kulturen- Kultur & Historia | Glasriket

Kulturen - Kultur & Historia

Känn historiens vingslag när du tar dig fram genom skogarna som en gång var en förutsättning för att av Glasriket hamnat just här. Spännande historier och skrönor berättar om hur livet för de som verkade och levde i bygden tedde sig.


Var befinner du dig just nu? 
Klicka på ortsnamnen nedan för att komma till rätt ort i texten.

 

Emmaboda  Rostockaholme  Duvemåla  Johansfors  Algutsboda  Boda  Moshult  Eriksmåla 

Åfors  Transjö  Kosta Strömbergshyttan  Bergdala  Hovmantorp Ormeshaga  Lessebo  

Tjugosjö  Ljuder  Skruv  Långasjö  Vissefjärda Linnefors  Kyrkeby  Rövaredalen  Lindås

 


 

Emmaboda

Från Gantesbo till järnvägen

Emmaboda fick sitt namn år 1874 och namnet härstammar troligen från grannbyn Emmabo, även kallad Emmaboda, nuvarande Lindås. På Emmabo gästgivaregård i södra Lindås samlades år 1864 en kommitté för att diskutera hur en ny järnvägslinje skulle dras. Syftet var att skapa en förbindelse mellan västkusten och östkusten. De ville hitta en knutpunkt som låg lika långt från de tre städerna Växjö-Kalmar-Karlskrona. Avståndet mellan de tre städerna utmättes på kartan och precis där på Gantesbo bys ägor blev den exakta mittpunkten, 57 km till varje stad. Platsen kallades för Emmaboda eftersom man i tidigare handlingar talat om Emmabo gästgivaregård. Gästgivaregården fungerade som skjutsstation och namnet var mer välkänt än Gantesbo by.

Innan 1874 då järnvägen satte Emmaboda på kartan fanns det endast två gårdar här i Gantesbo. De två mangårdsbyggnaderna var byggda på höjden, där kyrkan är belägen idag. Gantesboböndernas ägor bestod av ett antal steniga åkrar i närheten av husen, samt hagar och mossar, mader och kärr. På våren översvämmades markerna av de smältande snömassornas vatten. Lyckebyåns biflöden svämmade över och vattendränkte mader och mossar.  Den ena Gantesbogården flyttades sedan till hembygdsgården Bökön där den invigdes på valborgsmässoafton 1937. Den andra gården ersattes av ett nytt hus på samma plats 1901. Huset finns kvar, men har ändrat utseende några gånger genom renoveringar. I mars månad 1874 stod stationshuset i Emmaboda färdigt. Huset hade byggts i Ungfähagen, som ofta var översvämmad vår och höst. Vid utstakningen av stationen hade man sådana svårigheter med vatten att man fick ro ut med en eka. En ko hade några år tidigare räddats från att drunkna på den plats där man senare placerade godsmagasinet.

Onsdagen den 5 augusti invigdes Karlskrona-Växjö järnväg och lördagen den 8 augusti 1874 invigdes Kalmar-Emmaboda järnväg av kungaparet Oscar II och drottning Sofia. Festtåget drogs av två lokomotiv, prydda med flaggor och blommor. Tåget bestod dessutom av en öppen och tre täckta kungliga vagnar samt dessutom tretton vanliga passagerarvagnar och slutligen en godsvagn. Alla stationer längs linjen var smyckade med blommor och grönt och alla var besökta av ett myller av folk från landsbygden. Vid Emmaboda järnvägsstation hade särskilt mycket folk samlats för att få se kungaparet, eftersom tåget gjorde ett längre uppehåll där. Stationshuset var rikt smyckat med blommor, flaggor, grönt och äresköldar. Kungaparet och deras svit gick så in i stationshusets väntsal, där förfriskningar kunde intas.

”Stationen ligger vackert”, sade kung Oscar II. Det var så att stationspersonalen hade försökt kamouflera den obevuxna sankmarken runt omkring genom att sticka ner nyhuggna björkar i marken. Detta gav en illusion av en grönskande äng. År 1878 uppfördes ett efterlängtat hotell med restaurang öster om stationshuset. På grund av sitt läge kallades hotellet så småningom för Järnvägshotellet. 

Från 1961 finns inte längre byanamnet Gantesbo kvar. Emmaboda järnvägssamhälle och köping från 1929, hade då helt uppslukat de båda gårdarna och tagit all mark i anspråk.

 

Stenkällaren

Stenkällaren är en av Emmabodas äldsta kvarvarande byggnader. Troligen byggdes den samtidigt med stationshuset och den ligger precis utanför stationsbyggnaden. Källaren finns kvar från den tiden då stationsföreståndaren hade egen frukt- och grönsaksodling i trädgården som tillhörde stationshuset.  Stenkällaren användes både till förvaring av trädgårdens skörd och det intilliggande hotellet förvarade pilsner och kylda matvaror samt lagrade sillådor som kom med tåget från Karlskrona. På källardörren finns minnesanteckningar, den äldsta från 1899, som vittnar om denna lagerverksamhet. Miljön på stenkällartaket är av botaniskt intresse bl.a. som växtplats för den sällsynta klippnejlikan och sminkroten. Klippnejlikan blommar i maj-juni med små rosa blommor som sitter i yviga blomställningar. Den växer på torr och öppen mark. Det svenska namnet ”sminkrot” användes redan på 1700-talet och syftar på att roten användes som smink. Den blommar också i maj-juni och är vit eller blå. Det är en strävbladig växt med rödviolett rot. Blommorna är kortskaftade. Stenkällaren är ett bra exempel på bygdens stenbearbetning. Stenen är huggen i granit och taket är valvslaget.

 

Neikter & Rosén

Med järnvägen kom nya impulser och nya möjligheter till bygden. Redan under första året etablerade sig en virkeshandlare vid den nya stationen. F.E. Ågren drev här handel med virke som köptes av bönder i de skogrika omgivningarna. Det var Emmabodas enda handelsplats fram till 1890 då affärsmännen Axel Neikter och Alfred Rosén öppnade affärsverksamhet vid järnvägen.

På södra sidan om järnvägsspåren vid stationshuset ligger en stor, lång, gul magasinsbyggnad som uppfördes 1902 av Axel Neikter. Han hade blivit ensam ägare till Neikter och Roséns diversehandel och lät uppföra det stora magasinet strategiskt placerat mellan affären och järnvägen. Utanför magasinet hölls det marknad första fredagen i varje månad mellan åren 1906 och 1923.
Järnvägsbolaget drog ett stickspår till magasinet. Varorna kom med tåget, lossades av i magasinet för att sedan säljas i affären på andra sidan gatan. Diversehandeln hade ett varusortiment, som omfattade det mesta en privatperson eller företagare kunde önska köpa, från livsmedel och husgeråd till järnbalkar och sprängämnen.

Neikters servade alla industrier, företag och privatpersoner i bygden med varor av alla slag som kunde lagras och som kom via järnvägen. Från magasinet körde man ut varor under de första åren med häst och vagn och senare med bil till alla kunder i bygden.

 

Den gamla marknadsplatsen

Oxhandeln hade en lång tradition i Vissefjärda, där bönderna redan på 1500-talet trotsade Gustav Vasa och bedrev oxhandel med danskarna i Blekinge. En lämplig plats för ox- och kreaturshandel efterlystes i det nya stationssamhället Emmaboda. Under 1900-talets första år inleddes marknadshandeln. Man sade ”Emmabo mööt” eller ”Emmabo marken”.
Marknadsförsäljningen ägde rum på den ganska rymliga planen mellan Neikter & Roséns affär och järnvägsområdet. Det iordningställdes även en arrestlokal i närheten av torgplatsen. Denna finns i dag att se på Hembygdsgården på Bökön. Den första marknaden hölls efter nyår 1906. Marknaden var en stor attraktion och samlade både unga och gamla. Emmaboda marknad hölls ”hvarje fredag eller vid helgdag å föregående söckendag för försäljning af lifsförnödenheter samt lefvande djur, såsom kalfvar, kor, oxar, svin” meddelar en kungörelse 1911. Vid torgdagarna såldes det matvaror, jordbruks- trädgårds- och hantverksprodukter samt levande smådjur.

Kreaturshandeln dominerade och försiggick på en öppen plats strax väster om Neikter & Roséns affär. Från nära och avlägsna byar kom bönder ledande sina kreatur. När kreaturshandeln hade sin starkaste tid stod mängder av kor och oxar, rad vid rad bundna på marknadsplatsen varje fredag. I allmänhet hade priserna på ”Emmabo marknad” ord om sig att vara goda och uppköpare av slaktdjur gjorde goda affärer.

Från marknadsplatsen kunde djuren ledas den korta sträckan bort till järnvägskajen, där beställd kreatursvagn väntade på inlastning. Åtskilliga kreatursvagnar lämnade Emmaboda järnvägsstation med slakthusen i Stockholm, Göteborg och Karlskrona som mål.

Torghandelns viktigaste person på marknaden var ”Sockerpinna-Lisen”, en karamellkokerska vida känd. Hennes varor, i frestande mångfald upplagda på karamellståndets träflake, åstadkom en betydande kommers. Marknadskarameller skulle alla barn och fästmöer ha. Hon och andra karamellgummor ställde sig alltid längst fram mot landsvägen för att de skulle synas.

Längre in på torgplatsen hade bleckslagare, sadelmakare, smeder och träslöjdare sina försäljningsställen med varorna på lådor eller på marken. Där såldes också leksaker. Tyger kunde man köpa av gårdfarihandlare, som på sin vandring i bygden gärna stannade över dagen på marknaden i Emmaboda.

 

Emmaboda fönsterglasbruk

År 1919 bildades AB Emmaboda Fönsterglasbruk. Bruket startade i Moshult, men flyttade in till Emmaboda och säkert hade järnvägen viss betydelse för beslutet. Första hyttbyggnaden uppfördes på Toffelmakarebacken av virket från det nedlagda Modala glasbruk. Efter hand uppfördes fler fabriksbyggnader och även arbetarbostäder, samt en disponentvilla på andra sidan Långasjövägen. Från början var det åtta mästare och totalt fyrtio personer anställda, där tillverkades handblåst fönsterglas och som specialitet tillverkades glas för kupéfönster åt SJ. Konkurrensen från maskintillverkat glas blev för stor och 1931 lades driften ned.

År 1933 bildade Eric Åfors (kallad Glaskungen) tillsammans med fyra andra intressenter AB Emmaboda Glasverk med inriktning på maskinell fönsterglastillverkning. Under 1940-talet uppfördes en rad arbetarbostäder i brukets regi. Dessa var mycket moderna för sin tid med centralvärme och badrum. År 1955 började tillverkningen av härdat glas och glasverket var under många år Europas modernaste.  Emmaboda glasverk blev samhällets största anläggning. 

