ödelade större delen av gårdens skogsförråd. Idag återstår endast restbestånd av den gamla skogen. Algutsboda hembygdsförening visar på ett område av 21 ha ett tvärsnitt av en småländsk skog

från åker, ängsmark och lövhagar till vanliga barrskogsföryngringar och ett stycke helt orörd skog, Wibergs oxhage. Fram till 1920-30-talet använde man oxar, men inte varje dag. Dessa fick därför tillsammans med övriga djur beta på ett skifte längre bort från gården.

På fastigheten finns också lämningar efter tidigare verksamhet varav kan nämnas tre högar med slaggvarp. Trakten är rik på myrmalm som tillvaratogs i vattendrag och sumpmarker och därefter smältes till järn. De restprodukter som uppstod vid järnframställningen kallades också sinnerskutor och samlades i större eller mindre slagghögar så kallad slaggvarp. I skogen finns en kolerakyrkogård som tillkom i samband med en koleraepidemi under början av 1700-talet.

Vid vägskälet ligger dels en av Bökevaras utflyttade gårdar, gårdens såg samt en liten snickerifabrik. Den lilla snickerifabriken visar hur lägenhetsinnehavarna och deras familjer ofta försörjde sig genom ett hantverk. Sågverket hör till gården och uppfördes omkring år 1950, men anlitades tidigare av många av traktens bönder. Sågen belyser skogsråvarans betydelse för bönderna i dessa bygder. I anslutning till gården finns en stenmur och ett alléparti utmed landsvägen. Strax söder om vägskälet ligger Rävkullens festplats som är en gammal festplats med en utedansbana och har under lång tid varit en viktig mötesplats i bygden. Vilhelm Moberg besökte festplatsen i sin ungdom och refererar till den i ett par av sina verk (Långt ifrån landsvägen, Brudarnas källa). I fornminnesregistret finns en fantasieggande, men inte belagd, uppgift som gör gällande att en stensättning, en s.k. domarring, ska ha funnits på kullen. Anläggningen på festplatsen är som helhet tidstypisk och välbevarad. Miljön består av bygdegård, biljettkur, dansbana och en bodlänga för försäljning av lotter m.m. Den befintliga bygdegården ersatte i början av 1960-talet en bygdegård som flyttats till platsen 1927.

 

Tomeshult

I Tomeshults by finns många bevarade äldre drag och objekt som sammantaget kan ge en uppfattning om odlingslandskapets utformning under 1800-talet. Byns småskaliga inägor är till stora delar ännu öppna, med åkerhak, kvarliggande block och röjningssten. I området finns ovanligt många vällagda stenmurar.

Den historiskt betydelsefulla vägen genom byn är klassad som en vägsträcka med högt bevarandevärde. Vägen har bevarats i exakt samma läge åtminstone sedan slutet av 1700- talet. Den för vår tids ögon mycket enkla utformningen ger en bild av hur huvudvägarna i vårt land kunde te sig i äldre tider. Den grusbelagda landsvägen utan diken har en rik vägkantsflora och delvis gräsbevuxen mittsträng. Vägen slingrar sig fram över bergknallar och sänkor mellan stenmurar, hankgärdesgårdar och hamlade askar. Utmed vägen ligger flera gårdar med traditionella mangårdsbyggnader, stenkällare och bevarade ekonomibyggnader. I utkanten av byn ligger på typiskt vis flera torplägenheter utmed vägen.

Byvägarna söder om landsvägen har anor sedan 1700-talet. I anslutning till den centrala åkerjorden har de rätats ut, men i området söder om byn har de kvar sin exakta sträckning. Vid Nedre Södregården finns en tät bebyggelsemiljö av släktbykaraktär med traditionell bebyggelse, där flera generationers boningshus ligger intill varandra och där ladugårdarna är av stor betydelse för rumsupplevelsen. Alla byggnader är rödfärgade. Söder om denna bebyggelsekärna ligger det Södra stycket, omgärdat av imponerande stenmurar och med kvarliggande block i åkermarken. I den västra kanten av stycket ligger en linbasta. Områdena närmast söder och sydost om byns åkrar och bebyggelse har tidigare utgjort byns ängsmarker. Smånamn med efterledet -brånan indikerar att markerna i flera fall öppnats upp genom

svedjning. Idag är markerna till stor del åter skogbeväxta, men en ovanligt stor koncentration av ängslador ligger kvar i området. På sina ställen är marken stenröjd och några småskaliga åkerstycken brukas ännu i området. En delvis fortfarande hävdad trädbevuxen äng med ängslada ligger strax sydost om Nedre Södregården.

 

Trollagärde - ”Trollens kammare”

Uppe i en backsluttning ligger storblockig morän på ”berg i dagen”, en naturbildning som består av ett 10-tal flyttblock, som ligger direkt på berget, under ett av blocken finns en liten hålighet.

Sägnen berättar att trollen lagt flera stora stenblock s.k. flyttblock på varandra för att bygga ett hus. Det var innan man visste att vi haft en inlandsis som förde med sig, flyttade och släppte blocken lite varstans. Platsen kallas för ”Trollens kammare” - en mäktig klippformation.

 

Huvudhultakvarn

Huvudhultakvarns naturreservat ligger i Lyckebyåns dalgång. Området består av översvämningsområden utefter Lyckebyån, odlingslandskap vid Huvudhultakvarn och parallella åsryggar. Reservatet omfattar terrängen i dalbottnen vid Lyckebyån samt en del av dalsidan i väster. I dalbottnen utbreder sig hagmarker med lövskog samt åkrar och ängar. Av speciellt intresse är översvämningsängarna på torvmark - s.k. mader omkring Lyckebyån och dess förgreningar.

Maderna utnyttjades tidigt i dessa skogstrakter som slåttermarker och ”ma`höet” utgjorde näst efter höet från lövängarna det viktigaste vinterfodret för boskapen i det gamla bondesamhället. Maderna är mycket noggrant skiftade och på de stora maderna t ex vid Getasjön har även byar och gårdar, som ligger långt från sjön, egna skiften.

Lyckebyåns mader har under lång tid varit använda för slåtter. Hävden har successivt avtagit.

Huvudhultakvarn visar upp en rest av det gamla Bondesverige där man utnyttjade växtkraften hos de på våren översvämmade ängsmarkerna. Fram på försommaren slogs dessa mader med lie och höet bärgades som ett värdefullt foder åt djuren på gårdarna. Höet bars in med höbåge och förvarades i ängslador och det finns ett par bevarade ängslador kvar här. Madslåttern pågick till långt in på 1900-talet.

Området är också känt för sina geologiska formationer. En isälv har bildat terrasser längs vattendraget. Inom reservatet finns också mycket gamla odlingsterrasser där stenarna plockats ihop i stora rösen. Landskapet är en produkt av den senaste istiden, för ca 12 000 år sedan, då var Lyckebyån en stor och mäktig isälv. Över Lyckebyån finns en vacker valvbro.


 

Moshult

Högahult

Här passerade Vilhelm Moberg många gånger på vägen mellan Moshult och Algutsboda. På södersluttningen i utkanten av byn finns en vacker naturskyddad löväng med ovanligt rik flora, bland annat orkidén Sankte Pers nycklar. Ängen är naturminne och sköts genom slåtter och hamling.

 

Moshult Pestkyrkogården

Kyrkogården vid Ekekullen anlades under den stora pestepidemin som drabbade Sverige 1710-1713. Skräcken för smitta gjorde att man begravde pestoffren på en särskild plats.

Enligt sägnerna har folk jordats på kyrkogården långt före pesten. Redan på asagudarnas tid ska kullen ha använts för förfädernas begravningar och hedniska riter. Nedanför kullen låg en ängskälla med vatten som porlat sedan urminnes tider. Källan var outsinlig.

Närheten till denna på samma gång lockande och kusliga plats så nära barndomshemmet måste ha satt sina avtryck i den unge Mobergs fantasi. Skildringen av pestens härjningar återkommer i hans diktning.

 

”Min barndoms somrar”:

”Sommaren tog sin början i maj, på Kristi Himmelsfärdsdag. För fiskare i Småland har den av ålder varit Första Metaredagen, den dag då man första gången det året kunde slänga en metrev i vattnet. För oss barn i torpstugan var den så kallade Helga torsdag en långt viktigare och väsentligare dag: Den var första Barfotadagen. På Helga torsdag fick vi för första gången på året ta av oss strumpor och skor och springa barfota omkring. Det var barnatillvaron på nakna fötter som därmed inleddes för oss, den räckte hela sommaren och långt in på hösten... vi sprang barfota tills den första frosten silvrade gräset. Och då hade vi under våra fotblad skaffat oss hårda sulor som var slitstarkare än några lädersulor, och knänas sårskorpor var upprivna hundra gånger och läkta igen. Vi hade en hel lång sommar igenom levat närmast som markens djur, och detta liv hade satt sina märken. Det viktigaste var att det gav oss hälsa och styrka, så att vi kunde uthärda inomhustillvaron under köldens och mörkrets årstid.