 

Emmaboda kyrka

Emmabodas första församlingshem byggdes 1926 på backkrönet intill den gamla mangårdsbyggnaden i Gantesbo. Vid denna tid tillhörde Emmaboda Vissefjärda kommun, men fr.o.m. den 1 januari 1930 blev Emmaboda köping och därmed självständig kommun. Invigningen av köpingen skedde redan på nyårsaftonen 1929. Från och med nu kunde Emmabodaborna bestämma över sig själva. Snart uppkom planer på att bygga om församlingshemmet till kyrka. Arkitekt Paul Boberg uppgjorde ett förslag som godkändes. Den 1 januari 1939 blev Emmaboda en egen församling inom Vissefjärda pastorat. 1941 invigdes kyrkan med församlingshem av biskop Yngve Brilioth. I kyrkan finns en dopfunt i ljus Ekebergsmarmor och utformades av bildstenhuggare Karl Almgren, Emmaboda. Glaskonstnären Erik Höglund har formgivit de eleganta bågarna med ljushållare av glas i långhusets fyra fönster. Glasmosaikfönstren i koret är gjorda av Erika Lagerbielke.

 

Hembygdsparken Bökön

Emmabodaortens Hembygdsförening bildades 1936 och äger hembygdsparken Bökön vid idrottsplatsen. Bökön är ett område på den gamla byn Gantesbos slåttermark vid Bjurbäcken. Namnet Bökön kommer av trädet bok och kullen var omsluten av sankmark och vatten därför slutledet ön.

I Hembygdsparken finns olika byggnader från olika tidsperioder som speglar en del av ortens och traktens äldre byggnadstradition. Huvudbyggnaden på Bökön är en av de två mangårdsbyggnader från Gantesbo, som fanns här innan järnvägen kom. Mangårdsbyggnaden representerar ortens byggnadsskick i början av 1800-talet, men renoverades i samband med flyt-ten 1936.

En ängslada från tiden före järnvägens tillkomst, en ladugård från 1700-talet som ursprungligen stod i Buemåla, en ryggåsstuga från Rukebo och en kvarnbyggnad från Kärrebo i Hälleberga är hitflyttade. Den gamla arrestlokalen från marknadsplatsen nere vid järnvägen har också flyttats hit till Bökön. Därefter har en museibyggnad uppförts.

 

Bjurbäcken

Namnet Bjurbäcken syftar på förekomst av bäver. Bjur är det fornsvenska ordet för bäver. Författaren Vilhelm Moberg växte upp i ett soldattorp i Moshultamåla intill Bjurbäcken, där han snarade gäddor på sommaren. I många av Mobergs romaner återkommer gäddfisket – bl.a. i ”Din stund på jorden”. Även barnen i Emmaboda på Mobergs tid använde Bjurbäcken för bad och gäddfångst. Bjurbäcken möter Lyckebyån i Lindås och rinner vidare ut i Lyckeby vid Karlskrona. Redan under stenåldern bosatte sig människor i Lyckebyåns dalgång.

 

ER-sjön

År 1937 tillsattes en kommitté med uppgift att undersöka lämpligaste ställe för en lättill-gänglig badplats åt samhällsborna. De diskuterade möjligheten att göra en badsjö genom uppdämning av Bjurbäcken väster om Storgatan genom utgrävning av Oxhöljen. Tyvärr blev det för dyrt, men i mitten av 40-talet donerade fabrikör E R Johansson pengar (100 000 kr) och ägarinnan av den ena Gantesbogården Anna Johansson skänkte en del av marken (18 000 kvm) inom madområdet samt en del kvartersmark öster om Storgatan.

Efter undersökningar fann man att Bjurbäckens vatten inte räckte till för sjöns avrinning och därmed gick det inte att bada i den. Drömmen och donationerna fanns kvar och en badsjö kunde få grävas om man gjorde en damm uppströms i bäcken. Sjöutgrävningen var klar 1955 och folk kunde bada första sommaren. Vattenanalyserna visade att sjövattnet var dugligt, men det blev ändå badförbud p.g.a. den ojämna vattentillförseln. Sjön döptes efter donatorns initialer E R - Erik Reinhold.

 

Stenhuggerier

Soldaten Frans August Svensson från Hägerhult i Algutsboda var även stenarbetare. När hans äldsta dotter avled 1893, tog han en sten från sin tomt och högg fram en gravsten till hennes minne. Detta väckte uppmärksamhet, snart kom folk från bygden till soldaten Svensson för att beställa gravstenar. Efter hand kunde han försörja sig på att sälja gravstenar.

Sonen Fritz Svensson startade 1907 egen tillverkning av gravvårdar i sten vid Storgatan i Emmaboda. Från 1909 hette företaget Bröderna Svenssons stenhuggeri och hade bröderna Fritz, Axel och Gustaf som delägare, så småningom anslöt sig även den fjärde brodern Arvid. Efter hand lämnade ett par av bröderna företaget. Axel Svenssons söner startade 1937 Emmaboda Granitslöjd. Arvid Svensson bildade tillsammans med sina söner 1947 Emmaboda Gravvårdsindustri AB. Emmaboda Granit AB utgör sedan 1978 en direkt fortsättning på Bröderna Svenssons stenhuggeri.

 

Stenstolparna

Platsen vid vägkorsningen, där den ”nya” och ”gamla” landsvägen korsar varandra, nordost om Emmaboda samhälle kallas för ”Stenstolparna”. Den gamla landsvägen kantades här förr av vägräcken med tuktade stenstolpar förbundna med järnräcken. Vid denna vägkorsning kan man också se ”nya” resta stenstolpar. Om man fortsätter norrut längs den gamla landsvägen kantas vägen av bro- och vägräcken med stenstolpar på en del vägsträckor. En milstolpe står också vid sidan av landsvägen. Vid vägkorsningen ”Stenstolparna” finns möjlighet att rasta på ett möblemang av sten – huggen i granit.

Den ”gamla” landsvägen, den s.k. Kungsvägen byggdes redan år 1680, då kung Karl XI hade placerat krigsflottan i Karlskrona och behövde en bra väg dit från Stockholm.

 

Drottning Kristinas källa

Den punkt, där grundvatten tränger fram i markytan på naturlig väg, kallas för en källa. Van-ligen bildas en mindre vattensamling med ständig avrinning i form av en liten bäck eller ett kärrdrag. På vissa ställen läcker grundvattnet fram på bred front, t ex längs foten av en höjd. Den första fasta bebyggelsen i landskapet lokaliserades till platser, där det fanns tillgång till bra vatten, ofta källor, och odlingsbar mark.

Drottning Kristinas källa ligger utmed Rostockaholme och Bielkeleden. Bielkeleden är en vandringsled på 5,5 km, som följer Grimmansmålasjön. Den ligger också mycket typiskt vid foten av en sluttning av sandig-moig morän och den underliggande granitberggrunden. Vattnet tränger fram vid kontakten mellan ett stort och flera mindre stenblock, så att det bildas en källbassäng. En del speciella växter, främst mossor som stor näckmossa, trivs i och omkring själva källan.

Enligt en lokal tradition rastade drottning Kristina vid källan, lät sig serveras av dess vatten, när hon på sin resa mot Rom lämnade landet. Den kallas därför Drottning Kristinas källa, men äldre personer nämner den ”Johans källa” efter den siste torparen, som bodde i torpet intill. Källan har haft en mycket viktig funktion för vattenförsörjningen såväl för torpbebyggelsen i närheten som i bygden. Så sent som under torrsomrarna på 1950 - 1960-talen bar människorna vatten 300-400 m från denna källa till husen uppe på höjden.

 

Sägnen om Algut

Det berättas att det bodde en rik och mäktig man på Rostockaholme för mycket länge sedan. Han hette Algut och ägde många gårdar. Det sägs att socknen fick namnet Algutsboda efter honom. Algut byggde en bro av koppar över Lyckebyån. På bron kunde han ta sig över till sin borg på holmen.

En dag var Algut ute och red med sina soldater för att kräva in skatt. Plötsligt började det åska. Männen vände då snabbt tillbaka till Rostockaholme. Mitt på Kopparbron stannade Algut och skrek med knuten näve upp mot åskguden Tor. ”Där uppe dundrar du, men här nere bestämmer jag”. Men ingen hånar vädergudarna ostraffad. Blixten slog ner. Bron kros-sades, drog med sig männen och hästarna i djupet. Enligt sägnen kan man än idag vid lugnt väder se bron ligga och blänka långt där nere på botten.


Rostockaholme

Med en modern variant av Alguts kopparbro passeras Lyckebyån, varefter vi befinner oss på Rostockaholme ett näs mellan sjöarna Grimmansmålasjön och Rostockasjön.

Den sydligaste delen av holmen utgörs av en rullstensås, som avsattes av en isälv vid inlandsisens avsmältning från området för drygt 14 000 år sedan. Åsen består av rundade block och stenar samt grus och sand. Små, igenvuxna täkter visar, att man här har tagit material till att bygga vägar och kanske hus – enligt uppgift bl.a. till kyrkobygget i Emmaboda. Åsen är en fortsättning på den s.k. Lindåsen, som just vid Lindås har sin mest markanta utbildning med upp till 11 meter höga och slingrande getryggar samt mellanliggande sänkor, varigenom ett åsnät utformas.

På mellersta delen av Rostockaholme, där landskapet öppnar sig finns en bred sandplatå där förutsättningarna för bosättning och odling var goda, liksom genom den källa med klart och kallt vatten, som påträffades vid de arkeologiska undersökningarna. (En dendrokronologisk analys av brunnskaret vid källan i strandkanten visade att timret fällts 1337). Här finns lämningar efter en mindre gård. Det finns fyra husgrunder och murrester efter en större källarbyggnad. Under 1990-talet har mindre undersökningar genomförts som visat att gården huvudsakligen har använts under 1300-talet och övergivits i början av 1400-talet.

Idag kan vi se lämningar efter minst fem byggnader i form av raserade ugnar eller spisar. Dessa s.k. spisrösen kan vi finna i alla byggnader, utom källaren, vilket tyder på att dessa är gårdens mest påkostade hus. De enklare: bodar, fähus, lador, loge saknade uppvärmning, hade enklare grunder och har därför inte lämnat några spår efter sig.

Mitt på gårdsplanen har anläggningens viktigaste hus legat. Idag återstår endast resterna av en nedgrävd källare med måtten ca 8 x 10 meter. Här har skatten från underlydande gårdar i form av smör, skinn, kött m.m. samlats. En ca 2 meter bred trappa ledde ner i källaren och på nedersta trappsteget fanns resterna av en laggad tunna. Här hittades ett medeltida hänglås, ett halster, ett centrumbeslag till en träsköld, en ljushållare m.m. De kraftiga murarna samt mängden av förkolnat virke antyder att källaren haft en timrad överbyggnad i ett eller två plan. Här hade förmodligen gårdsherren sin ”representationsvåning”. Bland andra spännande fynd från utgrävningarna kan nämnas ett silvermynt präglat av kung Magnus Eriksson på 1330-talet, några keramikskärvor samt en tärning i ben.

Efter de arkeologiska undersökningarna har bilden av en betydande stormannagård tonat fram, uppförd någon gång i slutet på 1200-talet och övergiven efter brand ett hundratal år senare med tanke på det exklusiva fyndmaterialet, husens dimensioner och till viss del byggmaterialet. Senare forskningar i de medeltida dokumenten har på goda grunder kunnat knyta en av 1300-talets mäktigaste män till anläggningen – drotsen Nils Turesson (Bielke).
Ur: ”Bielkeleden. En kultur- och naturhistorisk vandring på och omkring Rostockaholme”. Knutsson/Melin. Särtryck ur Algutsboda sockenbok, del XIV, 2008.


Duvemåla

”Kristina” från filmen om ”Utvandrarna” kom från Duvemåla. Namnet Duvemåla har blivit känt genom Vilhelm Mobergs författarskap som Kristinas hemby, platsen hon aldrig slutade att längta tillbaka till från andra sidan Atlanten. Här hade huvudpersonen Kristina sitt föräldrahem och det var till denna by med dess ljusa sommarnätter, blommande ängar, fåglarna och astrakanträdet hon drömde sig tillbaka när hon greps av hemlängtan.

Vilhelm Mobergs mormor Johanna föddes i Duvemåla 1833 och hit kom han ofta som vuxen. Mittemot platsen för mormoderns hus ligger Rundqvistagården. Mangårdsbyggnaden är en tvåvånings parstuga från mitten av 1800-talet med tillhörande ladugård. Här levde de fyra syskonen, två systrar och två bröder, ett enkelt och tillbakadraget liv. Alla fyra förblev ogifta och alla nådde hög ålder. Det märkliga var inte bara det att de fyra levde tillsammans utan också att de var så otroligt gammalmodiga, vidskepliga och extremt sparsamma. Den nya tidens påhitt som elektricitet, telefon, vatten och avlopp var rena lyxen. ”Sådant skulle man inte lägga pengar på - för övrigt drog det bara till sig åska”.

Den lilla byn med sina fem gårdar har genom århundraden legat lite undanskymd vid sidan av stora landsvägen, men byn har anor tillbaka till medeltiden. I Vadstena klosters jordebok år 1477 redovisas en gård i Duvemåla, som skall ha donerats till klostret av Sten Stensson Bielke år 1395. I en ränteförteckning från 1544 står det om ”Jeppe i Duvemåla” som då bodde här. På 1620-talet finns att läsa i Boskaps- & utsädeslängder att ”Jon i Duvemåla” har 1 oxe, 4 kor, 2 kvigor, 5 får och 4 svin. Tre tunnor med utsäde till nästa år hade Jon på lager. Därtill 1/3 tunna till svedjeodling. Här ser man att s.k. svedjebruk således har bedrivits i skogarna vid Duvemåla i minst 400 år.

Svedjebruk gick till så att man på ett litet område i skogen på vintern sågade ner träden. Året därpå eldade man ris och gräs på marken. På så sätt frigjordes näringsämnen i den magra jorden mellan stubbar, stenar och rötter. Området hägnades med gärdesgård, direkt i askan sådde man rovor eller, från 1800-talet, satte potatis. Andra året sådde man råg i den ännu näringsrika jorden. Tredje och fjärde året odlade man inte mer, men man fick ofta ut rikliga skördar av saftigt gräs som slogs, torkades och förvarades till vinterfoder åt djuren. Därefter togs hägnaden bort, och den lilla ”fällan” eller ”brånen” blev bete för djuren när de gick ute i skogen under sommarhalvåret.

De tre tunnornas utsäde som Jon i Duvemåla använde till sina åkrar på 1620-talet såddes på hans inägor, d.v.s. åkrarna närmast husen. Till inägorna räknades även ängsmarkerna. Dessa var viktiga, då det var här man fick vinterfoder till sina djur. På ängarna slogs gräset med lie och torkades i hässjor. Sjö- och madslåtter en bit från bykärnan var vanligt i Sverige under denna tid, så också i Duvemåla, där dessa intilliggande områden blev bevarade även efter skiftena. På en kulle intill de blöta ängsmarkerna hade byborna i Duvemåla ett gemensamt madhus där höet förvarades.

På ängarna togs även löv som torkades i lövfjällar, ett slags hässjor, och användes till vinterfoder. Metoden kallas hamling. Ask, asp och björk användes. Träden och buskarna som fanns i ängen drog upp näring till blommor och gräs på ytan. Löven gav också en halvskugga. Tillsammans med den regelbundna slåttern gav dessa faktorer ett klimat som gynnade den speciella floran i våra svenska ängar. Efter skörden släpptes djuren in på ängen för att beta av det sista gräset. Från ängen tog man också läkeväxter, bark, frukt, nötter, honung m.m.

Av Jons 3 tunnor utsäde på 1600-talet blev det inte en skörd på kanske 150 tunnor som idag, utan upp till 7-8 tunnor. Av detta skulle man åter spara 3 tunnor till det kommande årets sådd. På åkrarna odlades under 1600-talet främst råg. Åkrarna var små och steniga. Mellan stenarna bearbetades jorden med årder i trä. År 1810 gav jorden i Duvemåla i bästa fall 6:e kornet.      

Gårdarna i Duvemåla by blev skatteköpta 1790. Det innebar att bönderna friköpte sina gårdar, som ju övergått i kronans ägo efter att byn på medeltiden ägts av först en adelsman sedan ett kloster. I fortsättningen betalade bönderna skatt till staten från sin gård. Jorden hade alltså delats upp så att det till slut var sex gårdar i Duvemåla. Nu hjälptes man åt med arbetskrävande sysslor i jordbruket. Skörd, tröskning och husbyggande är exempel. Man hade också gemensamma vägar, brunnar, madhuset vid mossen, fiskevatten m.m. och i den gemensamma kvarnen, som låg sydöst om byn.

År 1810 genomfördes ett storskifte i Duvemåla. Bebyggelsen var då mycket tätt samlad, ungefär till den plats där Rundqvists mangårdsbyggnad ligger än idag. Fram till 1842 års laga skifte låg mangårdsbyggnaderna i en fyrkant kring en gemensam gårdsplan med en brunn i mitten. Ladugårdarna och ekonomibyggnaderna låg bakom bostadshusen.

1842 genomfördes laga skifte i Duvemåla. Bebyggelsen blev spridd och gårdarna kom att ligga var för sig med hela sin mark runt gården. En gård försvann vid skiftet, och nu var det fem gårdar i Duvemåla. Dessa var dock små. Duvemåla är ett karaktäristiskt exempel på en smålandsby i skogsbygd. Det var vanligt att byarna bestod av 4-5 gårdar. Man kunde inte hålla så många djur. Antalet var beroende av den mängd vinterfoder man kunde samla på ängar och åkerrenar.

Vid 1842 års laga skifte fick alltså tre av de fem gårdarna flytta bort från den gamla bytomten. Två blev kvar i den ursprungliga bykärnan. Jordbruksarbetet och skötseln av självhushållet bedrevs på egen hand i var och en av de fem gårdarna. Man levde dock i storhushåll med flera generationer tillsammans.

Skogen här var en fantastisk trollskog. Vid Duvemålaberget inne i skogen, under trollstenen, ligger en flat sten på en berghäll, där sägs en silverskatt ligga undangömd. En annan sägen berättar att när trollen första gången hörde kyrkklockorna i Algutsboda kyrka flydde de från trollskogen. Kvar ligger alltjämt trollstenen, som har den egenheten att den vänder sig ett varv varje nyårsnatt när klockorna i kyrkan ringer in det nya året.


Johansfors

Johansfors glasbruk ligger i samhället Broakulla. Namnet Johansfors antogs då glasbruket anlades vid vattenfallet. Namnet Broakulla är ett gammalt gårdsnamn och har funnits här i en tidigare industriepok vid Lyckebyån.

År 1889 grundades här ett litet glasmåleri i det tidigare mejeriet som fanns här några år under 1880-talet. Vid dammen byggdes ett sliperi och dammen fick namnet Sliparedammen. Råglas köptes in från andra glasbruk, det målades, dekorerades och såldes vidare, men efter ett par år började man med egen glasblåsning.

Glasbruket anlades vid Lyckebyån och invigdes i augusti 1891, med hytta som byggdes i trä, till traditionell hyttpredikan. En modern och mer tidsenlig byggnad uppfördes på samma plats 1955.

På ytterväggen av hyttan sitter en 7 meter lång mosaik. Bilden har ritats av den konstnärlige ledaren Bengt Orup, som jobbade på Johansfors från 1952. Bilden heter ”Hyttarbetare” och föreställer glasarbetare i arbete - en hyllning till glasarbetarnas yrkesskicklighet. Mosaikbitarna tillverkades på Kosta glasbruk, som hade en ganska stor produktion av glasmosaik på 1950-talet.

I början tillverkades främst bruksföremål som brännvinsflaskor, dricksglas samt tallrikar.

De första decennierna bestod tillverkningen främst av pressat och drivet glas för hushållningen, men även slipat och målat glas tillverkades. 1910-talet var en storhetstid för målat glas. De första yrkesskickliga glasmålarna kom från Böhmen i Tyskland.

Den ved som glasbruket använde levererades i regel till bruket av bönderna som sålde den. Där staplades den upp, mättes och mottogs på vedbacken. Före bilarnas tid skulle allt transporteras med hästskjuts till och från bruket. Vägsträckan var en mil mellan glasbruket i Johansfors och järnvägsstationen i Emmaboda. Glasbruket byggde ett eget magasin vid järnvägen. Till Emmaboda var vagnarna lastade med trälådor, fullpackade med glas, som via järnväg skulle vidare till brukets kunder. Från Emmaboda var det hemlass med olika slags material till glassmältningen såsom sand, soda, kalk och liknande. I slutet av 1920-talet köpte bruket sin första lastbil.

Vid sekelskiftet byggdes en rak gata, Bruksgatan kantad med ”egna hem” från landsvägen ned mot hyttan. Där låg även disponentvillan i tidstypisk stil inspirerad av schweizerstilen.

Under 1920-talet började man tillverka glas under beteckningen ”vackrare vardagsvara”. Influenserna kom från Ellen Key och Arts and Crafts-rörelsen i England och innebar att låta konstnärer designa vackra men billiga vardagsföremål för arbetarklassen.

Kristallglastillverkningen kom igång ca 1910 med slipning och gravering av kristall. Johansfors glasbruk var representerade vid en Världsutställning i Barcelona 1929, med deras tillverkning av ”Kristallen den fina”, med urnor, pokaler, skålar, blomglas m.m. Kristallmuseet visar glasbrukets produktion under 1900-talet. 

 

Kvarnar vid Lyckebyån

Från Åfors i norr till Getasjökvarn, är fallhöjden i Lyckebyån 50 meter. Fallhöjden har genom åren utnyttjats via ett system av dammar och fall där småindustrier och kraftverk kunnat etablera sig. Norr om den grunda Getasjön ligger Getasjökvarns by vid Lyckebyån. Gården Sjökvarn ägdes under medeltiden av biskopen i Växjö. Olika stormän har bott här. Kvarnen kompletterades med en såg 1820. Allt brann ner 1857 men byggdes upp igen i utökat skick. Det herrgårdslika bostadshuset tillkom då. Senare har gården varit Hvita Korsets förlossningshem med barnsköterskeutbildning, därefter "Sjökvarns herrgårdspensionat" särskilt för jakt- och fiskeintresserade fram till 1940-talet.

Här i trakten utspelar sig Vilhelm Mobergs roman "Rid i natt". Gården med den herrgårdslika byggnaden skall ha inspirerat honom. Han såg Sjökvarns herrgårdsbyggnad när han bl.a. var på midsommardans och fick förebilden till herresätet Ubbetorp i romanen "Rid i natt".I närheten ligger Getasjökvarns kraftstation med sina maskiner bevarade.

Vid Åby har vattenfallen utnyttjats. Kvarnar fanns vid fallen, omtalade sedan 1600-talet. I slutet av 1800-talet växte det fram en ny verksamhet i Åbyholm, ett spinneri med stor produktion och affärsverksamhet, tills det brann ner 1928.