I toppen på den stora apeln som växte invid stugväggen byggde skatorna sitt bo av ris och pinnar, och de väckte mig tidigt om morgnarna med sitt eviga tjattrande. Det sades att de skrattade... skatan är den enda fågel som kan skratta. Men hon betraktas av gammalt som en helig fågel: Ingen törs döda en skata eller riva ner hennes bo. Så håller sig också skatsläktet kvar i livet och frodas och förökas. Frampå sommaren var boet uppe i apeln fullt av ungar som skrek och väsnades. Det hände att ungar ramlade ur nästet och blev liggande på marken innan de blev flygfärdiga; vi klättrade upp i apeln med de hjälplösa små och lade dem tillbaka i boet. Om vi inte behandlade skatorna väl, så skulle vi själva råka illa ut.

Inne i skogens ihåliga ekar bodde kajorna. Vi såg dem flyga ut och in genom hållen i trädstammen, men deras bon var svåråtkomliga, och deras ungar såg vi aldrig till förrän de blev flygfärdiga. Frampå hösten samlades kajorna i så stora svärmar, att de förmörkade himlen, och deras läten blev öronbedövande.

Kajorna roade oss inte så mycket därför att de fanns i så stor mängd. Då var höken för oss en mycket mera spännande och märkvärdig fågel. Höken svävade på sina raka, utbredda vingar allra högst uppe, närmast himlen. Däruppe syntes denna fågel som ett svart kors mot den blå rymden. Men höken hade så skarpa ögon, att han ända uppifrån himlen kunde se hönsen, som gick och spekade och plockade i dyngstan här nere på jorden. Och när som helst kunde rovfågeln slå ner, hugga sin vassa näbb i en höna och föra henne med sig upp mot himlen. Denna luftens tjuv flög så snabbt och så högt, att ingen kunde skjuta honom.

Kring mitt barndomshem fanns det också fåglar, som ingrep i människornas liv, som bådade ont eller gott. När gröngölingen kom fram till stugan, så betydde det regnväder, och därför kallades gröngölingen för ”våtstjärten”. När korpen satte sig uppe i en grantopp och kraxade, så betydde det alltid någon olycka. Och när kattugglan skrek sitt ”klä vitt! klä vitt!” om natten, så betydde det säker död för någon människa i trakten.

Av de fyrfota djuren på marken var ekorrarna närmast våra lekkamrater. Med nötter kunde vi locka dem ända fram till stugans farstubro, och de kunde bli ganska tama.

Av alla markens liv var det endast ett djur som var farligt för barfotabarnen, ett kräldjur. Ormen. När vi fick se den första ormen för året ligga i ring och sola sig, så visste vi att sommaren hade kommit på allvar. Kring torpet fanns det sommartid gott om medlemmar av det reptilsläkte, som enligt bibeln har fått till uppgift att stinga människan i hennes häl. Jag tror att jag slog ihjäl minst ett hundratal ormar under mitt pojkårs somrar:

Av de fyrfota djuren på marken var ekorrarna närmast våra lekkamrater. Med nötter kunde vi locka dem ända fram till stugans farstubro, och de kunde bli ganska tama. Av alla markens liv var det endast ett djur som var farligt för barfotabarnen, ett kräldjur. Ormen. När vi fick se den första ormen för året ligga i ring och sola sig, så visste vi att sommaren hade kommit på allvar. Kring torpet fanns det sommartid gott om medlemmar av det reptilsläkte, som enligt bibeln har fått till uppgift att stinga människan i hennes häl. Jag tror att jag slog ihjäl minst ett hundratal ormar under mina pojkårs somrar: Min äldre bror lärde mig konsten att kvickt hugga en stake och krossa reptilens huvud med ett första slag. Ett par gånger hände det mig att jag trampade på en orm med min bara fot utan bli stungen. Men jag kan ännu när jag vill i min fot känna kylan från beröringen med kräldjuret. Och min barndoms ormskräck återkommer ibland ännu i nattens drömmar. På marken krälade också den snälla, ofarliga snoken, som man skulle låta vara ifred, men som ofta fick släppa till livet när han förväxlades med huggormen.

Av de fyrfota djuren fanns det inga som vi fruktade. De flesta var skygga och flydde undan oss när vi kom i närheten. Så betedde sig rådjuren, så betedde sig haren och grävlingen. Och skyggast av alla djur var räven, som smet undan så snabbt i buskarna, att vi knappast hann skymta ner än hans tjocka, yviga svans. Men på nätterna kunde detta illistiga rovdjur smyga sig ända in i hönshuset och knipa sig en höna.

Ja, många liv, vingade och fyrfota, flygande och krälande, var med i barndomens svenska sommar. Och till den hörde också alla de vilda bären, som vi plockade och åt och som utgjorde en stor del av torparbarnens föda under den varma årstiden. Allra först, redan vid midsommartiden, mognade skogens smultron på brånarna eller fällorna, där avverkningar hade ägt rum. Här emellan stubbarna växte det så tjockt med jordbär, som vi kallade dem, att vi kunde äta oss mätta av dem på en kort stund. Och när vi inte orkade äta mer plockade vi bleckstopet fullt och tog hem smultronen till mor. Sedan fick vi dem i mjölken på kvällen! Smultron och mjölk. . . Vad det smakade! Det var något av det bästa av barnets sommar. Av de smultron jag har ätit som vuxen har inga smakat som bären från min barndoms fällor och brånar.

I juli månad mognade blåbären, som växte inne i djupa tallskogen, under de höga träden. Det var också mat för torparbarnen, ehuru bären inte var så läckra som smultronen. Och vi åt av dem så flitigt, att vi under deras mognads tid ständigt gick blåfärgade om munnen, och vi plockade hela kannkrukor fulla som mor kokade mos och sylt av.

Längre fram på sommaren, i augusti, kom hallonens tid. Hallonen växte kring stenrösen och utefter husväggar, men också på gräsfrodiga gläntor inne i skogen. De svällde av saft och smälte bort på tungan. Under hallonens tid gick torparbarnen med rödfärgade munnar.

Och så nalkades så småningom hösten med årets sista vildbär, lingonen och tranbären, den svenska skogens syrliga frukter. Då sjöng sommaren på sista versen.

Jag gick på solstekt mark med mina hårda fotsulor, och jag hade luft och rymd och himmel omkring mig och över mig. Även vattnet var mig nära: Bäcken. Det var en bäck som rann i halvcirkel kring torpets ägor, ett rörligt vatten som undergick ständiga förändringar under året. Om hösten svällde den över sina bräddar och dränkte ängar och mader, om vintern blev den klar och genomskinlig skridskois, om våren svällde den upp igen, men på sommaren sinade bäcken, och dess vatten rann sakta och stillsamt fram under alarnas och videbuskarnas lummiga löv.

Och på sommaren kunde vi fånga bäckens fisk. Det var gäddor som stod gömda i vassen, vi skymtade deras ryggar som skimrade i solskenet. Gäddorna stod där och gapade och svalde som om de hade druckit av vattnet. Och då kunde vi snärja dem. Vi ryckte upp enbuskar och gjorde fisksnaror av buskarnas rötter, som nersänkta i vattnet liknade grässtrån och som därför lurade gäddorna: De märkte ingenting förrän de hade snärjan om ryggen.

Av ett särskilt skäl minns jag den första gädda jag fångade med min rotsnärja: Mitt byte bet mig i tummen. Jag hade ännu inte lärt mig att handskas med denna rovfisk, jag kände inte till dess vassa tänder; man ska akta sig för att sticka något finger i gäddans käft. Men det var vad jag gjorde med tummen. . . fisken högg till, det blödde, och det gjorde ont. Men vad gjorde det? Jag hade snärjt min första gädda. Det var en bemärkelsedag i pojkens tillvaro: Han hade utfört sin första bragd i livet. Och jag bar hem mitt byte som en sårad och blödande hjälte . ..

Att snärja gäddor är en svår konst: Man smyger sig ljudlöst fram i bäckkanten, steg för steg, noga aktande på sin skugga, så att den icke kommer i förväg och faller över vattnet. Skuggan är nog för att skrämma den stående gäddan. . . det plaskar till i vassen, och vips. . . Det tillämnade bytet är borta! Men om fisken står kvar, så sänker man snärjan framför dess huvud och för den mycket sakta och försiktigt bakom gälarna, så att den inte rör vid fenorna. Så ett snabbt ryck. . . Rännsnaran drages åt och gäddan sprattlar i luften.

Att snärja gäddor var det stora, spännande äventyret under min barndoms goda somrar. Ur: Svenska Turistföreningens årsskrift, Småland 1968, Vilhelm Moberg.

 

Algutsboda Grön källa

Grön källa ligger norr om Algutsboda kyrkby vid landsvägen mot Gransjö längs en skogsväg. Källområdet ligger i nedre delen av en lång, svag sluttning i morän av drumlinkaraktär, där en bergströskel tvingar upp grundvattnet till markytan. Vattnet från huvudkällan samt mindre källor samlas i en bäck, som rinner mot nordost ned till Åsgöl. Vattnet har använts av folk i trakten, särskilt under torrsomrar, när vattnet i grävda brunnar tagit slut, eller när man velat få tillgång till ett välsmakande dricksvatten.

Hälsokällor eller surbrunnar kom på modet under 1600-talet. Till stor del bidrog detta till att källkulten i olika former kom att leva länge. Så gott som varje ort med självaktning skulle ha

sin egen brunnsanläggning. Så också i Algutsboda. Här hade man t o m två. Det var främst under några årtionden i slutet av 1800-talet som hälsobrunnen i Östra Hällasjö drog till sig värkbrutna eller på annat sätt sjuka människor. Källan är stenlagd med brunnsring av järn.