Broakulla vattenfall är ett av de högsta i Lyckebyån, 4,5 m. Här var förr en livaktig industriell verksamhet med en stor kvarn och såg. År 1810 byggdes ett pappersbruk som var i gång till 1860. Råvaran var lump som köptes upp i bygden.

Stampadammen heter så efter den stamp som tidigt fanns vid fallet, samtidigt med en kvarn. Stampen kunde krossa ben till benmjöl eller bereda ylletyg till vadmal. Stampen drev fram till 1820-talet, kvarnen betydligt längre. I början av 1900-talet kom vattenfalelt att ge kraft till den första elektrifieringen i Algutsboda socken.

 

Sutarekulla kvarn

Kvarnen var en av de största kvarnarna i Algutsboda under 1800-talets andra hälft och betjänade flera byar i socknen. Den är flyttad hit från Gustafsström 1870, men i det tidigare läget är den känd från 1600-talet. Vid Gustafsström tillverkade man grytor, köksspisar, plog-billar, gravkors m.m. av myrmalm som råvara.

I Vilhelm Mobergs roman ”Rid i natt” spelar Sutarekulla kvarn en roll. Det var här ”skogstjuven” Ygge hämtade mjöl i kvarnen. Kvarnkammaren var förr en viktig mötesplats eftersom nyheter förmedlades och affärer gjordes upp medan man väntade på sitt mjöl. Denna låg inne i kvarnbyggnaden och hade en liten eldstad. Räcket invid kvarnen var till för att binda hästarna i, ”hästparkering”. Här fick hästarna vänta medan deras ägare hade ärende i kvarnen.

Stekaremåla kvarn

Stekaremåla var förr ett centrum för småindustri. Här fanns smedja, färgeri, snickeri och som vid alla större vattenfall, en kvarn. Kvarnen med sitt kraftverk i Stekaremåla har gamla anor. Den omnämns redan på 1600-talet i skrift. Senare byggdes verksamheten ut och man fick också en såg på 1890-talet. Kvarn och såg drevs av vattenkraften med hjälp av remdrift. Omkring 1930 kunde man även börja ta ut elektricitet för elbelysning till verksamheterna.

 

Algutsboda kyrka

Den kyrka som idag finns i Algutsboda har haft två föregångare varav den första ska ha byggts under medeltiden. Platsen, på en höjd, ska ha varit den samma som idag. År 1767 stod dagens kyrka klar och invigdes 1770. Rakt norr om kyrkan ligger prästgården. Tidigare låg längor med kyrkstallar på båda sidor om de vägar som utgick ifrån kyrkan. Varje by hade sitt stall utmed den väg som ledde mot hembyn. Väster om kyrkan ligger sockenstugan som byggdes 1821, och har bl.a. använts som skola.

Den medeltida kyrkan, som var av trä, brann ner 1567. Enligt dåtida källor ska branden ha förorsakats av en salpetersjudare som slarvade med sitt arbete. Både kyrkan och prästgården förstördes vid branden. En ny kyrka byggdes på samma plats och den stod klar 1570. Av denna kyrka återstår idag sakristian som, till skillnad från kyrkans långhus i trä, var av sten. Denna är kommunens enda bevarade medeltida byggnad. Idag präglas Algutsboda kyrka främst av den stora ombyggnaden i slutet av 1800-talet som försåg kyrkan med bland annat dess spetsiga torn och rundbågiga fönster.

Glaskonstnären Erik Höglund, Boda har designat glasfönstren vid koret i kyrkan under 1960-talet. I slutet av 1960-talet fick församlingen motta en minnesfond avsedd för konstnärlig utsmyckning av kyrkogården. År 1969 ritades ett förslag, kallat Fågel Fenix, av konstnären Fritz Kallenberg, Boda glasbruk. Konstsmedjans mästare, Axel Strömgren, hade samarbetat med Åforsgruppen i vilken bl.a. Erik Höglund ingick. Skulpturen, en förgylld staty av Fågel Fenix kom på plats år 1970, i en cirkel med liggande, stora hällar.

Redan när den första kyrkan i Algutsboda byggdes bör en kyrkogård ha anlagts. När så behövdes upprättades också begravningsplatser i samband med farsoter. En sådan pestkyrkogård finns i byn Moshult. Platsen är utmärkt med ett minneskors.

Algutsboda kyrka är Vilhelm Mobergs barndomskyrka som han besökte tillsammans med familjen vid gudstjänster och vid konfirmationsläsningen. Vilhelm Mobergs föräldrar och två av systrarna är begravda här på kyrkogården.

 

Sägner om kyrkan

Det berättas att öster om Algutsboda kyrkby på en åker med svag sluttning mot sydväst ska Algutsboda första kyrka ha anlagts. Här lade man grunden till kyrkan, men trollen släpade bort stenarna under natten, därför ansåg man det vara rådigast att flytta kyrkan. En gång kastade trollen kyrkklockorna i sjön, de ligger kvar där ännu idag.

Dörren till sakristian och en järnbeslagen kista bland kyrkans inventarier kommer enligt sägnen från den gamla borgen på Rostocksholme i Lyckebyån, där stormannen Algut en gång skall ha residerat.


Algutsboda

Algutsboda Hembygdspark

Hembygdsparken anlades bakom den dåvarande kyrkskolan och kyrkan i Algutsboda med början 1956.

Hembygdsmuseet är ursprungligen den gamla gymnastiksalen som tillhörde kyrkskolan. Byggnaden uppfördes under 1920-talet och användes som gymnastiksal fram till 1958 då kyrkskolan lades ned och då flyttades byggnaden till sin nuvarande plats.

På övervåningen finns ”Västanvind” med en unik samling av textilier från olika tidsepoker. Nybygget är en byggnad som uppfördes för utställningar 2004. Den har även kök och serveringslokal.

Den knuttimrade torparladugården från Östra Stamphult, bestående av fähus, lada och loge flyttades till hembygdsparken 1969.

Lantbruksmuseet uppfördes som museibyggnad 1977. Här inryms en mängd jordbruksinventarier men också vagnar, slädar och cyklar från tidigare epoker.

En linbasta för torkning av lin har tidigare stått i Algutsboö och flyttades till hembygdsparken 1967.

Stekaremålastugan är ett f.d. militärboställe, ett kaptensboställe från indelningsverkets da-gar, som tidigare låg i byn Stekaremåla. Byggnaden har sedan början av 1700-talet varit löneboställe för befälspersoner inom Växjö kompani av Smålands kavalleriregemente. Det var från början ett korpralboställe men har sedan dess byggts till för att passa högre befälspersoner och är i sin nuvarande utformning ett kaptensboställe.

I storstugan spelades den berömda nattvardsscenen i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” in. Byggnaden flyttades till hembygdsgården 1957.

 

Trollagärdestugan

Backstugan ”Sandåsen” har varit belägen på en åsrygg nära gamla landsvägen i Trollagärde. Byggnaden är en enkelstuga med ett rum och kök och uppfördes under 1830-talet. Den har tidvis varit bebodd av två familjer och som mest har nio personer haft sin bostad i den lilla stugan. Den flyttades till hembygdsgården 1971.

Ängahus eller ängslada uppfört i rundtimmer, har tidigare stått i Tomeshult, men flyttades till hembygdsgården 1969.

 

Grön källa

Grön källa ligger norr om Algutsboda kyrkby vid landsvägen mot Gransjö längs en skogsväg.  Källområdet ligger i nedre delen av en lång, svag sluttning i morän av drumlinkaraktär, där en bergströskel tvingar upp grundvattnet till markytan. Vattnet från huvudkällan samt mindre källor samlas i en bäck, som rinner mot nordost ned till Åsgöl. Vattnet har använts av folk i trakten, särskilt under torrsomrar, när vattnet i grävda brunnar tagit slut, eller när man velat få tillgång till ett välsmakande dricksvatten.

Hälsokällor eller surbrunnar kom på modet under 1600-talet. Till stor del bidrog detta till att källkulten i olika former kom att leva länge. Så gott som varje ort med självaktning skulle ha sin egen brunnsanläggning. Så också i Algutsboda. Här hade man t o m två. Det var främst under några årtionden i slutet av 1800-talet som hälsobrunnen i Östra Hällasjö drog till sig värkbrutna eller på annat sätt sjuka människor. Källan är stenlagd med brunnsring av järn.
I Huvudhultaö har sedan långa tider tillbaka funnits en källa, vars vatten ansetts ha hälsobringande kraft. Dess vatten har använts såväl till att bada i som att dricka. Enligt folktron hade detta vatten sin största läkekraft, om det kunde tas hem, så ingen visste eller såg det.

 

Torvbrytning i Torstamåla

Omkring 1900 började man bryta torv industriellt i Sverige. Bönderna i byar nära mossen använde torv som strö i ladugårdarna. Torstamåla är en bevarad torvmiljö/fabrik.

Torvströfabriken i Torstamåla byggdes omkring 1950. I Torstamåla har man bara grävt till 1 meters djup. Torvlagret är 4-6 meter och är av mycket god kvalitet. På hösten har man skurit torven med spade. Blocken gjordes 50x20x10-15 cm. De vägde 10 -15 kg men efter torkning bara 1 kg. Under vintern fick frosten torvblocken att utvidgas. En söndersprängning skedde som underlättade torkningen. På våren restes blocken upp på kant för att torka. I juni bärgades de med vagnar på räls och vagnarna drogs av ett bensindrivet motorlok.

Där en torvmosse brer ut sig idag fanns en gång en sjö. Detta var under senare delen av istiden för omkring 8 000 år sedan. Sjön började så småningom växa igen. Stadiet mellan sjö och mosse kan kallas kärr. Vegetationen i kärret, vitmossa, starr och vass, förmultnade inte helt, eftersom vattnet utestängde luftens syre. Så bildades ett allt tjockare lager av det vi nu kallar torv. När mossen höjts tillräckligt började tallen växa där. Det var en långsam tillväxt, men med tiden kunde träden avverkas. Efter klimatförändringar kunde mossen åter förvandlas till sjö, som i sin tur blev en ny mosse. Så kommer det sig att man kan hitta bevarade stubbar nere i mossen. Torstamåla fly är en sådan torvmosse som har genomgått växlande stadier. Man kan alltså finna lager av stubbar nere i den, minnen av avverkningar långt tillbaka i tiden.

 

Hermanstorp

Den lilla byn ligger invid fyrvägskorsningen och vägskälet i Hermanstorp har varit ett litet centrum. Avståndet, 3 mil, mellan gästgiverierna i Eriksmåla vid Karlskronavägen och Willköl vid Kalmarvägen var för stort för en lagom dagsfärd. Vägarnas farbarhet lade hinder i vägen. Redan i slutet av 1700-talet var frågan under utredning om hemmanet Hermanstorp skulle bli platsen för gästgiveri och skjutsstation. Officiellt kom det till först 1853 men redan i husförhörslängden för åren 1839-44 nämns gästgiveriet. Dagbok över utförda skjutsar finns från september månad 1843. Gästgiveriet omvandlades till skjutsstation 1880, men lades ned 1912. Hermanstorp blev en centralpunkt för handel och hantverk.