I Huvudhultaö har sedan långa tider tillbaka funnits en källa, vars vatten ansetts ha hälsobringande kraft. Dess vatten har använts såväl till att bada i som att dricka. Enligt folktron hade detta vatten sin största läkekraft, om det kunde tas hem, så ingen visste eller såg det.

 

Torvbrytning Torstamåla

Omkring 1900 började man bryta torv industriellt i Sverige. Bönderna i byar nära mossen använde torv som strö i ladugårdarna. Torstamåla är en bevarad torvmiljö/fabrik.

Torvströfabriken i Torstamåla byggdes omkring 1950. I Torstamåla har man bara grävt till 1 meters djup. Torvlagret är 4-6 meter och är av mycket god kvalitet. På hösten har man skurit torven med spade. Blocken gjordes 50x20x10-15 cm. De vägde 10 -15 kg men efter torkning bara 1 kg. Under vintern fick frosten torvblocken att utvidgas. En söndersprängning skedde som underlättade torkningen. På våren restes blocken upp på kant för att torka. I juni bärgades de med vagnar på räls och vagnarna drogs av ett bensindrivet motorlok.

Där en torvmosse brer ut sig idag fanns en gång en sjö. Detta var under senare delen av istiden för omkring 8 000 år sedan. Sjön började så småningom växa igen. Stadiet mellan sjö och mosse kan kallas kärr. Vegetationen i kärret, vitmossa, starr och vass, förmultnade inte helt, eftersom vattnet utestängde luftens syre. Så bildades ett allt tjockare lager av det vi nu kallar torv. När mossen höjts tillräckligt började tallen växa där. Det var en långsam tillväxt, men med tiden kunde träden avverkas. Efter klimatförändringar kunde mossen åter förvandlas till sjö, som i sin tur blev en ny mosse. Så kommer det sig att man kan hitta bevarade stubbar nere i mossen. Torstamåla fly är en sådan torvmosse som har genomgått växlande stadier. Man kan alltså finna lager av stubbar nere i den, minnen av avverkningar långt tillbaka i tiden.

 

Högaskog

På 233 m. ö. h. ligger svensk litteraturs mest berömda och omtalade källa, ”Brudarnas källa” från Vilhelm Mobergs roman.

Sedan tidernas morgon har tillgången på vatten styrt människornas val av boplats. Vattenförsörjningen från en källa kunde säkra både människors och boskaps överlevnad. Många källor tilldelades tidigt magiska krafter. Man menade att det rinnande vattnet ur underjorden hade läkande kraft eller kunde få önskningar att slå in i utbyte mot en offergåva. Kulten fortsatte in i kristen tid, då flera källor fick namn efter helgon. Vilhelm Moberg hämtade inspiration till sitt författarskap från historier han hört äldre personer berätta. Sägnen om källan i Högaskog berättar om forna tiders tro på naturens övernaturliga krafter. Så här beskriver Moberg ”Brudarnas källa” i romanen med samma namn: ”Det var en välsignad källa som rann i ängen, en läkekälla. Hon tog emot allt ont, som vi förde med oss till henne, hon tog det med sig i sin fåra och förde det bort. För denna källa rann mot norr”...

 

Deragård

En ensamgård som köptes i början av 1890-talet av familjen Kreuger, ”Tändstickskungen från Kalmar” som sommarviste. Sevärd är också socknens bredaste stenmur på ca 10 m med ett sädesmagasin byggt ovanpå muren. Dessutom finns den s.k. stenvägen och en ofullbordad potatiskällare av väldiga dimensioner tänkt för ett planerat brännvinsbränneri. Deragårds fly och sjö är klassat som område med höga naturvärden.

 

Yggersryd

Yggersrydsjön var mycket mindre förr, men 1918 byggdes en damm i Kårahult, som förvandlade 3 km av Lyckebyån till en förlängning av sjön. Denna södra del kallas också Kårahultsjön. En vägbank byggdes somrarna 1930-1932 över sjön. Den avskiljer den ursprungliga Yggersrydsjön från Kårahultsjön.

Mellan Bodaskogssjön och Yggersrydssjön finns kring Lyckebyån välutvecklade och vidsträckta mader. En värdefull rullstensås genomkorsar området. Lindåsen sträcker sig genom området och fortsätter söderut genom hela kommunen. Lindåsen utgör ett typexempel på en så kallad getryggsås.


Kosta

Grisakällan - en gammal offerkälla

Nordost om Kosta samhälle, på höger sida om före detta järnvägslinjen till Målerås, ligger en gammal källa. Grisakällan kallas den, och betraktades vid en inventering på 1920-talet som en gammal offerkälla.

1922 beskrivs den så här: ”Grisakällan vid Kosta. Den ligger åt öster eller nordost om Kosta i skogsmark. Man’vallfärdade’ dit Helig torsdag (Kristi Himmelsfärdsdag). Hela dagen var det en jämn ström av folk dit ut. Det berättas, att man hade dryckesvaror med sig - ’det var på den tiden, då man kunder få ett halvstop vin hos vilken handlare som helst för 50 öre’ - och så roade sig den unga vid källan.

För att komma till Grisakällan kunde man gå banan mot Målerås. En bit bortom Ban-Pelles hus (Klinten) korsades bana av vägen från Visjön ned mot Theanders gamla hus, d.v.s. Skogshyddan. Från denna väg gick det en gångstig fram till källan. Erik Lilja brukade tala om hur Axel och Theodor Lilja kunde uppsöka källan. De medförde då konjak, som, med källans klara vatten förvandlades till grogg.”

Flera äldre personer i Kosta har berättat om hur Grisakällan besöktes av olika grupper, och att de inte alltid hade samma intressen. Det var ungdomar och barnfamiljer, det var folk som spelade kort osv. Sistnämnda ägde rum under en stor gran, som gav skydd mot både regn och skarp sol. Källans vatten användes till kaffekokning, för att blanda saft och för att späda starkare drycker. Troligtvis ebbade besöken vid källan ut i samband med televisionens intåg i hemmen.
 

Visjön

Det är själva Visjön, nordost om Kosta med omgivningar, som utgör naturreservatet. Syftet med reservatet är att bevara en typisk, näringsfattig Smålandssjö omgiven av ca 100-årig barrblandskog, som ska få utvecklas fritt. Ännu äldre tallar finns på öarna och längs stränderna. Väster om sjön höjer sig Visjöåsen cirka 10 meter över vattenytan. Det är en rullsten-sås, som bildades när inlandsisen smälte för cirka 12 000 år sedan. Visjön är ett uppskattat besöksmål som är lätt att nå med bil. En vandring på den 6 km långa stigen runt Visjön bjuder på spännande skogsnatur och härliga utblickar över sjön och dess öar.
 

Tiafly

Den glest tallskogsbevuxna myren Tiafly är naturreservat, men nästan helt okänd. Detta trots att den alldeles orörda myren skyddades redan 1939 av dåvarande Domänverket. I myren finns en göl, Tiagöl, som omfamnas av en talldominerad sumpskog. Hela området är opåverkat av dikning och mycket vackert. Tiafly nås via skogsbilväg söderut från vägen mellan Kosta och Orrefors.

Lövsjö ängar

Ett naturreservat inom ett artrikt område med små öppna åkrar och ängar omväxlande med betade ekhagmarker. En mycket artrik ängsflora, lundflora och många olika slags lövträd skapar en miljö som i sin tur gynnar många fågel- och insektsarter.

Lövsjö ängar har i hundratals år varit en del av inägomarken till Lövsjö by. Då brukades åkrarna och mellan dem slåtterängarna där man tog vinterfoder till djuren. Ängarna betas efter midsommar och många träd har gallrats bort på senare tid för att kvarvarande träd ska kunna utveckla sina kronor.
 

Tikaskruv

Cirka 5,5 kilometer sydost om Kosta finns ett litet hagmarksområde med imponerande, äldre träd samt en intressant flora och fauna. Naturreservatet Tikaskruv har historiskt sett utgjort den lilla byn Tikaskruvs ängs- och betesmarker. Idag består området dels av betesmark med många äldre träd och buskar, dels av granplantering med insprängda gamla lövträd, i synnerhet ek. Många av träden i området är mellan 100 och 400 år gamla.

Tikaskruvs gamla lövträd utgör livsmiljö för många vanliga och ovanliga insekter, ved- svampar, mossor och lavar. I en av de gamla ekarna har man till exempel hittat den sällsynta mulmlevande ädelguldbaggen. Mulm är en massa som bildas i gamla ihåliga träd och som består av murket trä och rester av djur, växter och svampar som levt i trädet.

På några av träden växer den praktfulla lunglaven. I betesmarken finns vår- och sommartid en fin lundflora med bland annat blåsippa, vårärt och vätteros.

För att rädda de gamla ekarna och säkerställa de naturvärden som är knutna till dem, ska granplanteringen gradvis restaureras till träd- och buskbärande betesmark. Naturvårdsverket och Sveaskog AB träffade år 2008 en överenskommelse om långsiktigt skydd av 431 särskilt värdefulla naturskogsområden på Sveaskogs marker runt om i landet, Tikaskruv är ett av dessa områden.
 

Stocksmyr-Brännan

Stocksmyr-Brännan erbjuder besökaren en känsla av vildmark med stora myrar och skogar. Reservatet omfattar 2 300 hektar land och vatten och är därmed Kronobergs läns största.

Området karaktäriseras av myrar, skogar, sjöar och vattendrag. Myrarna hör till de finaste i länet där man kan se sileshår, myrlilja, missne och orkidéer. De lockar till sig fåglar, och på våren kan man höra rödbena, grönbena och storspov. I skogen kan tjädern visa sig och under vårnätterna förstärker pärlugglans rop känslan av vildmark.

Området har också ett rikt insektsliv. Till exempel hittar raggbockens larver mat i gamla, kullfallna och solbelysta tallar. Skogarnas rikedom på arter kommer sig av variationen med olika miljöer. Många arter gynnas av glesa, solöppna skogar med mycket lövträd. Träden ska tillåtas bli gamla och dö. Just den döda veden är en nyckelfaktor för många arter som har veden som sin barnkammare eller växtplats.

Den norra delen av reservatet brann för snart 100 år sedan, och man kan fortfarande se spår av branden i form av ett för trakten ovanligt stort inslag av björk och asp. I grova björkar lever svart ögonknäppare som trivs extra bra i bränd ved. En annan brandgynnad art i området är svedjenäva vars frön gror efter att branden passerat.

I de finaste sumpskogarna kan man hitta gamla granar där garnlav och andra skägglavar draperar grenarna. Området har också en intressant kulturhistoria i form av flera torpställen med utmarksbete och slåtter i kärr och mader. Brukningshistoriken i trakten gör sig påmind genom kolbottnar och tjärdalar.
 


Hovmantorp

Smörstenen

Mellan Gydingsmåla och Fagereke passerar man ett stort flyttblock som kallas ”Smörstenen”. Flyttblocket ligger alldeles vid vägkanten på 190 meters höjd över havet. Vägen har anlagts precis intill stenen, som mäter 5 x 5 meter i omkrets och är 4 meter hög.

Enligt traditionen växer stenen varje år. Det berättas också, att när kyrkklockorna i Hovmantorp ringer, så vänder sig stenen ett helt varv.

Vid sjön Rottnen

Rottnen är en källsjö till Ronnebyån, i äldre tider kallad Rothneå, vilket betyder det rytande vattnet. Ronneby, där ån rinner ut, hette en gång Rothne by. Rottnen ingår i Ronnebyåns vattensystem, som är en av kolonisationsledarna in i Värends centralbygd. Innan det fanns vägar var sjöarna och vattendragen viktiga kommunikationsleder.

De första bosättarna kom utmed åarna. I byarna runt sjön har hittats stenåldersverktyg som stenyxor och flintknivar. Det finns rösegravfält vid Ormeshaga och höggravfält på Hovmantorp säteris marker. Dessutom förekommer spridda, enstaka fornlämningar i form av högar och skeppssättningar.

Under järnbrukens tid togs malm ur sjön. Redan Erik Knutsson, som startade Lessebo järnbruk 1658, var inställd på att där fanns malm. Men det var inte självklart att bruket hade rätt till malmen, varför det blev tvistigheter mellan dem som hade del i sjön, främst då med

Hofmantorps säteri, som kontrollerade en stor del av Rottnen. Lessebo bruks dåvarande ägare Daniel Schröder köpte 1728 av Hofmantorps säteris assessor Gustaf Bergman rätten att ta upp malm på gårdens del av sjön. Man fick dock inte ta upp malm på fiskens lekplatser under pågående lek. Upptagningen skedde både på vinter och sommar, men transporterna utfördes vintertid på vintervägar över isen på sjöarna Vasen och Öjen.

Fisket i Rottnen har i alla tider haft stor betydelse för människorna runt sjön. Då de första nybyggarna på sten- och järnåldern kom upp längs Ronnebyån, var fiskemöjligheterna en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna slå sig ner och leva här. Ännu i början av 1900- talet fanns det människor runt sjön som var nästan helt beroende av fisket för sin försörjning.

Det största tilloppet till Rottnen är Fibbleån. Utmed ån har funnits flera sågar, kvarnar och småindustrier med mera. Tollstorpsgårdarna hade även sin madslåtter längs Fibbleån. Från Gasjön i norr ner till Rottnen, ca en halvmil, är nivåskillnaden 44,14 meter, med många forsar och vattenfall som kunde driva vattenhjul och turbiner. Lite längre ner utmed ån byggdes 1905 Hovmantorps första elektricitetsverk.

Utmed Fibbleån vid Rottnen startades 1895 glasmåleriet Svenska Blomstervasfabriken. Den kom att förse hela Sverige med målat glas. Flera skickliga böhmiska glasmålare anställdes. Måleriet köpte råglas av bruken omkring, men efterfrågan var så stor att det ibland var svårt att få fram det glas man behövde. År 1914 kom första världskriget och då blev flera av de böhmiska målarna hemkallade. Samtidigt steg priserna på färger och råvaror så mycket att lönsamheten försvann och måleriet lades ned.

Rottnen var även en viktig transportled för alla som bodde runt sjön, bland annat med kyrkbåtar till Hovmantorps kyrka. Invånarna runt sjön hade i stor utsträckning sina kvarnfärder över Rottnen. Den familj som bodde på Galtö behövde inte ro till fastlandet om det var lågt vattenstånd, för då kunde man gå torrskodd över till Ryttarenäset.

Vintervägarna gick i stor utsträckning över sjöns isar. Flera gårdar i Ormeshaga transporterade fram ved och virke över isarna till farbara vägar i byn. Virke kördes också fram över isen till sågverken i samhället. Vintertid användes Rottnen som allmän väg vilket ibland ledde till kappkörning med häst.

Två gånger har man skjutit salut från Kastellet i sjön. Första gången då general Rosenblad på herrgården kom hem från kriget mot Norge under Karl XIV:s tid. Enligt muntlig tradition skulle han ha varit trött på kanonbuller, så han ville hellre ha blivit mottagen med blommor av några unga flickor. Andra gången var den 5 oktober 1874, när Oskar II åkte förbi Hovmantorp i samband med att järnvägen invigdes.

Omkring år 1880 kom den första ångbåten, ångaren Carl, till sjön Rottnen. Den kom från Helgasjön, där den varit i drift från 1871, och tidigare hade den gått i trafik på Vättern.
 

Hembygdsparken vid Kvarndammen

1958 överlåter Hovmantorps köping dispositionsrätt av nuvarande hembygdspark till Hovmantorp-Furuby hembygdsförening. Parken är en sjötomt vid Kvarndammen i Hovmantorp.

1960 sattes ”Kvistastugan” upp på sin nuvarande plats. Stugan var i början av 1800-talet en backstuga vid Tollstorp. Omkring 1850 flyttades den till Hjulatorpshagen. En fattig familj på sex personer fick bo i stugan, bland annat den Kristina Kvist, som gett stugan dess namn.

”Holstastugan” var ursprungligen torp under Furuby Hanagård. Torpet byggdes 1836 och kallades Hanaholm. Huset flyttades 1876 till Skolgatan i Hovmantorp. 1904 köptes stugan av en dotter till maskinisten Sven Holst. Hembygdsföreningen fick överta huset 1975.

”Lagerlundstugan” uppfördes i slutet av 1700-talet som mangårdsbyggnad i Klintalycke söder om Linnehult. Den blev sedan avkortad till halva sin ursprungliga längd och användes som undantagsstuga fram till 1839. Därefter flyttades den till Ormeshagas ägor av sockenskräddare och lumpsamlare Fredrik Helin, som där ”tillbragte sina livsdagar och efter honom och hustruns död af två döttrar tills de såsom fattighjon där hade avlidit”. 1914 köptes stugan på auktion av kantorn och läraren Lagerlund. Stugan sattes upp på sin nuvarande plats samma år. Lagerlund var en stor samlare av ”gamla ting och seder” och han använde bland annat stugan för att lära sina elever hur man levde förr.

”Amundsboden” kommer från Amundsgården i Västorp och har tjänstgjort som sädesbod. Brostenen hämtades från Prästanäset.

”Marknadsboden” byggdes 1961, och är en kopia av bodarna vid Linneryds marknadsplats.
 

Syndaplatsen eller Syndaplätten

Häradsvägen mellan Hovmantorp och Linneryd går genom Ormeshaga by. Mitt för Norragården stöter det till ett par andra vägar från Ormeshaga Hult och Ryttarenäset. Där vägarna möts bildas en triangel, som förr var den naturliga samlingspunkten för byns ungdomar. På söndagarna efter middagsmålet och fram till kvällsmjölkningen hade de några timmars ledighet. Då samlades de här för att umgås på ungdomars vis.

Triangeln har fått benämningen ”Syndaplatsen” eller ”Syndaplätten”. Det var troligen de äldre i byn, som präglat det uttrycket, därför att de menade, att ungdomarna där höll på med onyttiga och världsliga saker, som man inte borde syssla med på ”Herrens vilodag”.