Boda

Boda glasbruk grundades 1864 av glasblåsarmästarna Vidlund och Scheutz som tidigare arbetat vid Kosta glasbruk. På platsen fanns då två bondgårdar och en kvarn, vilket hördes på namnen på platsen, som var Förlångskvarn och Bodafall. Första hyttbyggnaden i Boda uppfördes av virke från en byggnad vid det nedlagda pappersbruket i Broakulla, som fraktades hit och byggdes upp. Tyvärr så brann denna ner, som de flesta andra hyttor i glasriket också har gjort. Hyttan i Boda har brunnit vid tre olika tillfällen.

Den gamla krossen i Boda är anlagd direkt vid den lilla Bodaån. Krossen i Boda byggdes för att krossa ”kisel”, kvartssten som var en grundingrediens i glasmassan. Det gamla sliperiet låg också vid Bodaån eftersom man utnyttjade vattenkraften i det lilla vattenfallet.

Förr i tiden ingick fri bostad när man fick anställning vid glasbruket. Man hade också fri ved till bränsle och ofta en plats till potatisodling. De större husen för flera familjer, kallades kaserner, som ligger längs vägen norrut i Boda. Flera av dem flyttades hit från det år 1904 nedlagda Löfsta glasbruk, som låg i skogen i norra Algutsboda socken.

Glaset som tillverkades i hyttorna såldes från början delvis med hjälp av glasknallar som gick runt med glas i korgar. Kaffepumpan var en mycket populär produkt. Glas från Boda kördes också i lådor in till järnvägen i Örsjö för vidare transport till städer eller andra länder.

Under 1950–60-talen hade glasbruket sin storhetstid under ledning av den driftiga och fram-synte disponenten Eric Rosén, som anställde den då bara 21-årige Erik Höglund direkt från Konstfack. Höglund kombinerade ofta glas med trä eller smide, Boda trä och Boda smide grundades som en följd av Höglunds formgivning.

 

Rubens stuga

Ett minnesmärke över glasblåsarmästaren Ruben Hjelm är den lilla stugan på knappt 20 kvadratmeter där han bodde med sina föräldrar och åtta syskon kring sekelskiftet 1900. Ruben har blivit ett känt inslag i glashistorien eftersom han var mycket kritisk till Erik Höglunds moderna tankar kring glasformgivning på 1950-talet. Efter en dispyt slängde Ruben ifrån sig glaspipan och gick hem till sin lilla stuga. Dit kom Höglund senare under kvällen med en flaska brännvin och de två blev vänner för livet.

Den gamla, vita transformatorstationen, uppförd i klassicistisk 1920-talsstil, står kvar som ett minnesmärke från den nya tiden som kom till Boda 1929 när elkraften definitivt ersatte vattenkraften.

När det var ”Hyttkvällar” samlades man ofta, särskilt på höstar och vintrar.
”Hyttan hade sin egen atmosfär av trivsel och värme. När smältan gick, lyste ugnen lång väg och samtidigt strålade den ut en skön värme. Här satt man i olika grupper på putslådor och spannpallar. Här diskuterades och berättades. Det kunde vara minnen från längesedan gångna tider, då man arbetade på nu nedlagda bruk, det kunde vara jakthistorier och det kunde vara spökhistorier. De gamla glasblåsarna var goda berättare. I de mörka hyttorna fanns övertro. Under ensamma kvällar med elden som enda sällskap kunde man få se myck-et, som inte gick att förklara.

Förr kunde man ofta finna luffare vid ugnen. Många av dem hade tidigare arbetat på olika glasbruk, många hade vandrat långa vägar och sett världen utanför Sveriges gränser, de flesta var mästerljugare.

Ibland kunde man steka sill och potatis vid ugnen, och allmänt ansågs denna rätt stekt i ”pottplock” som något alldeles extra.

För en utomstående var hyttkvällarna någonting främmande men samtidigt något tjusande. Elden i centrum, mörkret i de mera avlägsna delarna av hyttan, skuggorna längs golv och väggar skapade en stämning av urtid och mystik, som skarpt kontrasterade mot brukslivet om dagarna”. 
Ur: Boda glasbruk 1864 – 1964 av Olof Nordström.

 

Bidalite vägskäl

”bida lite” betyder att man stannar till en stund. Vid detta vägskäl fanns en gästgivargård redan på 1600-talet. Enligt en handling i lantmäteristyrelsens arkiv fanns år 1689 i Hägerhult (Bialite) ett gästgiveri. Denna gästgivargård låg vid vägskälet och som organiserades tillsammans med landsvägsnätet och milstolparna. Längre fram i tiden fanns det en affär här. 
Vilhelm Moberg skildrar i romanen ”Rid i natt!” huvudpersonen Svedje som besöker Bidalite.


Moshult

Vilhelm Moberg

Författaren Vilhelm Moberg föddes år 1898 som fjärde barnet i en syskonskara på sju i ett soldattorp i byn Moshultamåla. Sina första nio år tillbringade han på soldattorpet som tillhörde fadern, den indelte soldaten nr 132 Karl Moberg. En minnessten, ”Mobergsstenen” står i närheten av Bjurbäcken i en glänta i skogen. Den restes 1970 på den plats, där Vilhelm Mobergs barndomshem, soldattorpet, stod fram till 1924. ”Fan, man är väl inte död än”, muttrade Moberg, som inte ville närvara när stenen restes. Här i soldattorpet födde mor Ida sju barn. Stugan var skröplig, men naturen utanför stugdörren var en glädjekälla för gossen Vilhelm: ”en stickelbärsbuske, en surapel med ett skatbo, en bäck, där gäddorna stod sömnigt gapande mellan grässtråna…”

Moberg är mest känd för sina skildringar av emigrationen till Amerika, men återkommer i sina romaner gång på gång till sin hembygd. Det var uppväxtmiljöerna och hembygdens människoöden som gav honom inspiration till hans författarskap. Flykt hemifrån - återkomst till ursprungsmiljön, det är ett ständigt återkommande motiv. Hans bondeskildringar är ofta tunga av jord och arbete, hans längtan hem fylld av ljusa minnen och önskedrömmar. I hela sitt liv blir Moberg den evige bonden, i sin kärlek till det enkla ursprunget, i sitt rättframma rättspatos, i sin obändiga tro på Småland och smålänningarna var de än befinner sig. Det var i denna utvandrarbygd han hämtade miljöer och människoöden som formades till ett gripande romanepos om utvandrarna.

Det var ytterst nära att även Vilhelm Moberg hade gett efter för emigrantdrömmen. När bud om möjligheterna i det stora landet i väster nådde ett Småland som fick allt svårare att försörja sin växande befolkning. 18 år gammal fick också Vilhelm sin Amerikabiljett, hemsänd från sin morbror. Men för en gångs skull var just han den av bygdens ynglingar som inte vågade. Tungt vägde troligen att både hans far och mor var emot resan.

Vilhelm Moberg hade en brinnande läslust och kunde gå miltals för att låna böcker. Efter skolan började Vilhelm arbeta, han var dräng på bondgårdar, arbetade på torvmosse och i skogen men hela tiden levde barndomsdrömmen kvar, att bli författare! Vilhelm skrev flitigt i tidningarna och blev Sveriges yngste chefredaktör 1921 i Vadstena. Under Andra världskriget skrev han tidningsartiklar för att kritisera regeringens inskränkning av tryck - och yttran-defriheten. Mot slutet av sitt liv intresserade sig Moberg alltmer för historieskrivningen.

Under åren 1846 – 1930 emigrerade nära 1,3 miljoner svenskar över haven, nästan var femte emigrant återvände dock. När Moberg växte upp var Amerika ett familjärt begrepp i Småland och Minnesota mer välkänt än Norrland!  Moberg nådde världsberömmelse med det väldiga romanbygget om utvandrarna (Utvandrarna 1949-59), en av vår litteraturs mest lästa romaner. Romanen blev på sent 1960-tal film med bl.a. Liv Ullman och Max von Sydow och hade premiär 1972. Senare gjorde Björn och Benny från Abba musikalen ”Kristina från Duvemåla” baserad på böckerna.

Vilhelm Mobergs barndomsskola, mellan åren 1906 och 1912, är från 1870-talet och låg ursprungligen i skogen vid Påvelsmåla. Skolhuset flyttades till Moshultamåla i slutet av 1950-talet med en del minnessaker från hans skoltid. Familjen Moberg flyttade 1907 från soldattorpet i Moshultamåla till en liten gård, moderns föräldragård, i romanerna kallad Lidalycke, uppe i byn. Familjen kunde köpa tillbaka mor Idas föräldragård för hemskickade amerikapengar. Vilhelm Moberg bodde strax intill skolan från nio års ålder. Idag är skolan museum med en inredd skolsal och en samling om Vilhelm Mobergs författarskap.

 

Pestkyrkogården

Kyrkogården vid Ekekullen anlades under den stora pestepidemin som drabbade Sverige 1710-1713. Skräcken för smitta gjorde att man begravde pestoffren på en särskild plats.

Enligt sägnerna har folk jordats på kyrkogården långt före pesten. Redan på asagudarnas tid ska kullen ha använts för förfädernas begravningar och hedniska riter. Nedanför kullen låg en ängskälla med vatten som porlat sedan urminnes tider. Källan var outsinlig.

Närheten till denna på samma gång lockande och kusliga plats så nära barndomshemmet måste ha satt sina avtryck i den unge Mobergs fantasi. Skildringen av pestens härjningar återkommer i hans diktning.

 

Modala glasbruk

Glasbruket grundades 1894 men redan 1914 gick det i konkurs. Tillverkningen bestod av burkar, medicinflaskor och enklare hushållsglas. Idag finns stenfoten till sliperiet och hyttgrunden kvar. Vilhelm Moberg arbetade här när han var elva år som inbärare på glasbruket innan han hade slutat skolan.

Här skildrar han livet i ”Ljungdala”/Modala hytta:

”Det var gott för barnen i småstugorna, att det fanns glasbruk. Var skulle de annars ha fått arbete, småpojkar på åtta, nio eller tio år? Småpojkar som ingen nytta gör hemma? Det var tur både för dem och föräldrarna att de hade hyttan.

Men Valter ville hellre gå i skogen och vara kamrat med far. Med sin far var han jämställd. Här i hyttan var han inte jämlike med kamraterna. Han var den yngste på verkstan, alla hade han över sig, alla kunde befalla över honom: Anfångaren, uppblåsaren, benmakaren och mästaren. Till och med värmaren, Ossian Flink, som han var jämngammal med ville vara över honom. Ossian hade redan gått i hyttan ett år och lät nybörjaren veta det. Valter hade ställt ifrån sig sina träskor i glaskammaren en rast, och då spikade Ossian fast dem vid golvet. Valter föll framstupa och slog sig illa i pannan, när han skulle sätta skorna på fötterna. Det var någonting, som man hade roligt åt på alla fem verkstäderna. Nybörjare skulle lära sig veta hut, och så skulle det gå till. De gamla skall man ära, de unga skall man lära.

Om Valter höll formen någon gång och böjde sig ned, så var gärna någon framme och hällde en skopa vatten i nacken på honom. Om man kom åt att hälla det i byxorna, var det mera lärdom med det; en småpojke skulle läras så ofta det fanns tillfälle. Något nöje måste man också ha på arbetstimmarna på verkstan, och nöjet hade den nyttan med sig, att pojkarna lärde sig veta hut. Det fanns ingenting nyttigare än att få lära sig veta hut.”