Vad var det då som lockade till ”Syndaplatsen” på söndagseftermiddagarna? De unga hade naturligtvis ett behov av att träffas för att skämta och skoja bort några timmar som motvikt mot den trista och enformiga vardagstillvaron. Om någon hade en ny cykel, skulle den demonstreras. Om flickorna hade ny klänning eller nytt förkläde, skulle de nya plaggen visas upp. Men sådant kunde ju inte fylla eftermiddagen. Då blev det så, att pojkarna kom att sysselsätta sig med kraftprov och vighetsövningar av olika slag, såsom att ”bryta arm”, ”resa mast” ”vispa skank”. Att bryta arm är ju en tävlingsform som förekommer än i vår tid.

Resa mast gick till på så sätt, att en av de tävlande lade sig raklång på marken med händerna löst knutna under nacken. Hans medtävlande ställde sig gränsle över hans vader, och så tog

han ett stadigt tag med båda händerna under den liggandes knän. Sedan gällde det för den stående att luta sig bakåt för att på så sätt få upp den liggande i stående ställning. Den liggande skulle under lyftet ligga alldeles stel utan att böja knäna eller att vrida på sig. Om han gjorde det, ansågs det som fusk.

För att vispa skank, lade sig de två tävlande på rygg sida vid sida med huvudena åt var sitt håll. De inre armarna krokades i varandra, så att de bildade en stadig armkrok. På ett givet tecken svängde de samtidigt upp inre benet i varandras knäveck för att stjälpa över motståndaren.

Deltagarna i dessa tävlingar blev livligt påhejade av byns yngre barn, som alltid höll sig framme, när det drog ihop sig till tävlingar. Om det fanns tillräckligt med yngre barn, ordnade man lekar som särskilt passade dem. Man lekte ”två slår den tredje”, ”sista paret ut” och man ”hoppade bock”, alltså sådana lekar, som man ännu i bästa fall kan få ses leka på skolgårdarna.
 

Knapelid

I byn Linnehult finns en vägvisare till Knapelid. Där finns en mycket vacker vy över sjön vid Rottnens södra del. Man följer vägen ca 5 km och kommer till en parkeringsplats och följer sedan stigen upp till berget till en utmärkt rast- och utsiktsplats. Från utsiktsplatsen kan man vandra ner till den trånga passagen mellan Tomtsjön och Rottnen. Där finns en bro och runt Tomtsjön finns en vandringsled.
 

Ugnanäs

Byn ligger på en höjdsträckning intill Ronnebyån och några kilometer från sjön Rottnen. Odlingslandskapet är småskaligt med en splittrad åkerstruktur och avgränsande betesmarker. Ugnanäs har haft en central plats i förhållande till Ronnebyån som kommunikationsstråk. Här har man gjort flera stenåldersfynd, bland annat några redan från jägarstenåldern. På byns marker finns stensättningar, av vilka en har formen av en skepps-sättning förmodligen från vikingatid. Norr om byn ligger ett område med över 500 röjningsrösen.

Ugnanäs har sannolikt anor från förhistorisk tid. 1500-talets jordeböcker redovisar två skatte- och två frälsehemman i byn. Rester av den äldre järnhanteringen märks genom bevarade slagghögar. Gårdsnamnen är nästan de samma sedan tidigt 1700-tal, då byn första gången redovisades på en karta. Under 1800-talet skedde en viss nyodling, särskilt efter laga skiftet 1854. Byggnadsbeståndet har bevarat flera ålderdomliga drag och ligger fortfarande samlat i en klunga där vägarna i byn möts.

Vid Kvarnfallet, Västra bro, vid Knäsjöns utlopp, ligger en kvarn och såg med välhållna byggnader, som har utnyttjat fallhöjden i Ronnebyån. Kvarnverksamhet har bedrivits på platsen sedan tidigt 1700-tal. Kvarnen drevs som tullkvarn till 1929 och lades troligen ned 1931. Sågen byggdes 1863 och lades ned i början på 1940-talet. Även timmerflottning förekom i Ronnebyån, och fick då passera vattenfallet i en särskild åfåra, den så kallade ”flottarännan”. Fortfarande regleras vattenflödet med dammluckorna. Mangårdsbyggnaderna ligger vackert alldeles intill ån och kvarndammen.
 


Lessebo

Lessebo kulturstig

Kulturstigen går igenom ett område ganska nära sjön Läen vid Ekebacken. Huvuddelen av området är idag bevuxet med tall och gran, men här finns också lövskog, odlade områden, igenlagda åkrar och ängar. Stigen går också genom beteshagar och skogsterräng.

Under järnåldern hade man en fantastisk utsikt över sjön Läen här i ett landskap med öppna marker och skogsdungar. Enligt gamla traditioner har här funnits en by som ödelades under Digerdöden, men man har inte funnit några spår efter medeltida åkrar. Odlingsrösena tyder istället på att de lagts upp under sen järnålder 700-1 000 e Kr. Rösena är i allmänhet stora och vällagda, vilket tyder på långvariga odlingar. I några rösen har man funnit slagg efter järnframställning. Inne i storskogen har vi inte bara sett odlingsrösen utan även milbottnar och spår av kolarkojor. Nära sjöstranden, som under järnåldern låg några hundra meter längre ut ses en rad stora vällagda rösen och det är troligt att det ligger fler på sjöbotten, som fram till 1850-talet var fast mark.

Ett av de största och mest vällagda rösena inom området är ett väl avgränsat från omgivande mark och kallmurat. Kan det vara en grav? De första odlingsrösena är sannolikt från järnåldern och ingår i ett system av rösen. Sammanlagt är de mellan 700 och 800 och tyder på omfattande men också långvariga odlingar.

Skogarna kring Lessebo är fulla av milbottnar och kolarkojor. Innan kolningen började måste man bygga en koja där milvaktaren skulle bo under kolningsperioden. Ofta brukade man samma milbotten flera gånger eftersom marken fått en ”brandskorpa” som hindrade luften att komma in i milan. Kolningen tog som regel tre veckor och passningen av milan var mycket viktig. Timmarna var dryga i ensamheten. Enligt folktron visade sig övernaturliga väsen som kunde hjälpa kolaren men även förstöra allt för honom.

När Lessebo järnbruk anlades 1658 betydde detta en ny exploatering av utmarken. Masugn och hamrar behövde kol för att förvandla den malm, som togs från sjöar och myrar, till smidbart järn och redskap. Bönderna började nu kola i stora resmilor. På vintervägar kördes kolen genom skogarna fram till brukens masugnar och hamrar. Malmen togs som regel upp på vintrarna genom vakar i isen.

Under 1700-talets sista decennier anlade ägaren till Lessebo järnbruk sex torp. Torparna blev en viktig del av brukets samlade arbetsorganisation. De gjorde dagsverken vid bruket, de kolade och de tog upp sjömalm. Men inkomsterna från dessa sysslor räckte inte till att försörja en familj, så därför måste de ha ett mindre jordbruk som grund. Vi kan se mängder av odlingsrösen men också en stenmur. Flera av rösena har med stor sannolik-het byggts redan under järnåldern.

Under andra hälften av 1800-talet rensades åkrarna från både stenar och stenrösen. Stenarna kunde antingen läggas upp i långa murar, köras ut på sjöarnas isar för att sjunka till botten då våren kom eller också läggas på marker där ingenting kunde odlas, för att bilda ett så kallat stentorg.

Inägorna ägdes individuellt av varje gård, medan utägorna i allmänhet var gemensamma för samtliga gårdar i byn. På inägorna skördade man spannmål, rotfrukter och hö till vinterfoder.

På utägorna gick byns djur på bete. Härifrån tog man virke till husbygge och hägnader men också ved för uppvärmning av bostäder. Man kolade i resmilor för att få kol till de små blästerugnarna och smedjorna. Den svedjade marken på utägorna gav rovor och råg.

I äldre tider spelade tjäran en stor roll som smörj- och impregneringsmedel. Stubbar och rötter av gamla tallar utgjorde den viktigaste råvaran vid tjärbränningen, som i allmänhet ägde rum på våren - mellan sådden och höskörden. I en backsluttning grävdes en tjärdal, cirka 15 meter lång, 2 meter bred och 1 meter djup. Den avslutades med det så kallade karet där tjäran samlades. Stubblagret tändes vid den övre delen av dalen. Med en blåsbälg tvingade man in elden i stubblagret. En bränna tog ungefär tre dagar och kunde återupprepas flera gånger. Den lämnade cirka 1 200 kg tjära och som biprodukt 70-80 hl kol. På samma sätt som under kolningen återanvände man de gamla tjärdalarna, där man hade en brandskorpa i botten. Ofta klövjades tjärtunnorna på oxar och hästar fram till vägarna, där de lastades om på vagnar.
 

Ljuder Tjugosjö

Byn ligger i ett flackt landskap mellan sjöarna Östersjön och den sänkta, men delvis återuppdämda sjön, Västersjön. Landskapet är småskaligt men åkerstrukturen är relativt väl sammanhållen.

1500-talets jordebok för Konga härad anger ett skattehemman i Tjugosjö. Genom hem- mansklyvning av stamhemmanet framträdde minst sju gårdar fram till tiden för laga skiftet 1835. Skiftet skapade stora möjligheter till röjning och utökning av odlingsmarken. Odlingsrösena kom i samband härmed att läggas upp som stenmurar i ägogränser och ägoslagsgränser med dubbelfunktion hägnad och stenrör.

Flera välbyggda stenmurar förekommer därför i området. Vid ett vattendrag mellan Östersjön och Västersjön finns lämningar efter en kvarn och såg. När järnvägen drogs genom byn, 1874, växte ett mindre järnvägssamhälle upp med banvaktsstuga och stationshus.
 

Vida

Vida by består av fem hemman med äldre gårdsnamn såsom Norregård, Södergård, Västergård, Baggagård samt Lillagård. Bebyggelsestrukturen är relativt väl sammanhållen. År 1900 fanns det 35 brukningsdelar i byn samt ett 70-tal torp och backstugor. I samband med väckelserörelsen anlades ett missionshus.

Kulturlandskapet bevarar många ålderdomliga drag i en äldre stenbunden åker och ängsmark. De många stenmurarna vittnar om senare tiders omfattande röjnings- och nyodlingsföretag.

Från år 1858 till och med 1930 utvandrade cirka 200 bybor varav 180 till Amerika. Det var hela familjer som utvandrade i omgångar. En del kom aldrig iväg och en del kom tillbaka.

”Vid Nyäng sålde en familj hela sin gård med inventarier på auktion, men av någon anledning kom de aldrig ombord på skeppet, som skulle ta dem till Amerika och fick gå runt och köpa tillbaka gården och en del av lösöret.”

”I ett av husen som min son bodde i kom en dag en fin herre med bisampäls och köpte gården kontant för pengar som han tjänat i Amerika. ” Berättat av en bybo.


 

Ljuder

Ljuders kyrka ligger på en höjd vid Ljudersjön. I anslutning till kyrkan ligger sockenstugan, prästgården och sockenmagasinet invid hembygdsgården. Strax söder om kyrkan ligger socknens välbevarade kyrkstallar, varav den ena är byggnadsminne. Såväl kyrkomiljön som dess närområde har ett högt kulturhistoriskt värde framför allt som exempel på småländskt sockencentrum.

På väg från Ljuders sockencentrum förbi kyrkstallarna passerar man de gamla slåtterängarna med röjningsrösen. Vägen går genom lövskog med ek, bok, hassel med flera. Det är Ljuders ängagärde. Förr fanns en otalig mängd av ängsblommor, då ängarna slogs och betades. Strax innan man kommer till Grimsnäs marker passeras ett sankt avsnitt av vägen. Här låg förr, när vattenståndet i Ljudersjön var betydligt högre än i nutid, en så kallad kavelbro, som bestod av stockar på en bädd av granris i flera lager på varandra.
 

Sjöslåtter vid Videsjön

I det flacka området i Kronobergs län var sjöarna grunda och deras dybottnar erbjöd en möjlighet till nyodling, men endast ett fåtal blev åkermark. De övriga dög endast till myr- eller sjöslåtter. Videsjön var en av dessa sjöar som torrlades. Markägarna kring Videsjön bildade cirka 1850 ett sjösänkningsföretag. Så småningom skiftades sjöslåttermarken upp i långsmala skiften mellan de kringliggande byarna. Slåttern hade under perioder stor betydelse om man ser till antalet slåtterlador som funnits vid sjön. Var och en hade sin hölada intill sjön, byggt av knuttimrade stockar med halm eller spåntak. Där förvarades höet tills vintern kom och då kunde köras med kälkar hem på vinterföret.

”På vintern var sjön full av vatten och när det frös var vi barn glada för att åka skridskor där. När våren kom torrlades sjön. Det var grävt en kanal genom sjön och på våren öppnades luckorna och sjön torrlades. Nu var det fritt fram för sjögräset att växa till sig i ljus och luft. Någon gång på sommaren i juli eller augusti när det var lämpligt drog alla bönder, bondmoror och barn till sjön med liar och höbågar. Det var fullt med folk, som skördade sjögräs. Det blev lagt in i höladorna intill sjön. Nu kunde vattnet släppas in i sjön och när det blev is på den körde vi med hästvagnar ut och hämtade hem det till gården till djurfoder”.

Ur: ”Ljuders Hembygdsbok – 2011”, årg. 6, Ljuders hembygdsförening.

Idag står det ett modernt fågeltorn – ”Utvandrarbygdens fågeltorn” på plats i Kallanäs vid Videsjön för att göra sjön tillgänglig för naturintresserade och turister.
 

Grimsnäs Herrgård

Herrgården har anor från tidigt 1500-tal och bland Grimsnäs ägare genom åren finns adelsmän, officerare och präster fram till 1939, då gården kom i kommunal ägo. Nuvarande huvudbyggnad uppfördes på 1880-talet. Under de senaste 40 åren har man drivit vandrarhem i huvudbyggnaden och intilliggande byggnader. Jordbruket har varit utarrenderat.

Gården är omgiven av natursköna ekbackar och ligger på en liten kulle efter en lång allé. Området vårdas i samarbete med Länsstyrelsen som skyddsvärt naturområde med nyckelbiotoper. I de gamla ekarna och hasselsnåren trivs många rödlistade insekter och fåglar.

På senare år har omfattande renoveringar gjorts och idag drivs Grimsnäs herrgård även som ”bed & breakfast”.
 

Nickalycke

En by med en rad hamlade träd vid bebyggelsen längs en slingrig väg. Där finns också gamla slåtterängar med vällagda stenrösen och stenmurar samt många lövträd som ek, ask, alm, bok och björk. Flera av lindarna har hamlats, dvs. man högg av grenar på träden och därefter band man ihop dessa till kärvar, torkade dem och använde dem sedan till vinterfoder, mest till

fåren. Det avbetade torra riset var sedan bra till bränsle i den öppna spisen i stugorna.
 


Långasjö
 

Hamburg

Norr om Harebo ligger gården Hamburg vid sjön Löftens västra sida. Hamburg är en ensamgård från 1600-talet som ligger på krönet av Salebodaåsen. Här finns ett ålderdomligt odlingslandskap. Delar av Salebodaåsen sträcker sig genom området i form av mjukt rundade ryggar. På båda sidor om gårdsbebyggelsen finns skyddsvärda betesmarker och slåtterängar. Ängarna och hagarna är mycket välhävdade med stenmurar i gott skick. Större delen av fastigheten utgörs av olikåldrig granskog med inslag av tall. Skogsbete förekom fram till 1940-talet. Gården brukas idag med moderna metoder och enligt ekologiska regler. Området är riksintresse för naturvård.
 

Harebo

Här finns en välbevarad och välskött källa. Vattnet tränger fram direkt ur berggrunden. Källan har ständigt men svagt flöde och den fryser aldrig.

Vid högsta punkten på gamla vägen mellan Harebokvarn och Brunamåla, vid Hallaberget, fanns tidigare en källa, som användes till att vattna hästarna vid färd till och från Emmaboda. Det var vanligt med transporter av ved och virke den vägen för hundra år sedan. Genom senare breddning av vägen har det ursprungliga källflödet hamnat i vägdiket.
 

Långasjön

Långasjön mitt i det långsmala samhället är en restaurerad sjö efter långvarig igenväxning. Sjön var tidigare långsträckt på tre kilometer i nord-sydlig riktning. Då hade den friskt vatten och rikligt med fisk. Särskilt de egendomslösa, fattiga backstugusittarna vid sjön fick mat från fisket. Sjöns ursprungliga namn var Långasiön och det namnet finns på en karta från 1696. Den har också länge kallats Långasjösjön. Byn Långasjö har fått sitt namn efter sjön. Befolkningen växte kraftigt på landsbygden under 1800-talets senare hälft och det ledde till att det blev brist på brukbar mark. Ett sätt att få fram mer åkermark var att man fick hugga ner skogen och bränna den. Ett annat sätt var att sänka vattennivån i en del sjöar. Långasjön var en av de sjöar som utdikades. I Långasjön genomfördes två sjösänkningar på 1800-talet och den sista så sent som på 1930-talet. Det skulle visa sig att dessa försök att vinna mer odlingsmark var kortsiktiga lösningar. Efter utdikningarna på 1800-talet uppstod sumpmarker och kraftig vegetation bredde ut sig. Detta ledde till att sjön började växa igen. Under 1950- talet gjordes ett försök till restaurering, men som misslyckades. På 1980-talet presenterades en ny restaureringsplan som gick ut på att man bara skulle återställa den norra delen av sjön.

Man skulle valla in området, pumpa ur vattnet och gräva ur det. En pump från Flygt AB i Lindås började tömma sjön på vatten. Vegetationen grävdes bort med hjälp av grävmaskiner och sjön tömdes på dy. Till slut fanns det bara en stor håla där sjön en gång hade legat och den fyllde man med vatten från naturliga källor. 1987 invigdes sjön och vallen som gjordes runt Långasjön har en promenadslinga med lusthus och fågeltorn.

Vägen genom samhället gick fram till 1960-talet mellan kyrkan och sockenstugan. Här fanns också en halvkilometerlång trädallé. När vägen drogs om flyttades den norra längan av kyrkstallarna, den som byggdes om till vandrarhem, medan den södra längan revs. En ny allé av 110 lindar planterades på 1970-talet längs den nya vägsträckningen.
 

Ekeboryd

Alldeles vid sjön Törns strand i Ekeboryd ligger Ekensbergs naturreservat. Området utgörs av skogsmark delvis bestående av ädellövskog samt öppen före detta åkermark med odlingsrösen som hävdas genom slåtter. På vårarna blommar det rikligt med både vitsippor och blåsippor i backen ner mot sjön. Det finns en markerad strövstig genom reservatet med bord och bänkar.
 