Ur: ”Soldat med brutet gevär” av Vilhelm Moberg.

År 1874 drogs ”Carlscrona-Wexiö Jernväg” genom trakten. Men tågen rusade bara förbi och folket fick bege sig till Emmaboda eller Skruv för att stiga på. Utan torvbolaget hade bygden sannolikt förblivit stationslös. Bolaget gick emellan och anlade i eget intresse stationen i Moshult. ”Fågeltuva fly”, som Moshults mosse heter i diktens värld, kommer man lättast till från Moshults järnvägsstation, vilken vid seklets början anlades för torvbrytningens skull. På mossen arbetade också Vilhelm Moberg i unga dagar och stationen var en mötesplats för barn och ungdomar. Stationen gjorde det också genare till Amerika. Emigranterna kunde nu köra sina koffertar och väskor till en plats i den egna byn.

När Vilhelm Moberg besökte sin hembygd för att hälsa på släkt och vänner var det ofta på cykel han färdades i bygden. Han hyrde då cykel i Elmgrens cykelaffär, som tillhandahöll cyklar av märket REX som betyder härskare. Då Vilhelm Moberg var en hängiven republikan var cyklar av märket REX otänkbart, därför erbjöds han en cykel av märket Stanley. Detta hände 1953 då Sigurd Mårtensson gjorde en reportageresa på cykel tillsammans med Vilhelm Moberg.

När Elmgren senare skänkte cykeln till Algutsboda hembygdsmuseum berättade han om detta, med tillägget: ”Jag nämnde aldrig att Stanley tillverkades av Monark”.

 

”Min barndoms somrar”

”Sommaren tog sin början i maj, på Kristi Himmelsfärdsdag. För fiskare i Småland har den av ålder varit Första Metaredagen, den dag då man första gången det året kunde slänga en metrev i vattnet. För oss barn i torpstugan var den så kallade Helga torsdag en långt viktigare och väsentligare dag: Den var första Barfotadagen. På Helga torsdag fick vi för första gången på året ta av oss strumpor och skor och springa barfota omkring. Det var barnatillvaron på nakna fötter som därmed inleddes för oss, den räckte hela sommaren och långt in på hösten… vi sprang barfota tills den första frosten silvrade gräset. Och då hade vi under våra fotblad skaffat oss hårda sulor som var slitstarkare än några lädersulor, och knänas sårskorpor var upprivna hundra gånger och läkta igen. Vi hade en hel lång sommar igenom levat närmast som markens djur, och detta liv hade satt sina märken. Det viktigaste var att det gav oss hälsa och styrka, så att vi kunde uthärda inomhustillvaron under köldens och mörkrets årstid.

I toppen på den stora apeln som växte invid stugväggen byggde skatorna sitt bo av ris och pinnar, och de väckte mig tidigt om morgnarna med sitt eviga tjattrande. Det sades att de skrattade… skatan är den enda fågel som kan skratta. Men hon betraktas av gammalt som en helig fågel: Ingen törs döda en skata eller riva ner hennes bo. Så håller sig också skatsläktet kvar i livet och frodas och förökas. Frampå sommaren var boet uppe i apeln fullt av ungar som skrek och väsnades. Det hände att ungar ramlade ur nästet och blev liggande på marken innan de blev flygfärdiga; vi klättrade upp i apeln med de hjälplösa små och lade dem tillbaka i boet. Om vi inte behandlade skatorna väl, så skulle vi själva råka illa ut.

Inne i skogens ihåliga ekar bodde kajorna. Vi såg dem flyga ut och in genom hållen i trädstammen, men deras bon var svåråtkomliga, och deras ungar såg vi aldrig till förrän de blev flygfärdiga. Frampå hösten samlades kajorna i så stora svärmar, att de förmörkade himlen, och deras läten blev öronbedövande.

Kajorna roade oss inte så mycket därför att de fanns i så stor mängd. Då var höken för oss en mycket mera spännande och märkvärdig fågel. Höken svävade på sina raka, utbredda vingar allra högst uppe, närmast himlen. Däruppe syntes denna fågel som ett svart kors mot den blå rymden. Men höken hade så skarpa ögon, att han ända uppifrån himlen kunde se hönsen, som gick och spekade och plockade i dyngstan här nere på jorden. Och när som helst kunde rovfågeln slå ner, hugga sin vassa näbb i en höna och föra henne med sig upp mot himlen. Denna luftens tjuv flög så snabbt och så högt, att ingen kunde skjuta honom.

Kring mitt barndomshem fanns det också fåglar, som ingrep i människornas liv, som bådade ont eller gott. När gröngölingen kom fram till stugan, så betydde det regnväder, och därför kallades gröngölingen för ”våtstjärten”. När korpen satte sig uppe i en grantopp och kraxade, så betydde det alltid någon olycka. Och när kattugglan skrek sitt ”klä vitt! klä vitt!” om natten, så betydde det säker död för någon människa i trakten.

Av de fyrfota djuren på marken var ekorrarna närmast våra lekkamrater. Med nötter kunde vi locka dem ända fram till stugans farstubro, och de kunde bli ganska tama.

Av alla markens liv var det endast ett djur som var farligt för barfotabarnen, ett kräldjur. Ormen. När vi fick se den första ormen för året ligga i ring och sola sig, så visste vi att sommaren hade kommit på allvar. Kring torpet fanns det sommartid gott om medlemmar av det reptilsläkte, som enligt bibeln har fått till uppgift att stinga människan i hennes häl. Jag tror att jag slog ihjäl minst ett hundratal ormar under mitt pojkårs somrar:

Av de fyrfota djuren på marken var ekorrarna närmast våra lekkamrater. Med nötter kunde vi locka dem ända fram till stugans farstubro, och de kunde bli ganska tama. Av alla markens liv var det endast ett djur som var farligt för barfotabarnen, ett kräldjur. Ormen. När vi fick se den första ormen för året ligga i ring och sola sig, så visste vi att sommaren hade kommit på allvar. Kring torpet fanns det sommartid gott om medlemmar av det reptilsläkte, som enligt bibeln har fått till uppgift att stinga människan i hennes häl. Jag tror att jag slog ihjäl minst ett hundratal ormar under mina pojkårs somrar. Min äldre bror lärde mig konsten att kvickt hugga en stake och krossa reptilens huvud med ett första slag. Ett par gånger hände det mig att jag trampade på en orm med min bara fot utan bli stungen. Men jag kan ännu när jag vill i min fot känna kylan från beröringen med kräldjuret. Och min barndoms ormskräck återkommer ibland ännu i nattens drömmar. På marken krälade också den snälla, ofarliga snoken, som man skulle låta vara ifred, men som ofta fick släppa till livet när han förväxlades med huggormen.

Av de fyrfota djuren fanns det inga som vi fruktade. De flesta var skygga och flydde undan oss när vi kom i närheten. Så betedde sig rådjuren, så betedde sig haren och grävlingen. Och skyggast av alla djur var räven, som smet undan så snabbt i buskarna, att vi knappast hann skymta ner än hans tjocka, yviga svans. Men på nätterna kunde detta illistiga rovdjur smyga sig ända in i hönshuset och knipa sig en höna.

Ja, många liv, vingade och fyrfota, flygande och krälande, var med i barndomens svenska sommar. Och till den hörde också alla de vilda bären, som vi plockade och åt och som utgjorde en stor del av torparbarnens föda under den varma årstiden. Allra först, redan vid midsommartiden, mognade skogens smultron på brånarna eller fällorna, där avverkningar hade ägt rum. Här emellan stubbarna växte det så tjockt med jordbär, som vi kallade dem, att vi kunde äta oss mätta av dem på en kort stund. Och när vi inte orkade äta mer plockade vi bleckstopet fullt och tog hem smultronen till mor. Sedan fick vi dem i mjölken på kvällen! Smultron och mjölk . . . vad det smakade! Det var något av det bästa av barnets sommar. Av de smultron jag har ätit som vuxen har inga smakat som bären från min barndoms fällor och brånar.

I juli månad mognade blåbären, som växte inne i djupa tallskogen, under de höga träden. Det var också mat för torparbarnen, ehuru bären inte var så läckra som smultronen. Och vi åt av dem så flitigt, att vi under deras mognads tid ständigt gick blåfärgade om munnen, och vi plockade hela kannkrukor fulla som mor kokade mos och sylt av.

Längre fram på sommaren, i augusti, kom hallonens tid. Hallonen växte kring stenrösen och utefter husväggar, men också på gräsfrodiga gläntor inne i skogen. De svällde av saft och smälte bort på tungan. Under hallonens tid gick torparbarnen med rödfärgade munnar.

Och så nalkades så småningom hösten med årets sista vildbär, lingonen och tranbären, den svenska skogens syrliga frukter. Då sjöng sommaren på sista versen.

Jag gick på solstekt mark med mina hårda fotsulor, och jag hade luft och rymd och himmel omkring mig och över mig. Även vattnet var mig nära: Bäcken. Det var en bäck som rann i halvcirkel kring torpets ägor, ett rörligt vatten som undergick ständiga förändringar under året. Om hösten svällde den över sina bräddar och dränkte ängar och mader, om vintern blev den klar och genomskinlig skridskois, om våren svällde den upp igen, men på sommaren sinade bäcken, och dess vatten rann sakta och stillsamt fram under alarnas och videbuskarnas lummiga löv.

Och på sommaren kunde vi fånga bäckens fisk. Det var gäddor som stod gömda i vassen, vi skymtade deras ryggar som skimrade i solskenet. Gäddorna stod där och gapade och svalde som om de hade druckit av vattnet. Och då kunde vi snärja dem. Vi ryckte upp enbuskar och gjorde fisksnaror av buskarnas rötter, som nersänkta i vattnet liknade grässtrån och som därför lurade gäddorna: De märkte ingenting förrän de hade snärjan om ryggen.

Av ett särskilt skäl minns jag den första gädda jag fångade med min rotsnärja: Mitt byte bet mig i tummen. Jag hade ännu inte lärt mig att handskas med denna rovfisk, jag kände inte till dess vassa tänder; man ska akta sig för att sticka något finger i gäddans käft. Men det var vad jag gjorde med tummen. . . fisken högg till, det blödde, och det gjorde ont. Men vad gjorde det? Jag hade snärjt min första gädda. Det var en bemärkelsedag i pojkens tillvaro: Han hade utfört sin första bragd i livet. Och jag bar hem mitt byte som en sårad och blödande hjälte . . .

Att snärja gäddor är en svår konst: Man smyger sig ljudlöst fram i bäckkanten, steg för steg, noga aktande på sin skugga, så att den icke kommer i förväg och faller över vattnet. Skuggan är nog för att skrämma den stående gäddan . . . det plaskar till i vassen, och vips . . . Det tillämnade bytet är borta! Men om fisken står kvar, så sänker man snärjan framför dess huvud och för den mycket sakta och försiktigt bakom gälarna, så att den inte rör vid fenorna. Så ett snabbt ryck . . . Rännsnaran drages åt och gäddan sprattlar i luften.

Att snärja gäddor var det stora, spännande äventyret under min barndoms goda somrar.
Ur: Svenska Turistföreningens årsskrift, Småland 1968, Vilhelm Moberg.

 

Bökevara och Anemåla

Inägorna och bebyggelsen i Bökevara och Anemåla byar ligger högt med de tämligen stenbundna åkrarna i typiskt höjdläge och med marker som sträcker sig ned till Bjurbäcken, som utgör ett biflöde till Lyckebyån. I bäcken har byborna haft sina by‐ och gårdskvarnar och i anslutning till bäcken har funnits hägnade slåttermader samt ett stort antal ängslador.

Båda byarna storskiftades i början av 1800‐talet och Bökevara enskiftades år 1828. I Anemåla by, med fyra gårdar, berördes inte bebyggelsen av skiftet. I Bökevara låg fem av nio gårdar samlade i form av en släktby före enskiftet. Skifteshandlingen anger att fem gårdar blev utflyttningsskyldiga från den ursprungliga bykärnan i västsluttningen. Nya vägsträckningar drogs genom byn där gårdar tidigare stått. Idag ligger gårdarna i den ursprungliga bykärnan samlade, men den tidigare släktbykaraktären har försvunnit.

I Bökevara och Anemåla är många av de äldre agrara byggnaderna och landskapselementen bevarade, men i området finns även byggnader som uppförts under de senaste decennierna.

Bökevara utgör en ovanligt tydlig representant för höglandets större byar. Efterledet i ortnamnet Bökevara med betydelsen ”odling på höjd” speglar byns främsta signum. Den rumsliga organisationen i Bökevara, med odlingsjorden som breder ut sig på höjdens finare morän samt gårdsbebyggelsen i övergången mot hagmarker och skog, utgör ett ovanligt tydligt exempel på hur byarna på det småländska höglandet ofta varit ordnade. I Anemåla är detta drag inte lika tydligt. I hela området finns landskapselement som illustrerar jordbrukets förutsättningar på det småländska höglandet. Stenmurar, röjningsrösen, hamlade träd och ängslador vittnar om ett boskapsbaserat jordbruk där åkrarna systematiskt rensats på sten. Utmed vägarna finns allépartier och en del hamlade träd.

Både i Bökevara och Anemåla finns fortfarande välbevarade mangårdsbyggnader från 1800‐talet och det tidiga 1900‐talet. Till boningshusen hör ofta stenkällare. En koncentration av ladugårdar från tiden kring sekelskiftet 1900 finns i Bökevara bykärna. Även i Anemåla finns en del äldre ladugårdar kvar, men i flera fall har de ersatts av nyare ekonomibyggnader. Tre ängslador finns förhållandevis nära bykärnorna.

Under 1800‐talet gick landsvägen mellan Algutsboda och Ljuder genom Bökevara by och den grusbelagda byvägen har ännu samma sträckning. Även genom Anemåla har vägen samma slingrande förlopp som på 1800‐talet, men vägen har förlängts söderut till den nya landsvä-gen samt asfalterats. Utmed de äldre vägarna har tidigare funnits många småställen (lägenhetsbebyggelse). En del av dem finns ännu kvar och är i huvudsak välbevarade, medan andra endast återstår som lämningar. De påminner om hur den obesuttna befolkningen ökade så att ett nytt bebyggelsemönster uppstod på landsbygden under 1800‐talet och i början av 1900‐talet. Vid vägskälet mellan byarna ligger en festplats och en liten snickerifabrik.

Minst fyra källor finns i anslutning till byarna. En av dem, Soldatkällan, ligger mitt i Bökevara bykärna. Om den sägs att vattnet användes av ett bränneri eller ett bryggeri på platsen. En annan källa inom området, som ligger på byn Huvudhultaös marker, har fungerat som hälsokälla. Man både drack av och badade i det järnhaltiga vattnet. Källans väggar är stensatta och intill fanns länge lämningarna av ett litet badhus. Vattnet pumpades upp med en träpump och värmdes till lämplig badtemperatur. Resterna av spisen återstår som ett litet röse.

I byarnas omgivningar finns också många slaggvarpar, företrädesvis i anslutning till vattenrika områden, men rikligt med slagg har också påträffats mitt i Bökevara bykärna.

Närmast söder och väster om bykärnan finns ängsmarker och åkerstycken som ännu är förhållandevis opåverkade av moderna bruk-ningsmetoder. Det är ett småskaligt landskap med kulturanknutna arter och många ålderdomliga landskapselement som röjningsrösen, murar och hamlade träd.

En av gårdarna, Wibergsgården, ägs av Algutsboda hembygdsförening. Här finns en mangårdsbyggnad som uppfördes under slutet av 1870-talet. Byggnaden står liksom ladugården på en hög grund av huggen sten. Det har berättats att virket till byggnaden hämtats från byn Möcklehult i Lenhovda socken och körts med häst och vagn till Bökevara för att man skulle få bästa möjliga kvalitet på timmer till husbygget.

Wibergsgården är en jordbruksfastighet på drygt 70 ha, varav den största delen av arealen idag utgörs av skogsmark. År 2005 drog stormen Gudrun in över bygden och ödelade större delen av gårdens skogsförråd. Idag återstår endast restbestånd av den gamla skogen. Algutsboda hembygdsförening visar på ett område av 21 ha ett tvärsnitt av en småländsk skog från åker, ängsmark och lövhagar till vanliga barrskogsföryngringar och ett stycke helt orörd skog, Wibergs oxhage. Fram till 1920–30-talet använde man oxar, men inte varje dag. Dessa fick därför tillsammans med övriga djur beta på ett skifte längre bort från gården.

På fastigheten finns också lämningar efter tidigare verksamhet varav kan nämnas tre högar med slaggvarp. Trakten är rik på myrmalm som tillvaratogs i vattendrag och sumpmarker och därefter smältes till järn. De restprodukter som uppstod vid järnframställningen kallades också sinnerskutor och samlades i större eller mindre slagghögar så kallad slaggvarp. I skogen finns en kolerakyrkogård som tillkom i samband med en koleraepidemi under början av 1700-talet.

Vid vägskälet ligger dels en av Bökevaras utflyttade gårdar, gårdens såg samt en liten snickerifabrik. Den lilla snickerifabriken visar hur lägenhetsinnehavarna och deras familjer ofta försörjde sig genom ett hantverk. Sågverket hör till gården och uppfördes omkring år 1950, men anlitades tidigare av många av traktens bönder. Sågen belyser skogsråvarans betydelse för bönderna i dessa bygder. I anslutning till gården finns en stenmur och ett alléparti utmed landsvägen. Strax söder om vägskälet ligger Rävkullens festplats som är en gammal festplats med en utedansbana och har under lång tid varit en viktig mötesplats i bygden.  Vilhelm Moberg besökte festplatsen i sin ungdom och refererar till den i ett par av sina verk (Långt ifrån landsvägen, Brudarnas källa). I fornminnesregistret finns en fantasieggande, men inte belagd, uppgift som gör gällande att en stensättning, en s.k. domarring, ska ha funnits på kullen. Anläggningen på festplatsen är som helhet tidstypisk och välbevarad. Miljön består av bygdegård, biljettkur, dansbana och en bodlänga för försäljning av lotter m.m. Den befintliga bygdegården ersatte i början av 1960‐talet en bygdegård som flyttats till platsen 1927.

 

Tomeshult

I Tomeshults by finns många bevarade äldre drag och objekt som sammantaget kan ge en uppfattning om odlingslandskapets utformning under 1800‐talet. Byns småskaliga inägor är till stora delar ännu öppna, med åkerhak, kvarliggande block och röjningssten. I området finns ovanligt många vällagda stenmurar.

Den historiskt betydelsefulla vägen genom byn är klassad som en vägsträcka med högt bevarandevärde. Vägen har bevarats i exakt samma läge åtminstone sedan slutet av 1700‐talet. Den för vår tids ögon mycket enkla utformningen ger en bild av hur huvudvägarna i vårt land kunde te sig i äldre tider. Den grusbelagda landsvägen utan diken har en rik vägkantsflora och delvis gräsbevuxen mittsträng. Vägen slingrar sig fram över bergknallar och sänkor mellan stenmurar, hankgärdesgårdar och hamlade askar. Utmed vägen ligger flera gårdar med traditionella mangårdsbyggnader, stenkällare och bevarade ekonomibyggnader. I utkanten av byn ligger på typiskt vis flera torplägenheter utmed vägen.

Byvägarna söder om landsvägen har anor sedan 1700‐talet. I anslutning till den centrala åkerjorden har de rätats ut, men i området söder om byn har de kvar sin exakta sträckning. Vid Nedre Södregården finns en tät bebyggelsemiljö av släktbykaraktär med traditionell bebyggelse, där flera generationers boningshus ligger intill varandra och där ladugårdarna är av stor betydelse för rumsupplevelsen.

Alla byggnader är rödfärgade. Söder om denna bebyggelsekärna ligger det Södra stycket, omgärdat av imponerande stenmurar och med kvarliggande block i åkermarken. I den västra kanten av stycket ligger en linbasta. Områdena närmast söder och sydost om byns åkrar och bebyggelse har tidigare utgjort byns ängsmarker. Smånamn med efterledet ‐brånan indikerar att markerna i flera fall öppnats upp genom svedjning. Idag är markerna till stor del åter skogbeväxta, men en ovanligt stor koncentration av ängslador ligger kvar i området. På sina ställen är marken stenröjd och några småskaliga åkerstycken brukas ännu i området. En delvis fortfarande hävdad trädbevuxen äng med ängslada ligger strax sydost om Nedre Södregården.

 

”Hantverkaregatan”

Vägsträckningen mellan Broakulla och Eriksmåla, ca 5 km, kallades förr Hantverkaregatan. Lagen om fullständig näringsfrihet som infördes 1864 innebar att antalet hantverkare av olika slag ökade på landsbygden. Många torpare, soldater och bönder bedrev hantverk vid sidan om jordbruket. Egentliga hantverkare såsom skomakare, skräddare, smeder etc. fanns spridda i socknarna men på vissa platser uppstod hantverksbyar och hantverksgator. Exempel på sådana fanns utmed vägen mellan Broakulla och Eriksmåla i Algutsboda socken, hantverksbyn Klättorp i Vissefjärda socken och i byarna Långasjö, Kallamåla och Strängsmåla i Långasjö socken. I slutet av 1800-talet fanns längs med gatan omkring 60 hantverkare, som representerade mer än 30 olika hantverk. T.ex. konfektkokerska, repslagare, handelsbod, bagare, smed, träskomakare, kakelugnsuppsättare, murare, målare, laggkärl- och vagnmakare, ståltrådsmakare, bleckslagare, skräddare, mössmakare, keramiker, kardmakare, möbelsnickare, glashandlare, möbelsnickare, stickerska, väverska, skomakare, kopparslagare, sömmerska, träsvarvare, grundläggare, täckstickerska, stenhuggare, grundläggare, garvare, glasmålare, snickare, murare m.fl.


Eriksmåla

Marknadsplatsen är dokumenterad från 1683, då Konga Companie af Calmare Regemente började använda platsen som uppställning för soldaterna före avmarschen till Hultsfred, där de skulle exercera. Eriksmåla marknadsplats med de gamla marknadsbodarna omnämns i sockenprotokoll första gången 1774 men är troligen äldre.