 

Vissefjärda

Törsbo

Törsbo kvarn tillhör Vissefjärda men ligger alldeles på gränsen till Långasjö socken. En del av kvarnens och sågens utrymme låg på långasjösidan. Kvarnen byggdes i början av 1800- talet och tillhörde först Törsbo byalag. Den har vid ett par tillfällen flyttats och byggts om. Kvarnrörelsen drevs i samma släkt i flera generationer. Kvarnen hade samma vattentillgång som Grimsgöls kvarn och är sista vattenfallet innan detta biflöde till Lyckebyån utfaller i sjön Törn.

Gårdarna i Törsbo ligger spridda längs vägen som går utmed sjön Törns norra strand. Här vid Törn är en mycket gammal bygd med tidig bosättning. Både på Storön och här på fastlandet har man funnit stenåldersföremål, stenyxor och flintföremål.
 

Riddarberget i Rörsbo

Den ädle riddaren kom på sin häst farande genom skogen västerifrån mot öster, från Törsbo mot Rörsbo. Bråttom hade han för han var hack i häl jagad av förföljare. Efter att ha ridit uppför den påfrestande Törsbobacken, pressade han hästen ytterligare. Vad ryttaren inte kände till, men vad hans förföljare tydligen räknade med. Den branta bergvägg, som lodrätt på åtta meters fallhöjd stupar ned i terrängen.

Ritten fortsatte i full fart mot stupet och innan han ens upptäckt tvärbranten och tyglat hästen, föll ekipaget utför stupet. I det våldsamma fallet omkom både ryttaren och hästen omedelbart. Förföljarna hade nått sitt syfte: riddaren var död. Alltsedan den dramatiska händelsen, en sägen som i århundraden levt kvar i folkmun, har tvärbranten, ett enormt flyttblock i Rörsbo kallats för Riddarberget.

Mäktigt och fyllt av mystik ligger alltså Riddarberget i Rörsbo och ruvar på många minnen. Enligt en annan gammal sägen ska en hel armé stridsberedda krigare, med hästar och utrustning, ligga i beredskap inne i berget. Soldaterna sover invid sin rustning, men på given signal vaknar de omedelbart och störtar ut för att försvara fädernejorden. Det gäller särskilt i

den händelse danskarna ännu en gång skulle mobilisera sina styrkor och rycka in i Småland över den gamla riksgränsen från Blekinge.
 

Antamåla rör

Vid Eremitemåla på gränsen till Blekinge ligger Antamåla rör, en för landet unik blockås. Området ligger på Salebodaåsen. Antamåla rör är 150 meter lång, 50 meter bred och 11 meter hög och var gränsmärke på den gamla riksgränsen mellan Sverige och Danmark. Bildningen består nästan enbart av stora, runda block av granit med en medeldiameter på cirka en meter. I norr finns en viss inblandning av finare material. Bildningssättet är omtvistat, men blockens form tyder på medverkan av strömmande vatten. Det innebär att strömmen måste varit enorm då de största blocken når tre meter i diameter. Både läget utmed Salebodaåsen och blockens rundade form tyder på detta. Det märkliga är dock att man längs åsen inte finner några spår av de väldiga vattenmassor som måste varit i rörelse för att Antamåla rör skulle kunna bildas. Den södra delen, är frånsett vissa lavar, helt vegetationslös, medan den norra delen är bevuxen med såväl barr- som lövträd.

Enligt traditionen skulle en jättegumma från Blekinge förinta Vissefjärda kyrka och tog förklädet fullt med sten och begav sig ditåt. När hon kommit över gränsen började kyrkklockorna klämta och då tappade hon stenarna i rena förskräckelsen och sprang hemåt.

En sägen berättar om personer, som vid sina försök att tränga in i röret kommit in så långt, att de inte hittat vägen ut utan blivit kvar och dött därinne. Trollen hade förr sin boning i röret. Det berättas, att dessa stod på ganska god fot med bygdens befolkning. Det fanns inga som hade så stora kokgrytor som trollen i Antamåla rör, och det hände sig att folk i trakten vid behov lånade sådan matlagningsattiralj av dem. Antamåla rör ansågs förr vara tillhåll för både rövare och snapphanar.
 

Draka rör

En liknande stenanhopning som Antamåla rör, kallas Draka rör, och finns i terrängen mellan Frostensmåla och Piggsmåla, men har inte så stora dimensioner. Draka rör är 25 m i diameter och är 6 m högt, bestående av 0,3-3 m stora stenar, överst ligger ett monumentalt block, 3x2x1 m. Man skall från naturbildningens topp i siktigt väder ha kunnat se fyra kyrkor, när skogen inte var så hög. Det finns en sägen om dess tillblivelse att En jättekärring var på väg från Blekinge mot Vissefjärda kyrka för att förstöra den. I sitt förkläde bar hon en väldig massa stora stenar. När hon kommit till Frostensmåla brast förklädesbandet så hon fick stanna kvar och laga det. När hon gick igen glömde hon en del stenar och dessa bildar Draka rör.

Namnet härrör från draken som bodde i röset med många dyrbara skatter. Soliga dagar tog han ut sina skatter till vädring. Då gällde det i ett obevakat ögonblick att kasta stål på honom så skulle man kunna erövra dyrbarheterna.

 

Linnefors

Hovgård i Linnefors är en mangårdsbyggnad från 1730-talet med äldre kakelugnar och väggmålningar. Bruksherrgården i karolinsk stil är brädfodrat rödfärgad med högt valmat sadeltak. Till gården hörde under drygt hundra år Linnefors järnbruk som anlades 1738 vid

Lyckebyåns utlopp ur sjön Törn för sjömalmsutvinning. Hovgård (Linnefors) är en gammal huvudgård, förmodligen en av de sju gårdar, som prosten Carl Beckstadius omnämner i sin sockenbeskrivning från 1700-talets mitt och som han uppger skall ha funnits vid tiden för den första kyrkans uppförande invid Vesa borg i Vissefjärda under tidig medeltid.

Gården ligger i Kåraböket, d v s väster om Lyckebyån och söder om Hovgårdsströmmen, och tillhörde liksom Vesaborgskomplexet under 13-1400-talen Biskopen i Växjö, men överfördes till Kronan i samband med reformationen.

År 1515 omnämns Sten Sture d y som ägare till Hoffgaard. 1530 var Matz Nilsson kronobonde på gården. Han hade hjälpt Nils Dacke i dennes kamp mot den hatade Gustav Vasa och dömdes för detta brott år 1538 att lämna en ”soningsoxe” till kungen tillsammans med sin granne i söder, Malte i Cabblanes.

År 1654 hade Per Lennartsson Ulfsax av drottning Kristina erhållit Hovgård som förläning och gården betecknades som frälse, vilket dock upphörde 1683 i samband med fjärdepartsräfsten. År 1685 är gården åter i Kronans ägo och anslagen kavalleriet.

Förutom brukarna Carl och Nils fanns på gården knekten Nils och hans hustru. Av 1693 års mantalslängd framgår att Nils var ryttare. År 1734 börjar storhetstiden för Hovgård, då bonden Carl Nilsson på sitt 1701 skatteköpta hemman invid Hovgårdsströmmen upplät plan till ett järnbruk.

Det var patron G Schröder, ägare till Lessebo Järnbruk, som anlade Linnefors järnbruk och som omfattade masugn, stångjärnshammare, kopparhammare, kniphammare, spikhammare och smedja. Vidare fanns även en enbladig såg och en kvarn. De första åren blev framgångsrika för det nya bruket, som expanderade snabbt och förvärvade betydande jordarealer inom socknen, inemot ett 20-tal hemman. Råvaran för järnframställningen, myrmalm, hämtades ur sjön Törn samt angränsande sjöar i Vissefjärda och Långasjö socknar. Träkol köptes av ortens bönder i den mån de egna stora skogarna inte förslog. Den första tiden präglades av expansion och stark utvecklingstro. Som mest verkade ett 70-tal arbetare på bruket och Hovgård kallades allmänt för ”smedernas by” och såg ut som ett litet brukssamhälle. Men till Hovgård hörde förutom Linnefors bruksegendom också ansenliga jordegendomar runt om i Vissefjärda socken.

För lång tid framåt kom också Linnefors kvarn att spela en stor roll. Genom sitt gynnsamma läge vid sjöns utlopp var den försörjd med kraft långt efter det att bygdens övriga kvarnar hade slutat att mala för året. Mindre kvarnar fanns annars i Törns tillflöden runt hela sjön. Nästan varje by och ibland även enstaka gårdar hade s.k. skvaltkvarnar för husbehovsbruk. Större var Törsbo kvarn i sjöns norra ände.

Till bruket hörde ett stort antal gårdar som skulle göra dagsverken vid bruket. Vid 1700-talets mitt var en stor del av Vissefjärda sockens befolkning på olika sätt knutna till bruket genom kolning, malmfiske, byggnationer, odlingsarbeten m.m. En del backstugusittare arbetade med dammen, andra samlade sjömalm och kolade och de som ägde dragdjur körde timmer och virke.

Redan 1764 uppstod dock svårigheter för det nya bruket, som vid denna tid sysselsatte en stor del av socknens arbetsföra befolkning genom malmdraggning, körslor, kolning, byggnadsarbete eller direkt bruksarbete. En hårdnande konkurrens inom landet och

förbättrade tillverkningsmetoder i bl.a. England, Tyskland och Amerika bidrog till en successiv utslagning av de små svenska järnbruken.

Sista masugnsblåsningen ägde rum 1829 och masugnen förklarades nedlagd 1843. Stångjärnshammarens slag tystnade 1845 och manufakturtillverkningen fortsatte dock och upphörde först under 1870-talets sista år.

Mangårdsbyggnaden Hovgård från 1734 disponeras av Vissefjärda hembygdsförening. Av de två flygelbyggnaderna revs den västra under 1970-talet medan den andra flygelbyggnaden renoverats. Inom området finns också lämningar av bruksbyggnader (masugn, hammare och såg). Över Linneforsån finns en stenvalvsbro. Inom hela området finns rikligt med slagghögar och kolbottnar ute i skogarna. Vid järnvägsspåret Emmaboda-Karlskrona står Linnefors stationshus.
 

Vissefjärda kyrka

Vissefjärda kyrka ligger på en udde vid vilken Lyckebyån mynnar ut i Kyrksjön. Mittemot kyrkan vid Lyckebyåns östra strand är kyrkstallarna belägna. Den första kyrkan i Vissefjärda ska ha byggts på 1200-talet och byggdes troligen på en holme. Prästgården sydväst om kyrkogården uppfördes 1745. År 1761 påbörjades arbetet med en ny kyrka i anslutning till den medeltida kyrkan och först 1773 invigdes den nya betydligt större kyrkan. Vid kyrkan står en klockstapel som byggdes 1774. Klockstapeln har tre klockor som heter Maria (storklockan), Christina (mellanklockan) och Helena (lillklockan).

Enligt en gammal tradition skall det medeltida fästet Wesaborg ha legat där klockstapeln står. Borgen skall ha rivits under 1200-talet och av dess sten uppfördes Vissefjärdas första kyrka. Redan på 1200-talet när Vissefjärda kyrka byggdes bör en kyrkogård ha anlagts.

På den kulle som finns på kyrkogårdens västra del står en Kristus-staty i norsk labradorgranit. Den är gjord av konstnären Arvid Källström och skänktes av disponenten W. G:son Elling 1949.

Ursprungligen gick den gamla häradsvägen här mellan kyrkan och klockstapeln. Tidigare fanns en broförbindelse, en stenvalvbro över Lyckebyån, mellan kyrkan och kyrkstallarna. Denna revs på 1930-talet men har ersatts av en enklare spångbro. Vägen fortsatte över stallplanen, genom det kvadratiska "torget" upp till vägkorsningen vid Bössan. Landsvägen både delade och höll ihop det gamla samhället med kyrka, kyrkstallar, sockenmagasin, krog och andra byggnader under 1800-talet.
 

Kungastenen

När kung Gustaf III var på väg till sin örlogshamn i Karlskrona 1771, lär han ha stannat till hos kronofogden Gösta Persson på Kyrkeby. Kronofogden hade anlagt ett mindre bränneri och fick vid besöket kungens löfte att fortsätta bränna brännvin. Med anledning av den celebra händelsen lät kronofogden resa en sten vid landsvägen med Gustav III:s namnchiffer och årtal 1771. Denna minnessten finns kvar än idag, stående på stenmuren invid landsvägen, den gamla Kungsvägen, som löper förbi gården.
 

Kyrkeby bränneri

Husbehovsbränningen i Vissefjärda socken hade stor omfattning under åren 1750 till 1775, då det inte fanns mindre än 48 registrerade husbehovspannor i. Det var vid denna tid som kronofogden Gösta Persson anlade ett mindre bränneri på sitt ”fogdehemman” 1⁄2mantal Norra Kyrkeby. Bränneriet låg nere vid sjöstranden och tillverkningen var ganska blygsam, ca 15 kannor sädesbrännvin per dag. År 1787 måste regeringen kapitulera inför folkets krav och husbehovsbränningen släpptes åter lös.

År 1860 ställdes åter all brännvinsbränning under omedelbar tillsyn och kontroll av staten och för att få bedriva bränneriverksamhet fordras en viss storlek på anläggningen. 1855 förvärvades Norra Kyrkeby, fogdegården, av kronolänsmannen Th A Malmström. Han hade tidigare varit bosatt i Klättorp där han framgångsrikt bedrivit affärsverksamhet och jordbruk vid arrenderade gårdar i socknen. Malmström var införstådd med vad den nya brännvinsreformen skulle innebära. Det gamla bybränneriet på Kyrkeby var alltför småskaligt och han beslöt att uppföra en hundra gånger större anläggning med en kapacitet av 1550 kannor, dvs. ca 3500 liter 50 % brännvin per dag. Efterhand uppförde Malmström fler hus med olika funktioner: mälteri, brännvinsbod, brännvinskällare, majsbod, brännmästarhuset och spritnederlaget. För förvaring av dranken anlades tre stora utomhusbassänger. Kyrkeby bränneri maskinutrustning bestod redan från början av en ångpanna och en 30 hkr:s ångmaskin, vilken var hjärtat i bränneriet.

1888 dog grundaren av Kyrkeby Bränneri, kronolänsmannen, godsägaren och riksdagsmannen Thure Alfred Malmström. Efter hans död övertogs verksamheten av hans söner Alfred och Rickard, som utvecklade och förbättrade brännerirörelsen. Båda bröderna Malmström dog på kort tid 1917 och Kyrkeby såldes till godsägare Carl Andersson, som under åren 1936-37 gjorde stora investeringar i bränneriet, som var föråldrat och nedslitet.

1940 övertog Carl Anderssons söner Birger och Henning Skårin rörelsen och drev den fram till nedläggningen 1971. Då hade bränneriet, som det enda i landet, varit i kontinuerlig drift under vintrarna från 1771 - 1971.

Kyrkeby var intill 1870 delat på två gårdar, Norra och Södra Kyrkeby. Södra Kyrkeby ägdes mellan 1770-1870 av den Silfverswärdska släkten och var under denna tid huvudgård för ett litet gårdskomplex utom och inom Vissefjärda. Mangårdsbyggnaden på Södra Kyrkeby är uppförd omkring 1770. 1870 förvärvades och införlivades Södra Kyrkeby med den norra gården, som ägdes av godsägaren och brännvinsfabrikören Th A Malmström.

Huvudbyggnaden på Norra Kyrkeby är från 1850-talet och flankeras av två flygelbyggnader, varav en bostads- och en stallflygel. Till gården hör ett 40-tal bostads- och ekonomibyggnader, av vilka flertalet är uppförda omkring 1850, samt det s.k. ämbetshuset från 1700-talet.

Gårdsbränneri stängdes 1971, då staten tvingade de sista småbrännerierna att stänga.1988 skänkte ägarna bränneriet med tillhörande mälteribyggnad och potatislager till Vissefjärda hembygdsförening. År 2000 förklarades hela gården för byggnadsminne. Detta innebär att hela anläggningens och gårdens kulturhistoriska värden ska skyddas för all framtid. Förutom bränneribyggnaden ingår 23 unika byggnader och en unik parkanläggning i det skyddade området. År 2002 utsågs Kyrkeby till årets industriminne av Svenska

industriminnesföreningen. Maskineriet är ännu intakt. I december 2005 brändes åter det första brännvinet sedan 1971, som en engångsföreteelse.

Kyrkeby är ett typiskt odlingslandskap med slåtterkärr och flera naturminnesmärkta bokar och ekar. Det finns ett rikt insektsliv på platsen med flera rödlistade skalbaggar samt värdefull lavflora. Området är riksintresse för naturvården.

I norra Kyrkeby vid Surbrunnsbacken fanns förr en hälsobrunn, som man stannade vid och drack vatten på väg hem från kyrkan. Under de sista åren fick man betala 5 öre muggen. Det var ett järnhaltigt vatten som bjöds. Ett danskt mynt från 1560 har hittats vid källan.
 

Kungsvägen

Efter det att Karlskrona grundats 1680 byggdes den s.k. Kungsvägen eller Carl XI:s väg, som gick mellan den nya örlogsstaden via Eksjö till Stockholm. Till Karlskrona fann kungen det angeläget att bygga en inlandsväg. Staden med sitt strategiska läge hade också en för landet mycket viktig örlogshamn. Än finns små vägstumpar kvar av den ursprungliga riksvägen och genom Kyrkeby och Klättorp kan vi följa en kort sträckning.Vägen passerade Emmabo by och här uppstod gästgiveri och skjutsstation. Härifrån kunde man få skjuts till gästgiverierna i Plaggebo, Eriksmåla, Björnabygden, Örsjö samt Fur i Blekinge.
 

Torsjöområdet

Torsjöområdet ligger i en utpräglad barrskogsbygd, i gränszonen mellan det sjörika småländska skogslandskapet och den sjöfattiga Möreslätten. Det består av ett system av sjöar uppdämda av moränryggar. Torsjöområdet med sina många odlingsrösen och husgrunder berättar om forna tiders intensiva utnyttjande av marken. I byn Torsjö bodde vid 1800-talets slut 230 personer. Några var bönder men de flesta var torpare och jordbruksarbetare.

Berggrunden i området är granit, men man kan också finna porfyr och grönsten, vilket avspeglar sig på växtligheten och man möts av en rik och varierande flora och vacker ädellövskog.