Eriksmåla som gästgivargård finns i kartmaterialet för första gången med år 1718 men hade, liksom Kulla i Ekeberga, kommit till när landsvägen från Karlskrona norrut genom Uppvidinge byggdes på 1680-talet. Eriksmåla gästgiveri fungerade som krog och skjutsstation fram till 1879 men omvandlades till skjutsstation 1880. Från Eriksmåla skulle skjutsning utföras till Hermanstorp, Emmaboda, Örsjö, Ekebergskulla, Linneskruv samt Åkerby.


Åfors

År 1830 gavs tillstånd till att hålla höstmarknad i Eriksmåla och år 1842 fick man även en vårmarknad. Vilhelm Moberg skall många gånger ha besökt både vår- och höstmarknader här. Eriksmåla marknadsplats har skildrats av Vilhelm Moberg i bl.a. romanen ”Raskens” om soldat Rasks marknadsaffärer.
Marknadsplatsen är ett riksintresse för kulturmiljövården och har bevarade längor av marknadsbodar. Den anrika marknadsplatsen används fortfarande för marknader två gånger per år.

På byn Ålgärdehults ägor vid Lyckebyåns fall anlades en spiksmedja på 1830-talet. Då fanns där även en kvarn och ett jordbruk. Spiksmedjan ägdes av bergsrådet Aschan från Lessebo.

Kvarnen som drevs med ett vattenhjul fick senare driva sten- och degelkrossen som behövdes när glasbruket hade anlagts 1876. Därefter byggdes också ett sliperi vid kvarnen.

Namnet Åfors antogs då glasbruket grundades av fyra mästare från Kosta glasbruk. Fastigheten och gården hette Ålgärdehult. Man får anta att glasbrukets grundare tyckte att namnet var för långt, men ändå använde Å:et från Ålgärdehult när de bildade det nya namnet Åfors vid forsen i Lyckebyån. År 1883 köpte den ene delägaren, som kallades Stor-Kalle, ut sina kompanjoner och drev bruket vidare på egen hand.

Ett av Åfors äldsta hus är ”Fina stugan” som byggdes på 1880-talet samtidigt som brukspatrons villa mitt emot. I ”Fina stugan” bodde fyra familjer glasblåsarmästare. De hade 2 rum och kök var.

År 1916 köptes glasbruket av Ernst Johansson. Hans son Eric Johansson blev verkställande direktör. Med tiden blev han en mäktig brukspatron som kom att kallas Glaskungen. Han tog efternamnet Åfors efter glasbruket. Eric Åfors köpte in Boda, Johansfors och Kosta glasbruk och bildade Åforsgruppen, senare Kosta-Boda. Produktionen utgjordes till en början av hushållsglas och kaffekulor och efterhand inriktades tillverkningen på servisglas och konstglas.

Den stora ladugården byggdes på 1920-talet. Jordbruket gav glasbruksarbetarna i Åfors möjlighet att köpa potatis, kött och mjölk. Så långt fram som till början av 1980-talet vallades korna längs gatan i Åfors till ett bete inne i samhället. Den egna sågen gav plank och från smedjan fick man spik och järnföremål som behövdes både till bostadsbyggandet och hyttan.

Kristiden under tidigt 1930-tal drabbade särskilt sliparna. Eftersom det inte fanns arbete åt dem på bruket hänvisades de bland annat till skogsarbete. Familjerna fick överleva de svåra åren genom att leva på sill och potatis. En gata i Åfors som beboddes av sliparna under tidigt 1900-tal döptes till Sill- och potatisgatan på grund av detta än idag Potatisgatan. Här bodde både mjölnare och jordbrukare, glasblåsare och glasslipare. I varje hus fanns flera lägenheter och väl hälften av invånarna var barn. Här fanns inget vatten, inget avlopp eller värmeledning. Lägenheterna värmdes upp med vedeldning. Barnen fick hjälpa till med att hämta långved vid glasbruket med cykel.

När glasbruket började bygga moderna bostäder från 1939 och framåt tyckte man att dessa var så lyxiga med centralvärme, badrum och rinnande vatten och avlopp, att hela det området längs Glasbruksvägen upp mot Eriksmåla samhälle, döptes i folkmun till Hollywood.

Miljöer kring bruksgatan och även den stora ladugården fick vara med när Lasse Hallströms film ”Mitt liv som hund” efter romanen av Reidar Jönsson, spelades in i början av 1980-talet. Handlingen utspelar sig egentligen i Boda under slutet av 1950-talet, men spelades i huvudsak in i Åfors.

Sedan i början av 1960-talet har konstnärsparet Bertil Valllien och Ulrica Hydman-Vallien haft Åfors glasbruk som bas för sina konstnärskap.

 

Persmo skola

Persmo skola ligger vid den gamla ”Kungsvägen”. Skolan uppfördes 1879 som folkskola i Eriksmåla skolrote och omfattade en enda lektionssal. 1891 byggdes två rum till på den östra gaveln där en lärarbostad inreddes. Skolbyggnaden användes fram till 1929 då man flyttade till den nybyggda skolan i Eriksmåla samhälle. Året därpå, 1930 inköpte hembygdsföreningen den gamla skolan och fick då sin första egentliga samlingslokal. Skolan fungerade sedan som sådan fram till den nya hembygdsparken i Algutsboda anlades. Persmo skola är idag inredd med bänkar och skolinventarier som en tidstypisk skola från början av 1900-talet.

Oxeltorpet är beläget ca 150 m norr om Persmo gamla skola, mellan rv. 28 och den gamla ”Kungsvägen” och hette ursprungligen Erlandshult och uppfördes på 1830-talet. Torpet var bebott under knappt ett sekel, fram till något av de första årtionden på 1900-talet, varefter stugan revs.

Algutsboda hembygdsförening förvärvade senare tomten och soldattorpet i Ålgärdehult flyttades omkring 1930 till platsen och uppfördes på den gamla stengrunden. Byggnaden blev dock aldrig färdigställd utan arrenderades i stället ut och då ändrades namnet till Oxeltorpet. Först i början på 1960-talet återfick hembygdsföreningen torpet.


Transjö

Glasrikets minsta hytta finns i Transjö. Trots att glasindustrin i Transjö började redan 1865, så är den nuvarande hyttan av betydligt senare datum, verksamheten startad 1982. Runt i kring den nuvarande hyttan ser man lämningar från äldre tiders verksamhet.

Transjö ligger där Lyckebyån vidgar sig till ett antal mindre sjöar. Bebyggelsen ligger i huvudsak intill den gamla landsvägen.  Många glasbruk, som anlades i Småland under 1800-talets senare hälft, anlades i rena bondbyar, och detsamma gäller för Transjö. Glasbruket var inte platsens första industri, redan innan fanns här såväl sliperi som såg och garveri, som drevs av vattenkraften från Lyckebyån. En sågkvarn byggdes vid fallet i ån i mitten av byn redan i början av 1700-talet av bönder som gått samman.

På östra sidan av ån finns lämningar efter ett nedlagt glasbruk. Förutom ruiner knutna till själva hyttan - med ugn och skorsten - finns också lämningar efter en kvarn och en såg. En magasinsbyggnad finns bevarad liksom en del arbetarbostäder.

Omkring 1865 kom glasindustrin till Transjö i form av ett sliperi, men 1869 gick det i konkurs. Då gjordes i Johanstorps fönsterglashytta upp nya planer för Transjö glasbruk. Såg fanns och virke till hytta och magasin var säkerställt. Bygget sattes igång och i oktober 1870 kunde glasarbetet börja under ledning av glasbrukssläkten Brauer. Familjen Brauer bodde på Transjö slott, som patronvillan kallades. En gång i tiden var villan tornprytt som en riddarborg.

Vid glasbruket tillverkades framför allt servis- och hushållsglas. En tid var man bland annat specialister på dockserviser samt färg- och överfångat glas. Den viktigaste råvaran - veden - fick man lokalt. Glasbrukslokaliseringen medförde ett uppsving i industrin och flera bostäder och ekonomibyggnader kom att byggas.

De, som hade sin bärgning vid Transjö glasbruk, bodde även utikring i närbelägna byar eller på torpställen, såväl i Algutsboda som i Ekeberga. Brist på order, svårigheter att få fram råvaror i tid och fackliga strider betydde på Transjö, som på andra glasbruk, att verksamheten kom att ligga nere under långa perioder. Glasarbetarna tog då annat tillfälligt arbete inom jord- och skogsbruk. De anställda hade även egna odlingar, vilket gjorde dem mindre känsliga för driftsavbrott och dåliga konjunkturer.

1880 anlade bruket ett sågverk vid Lyckebyån. I början av 1900-talet kan man tala om ett litet glasbrukssamhälle, då arbetsstyrkan växte och företaget byggde nya bostäder. Här fanns lanthandel, skomakare, cykelreparatör, skola och Folkets hus. Brukstraditionerna och flera sociala aktiviteter hade koncentrerades till Folkets hus, där man sommartid hade många stora, glada och lövade fester.

Folkets hus, som ligger i södra delen av Transjö, var från början en dansbana, anlagd i början av 1900-talet av fackföreningen och nykterhetsföreningen Verdandi. Den utvecklades sedan till möteslokal, som blev Folkets hus. Transjö Folkets hus byggnadsminnesförklarades 1981 – som ett mycket välbevarat exempel på folkrörelsemiljö med prägel av 1920 och 1930-talen såväl interiört som exteriört.


Kosta

Ekeberga kyrka

På Ekeberga kyrkogård, hundratalet meter sydväst om den nuvarande kyrkan, stod tidigare en träkyrka från slutet av 1100-talet eller 1200-talets början. Det var troligen en timmerkyrka och en modell av den finns att se inne i kyrkan. Den är gjord i glas av Eric Karlsson, Kosta. I kyrkan finns flera föremål som är tillverkade vid glasbruket. Johan Thomas Fromm tillverkade en sjuarmad ljuskrona i glas, ett mästerverk i glasteknik redan 1744.

Den gamla kyrkan ansågs för trång redan i mitten av 1700-talet. 1754 skrev kyrkoherde N.M. Grönqvist till Växjö domkapitel: ”Ekeberga kyrka, av början ganska liten byggd, är numera, sedan Kosta glasbruk kommit till, alldeles otillräcklig så att en stor del av dem som komma att höra Guds ord ej få rum i kyrkan utan måste stå ute på kyrkogården, vilket giver anledning till stort oskick”.

Ekeberga kyrka uppfördes 1824-25 och är byggd i timmer. Den är utvändigt reveterad och vitkalkad sedan 1868.

 

Grisakällan – en gammal offerkälla

Nordost om Kosta samhälle, på höger sida om före detta järnvägslinjen till Målerås, ligger en gammal källa. Grisakällan kallas den, och betraktades vid en inventering på 1920-talet som en gammal offerkälla.

1922 beskrivs den så här: ”Grisakällan vid Kosta. Den ligger åt öster eller nordost om Kosta i skogsmark. Man’vallfärdade’ dit Helig torsdag (Kristi Himmelsfärdsdag). Hela dagen var det en jämn ström av folk dit ut. Det berättas, att man hade dryckesvaror med sig - ’det var på den tiden, då man kunder få ett halvstop vin hos vilken handlare som helst för 50 öre’ - och så roade sig den unga vid källan.

För att komma till Grisakällan kunde man gå banan mot Målerås. En bit bortom Ban-Pelles hus (Klinten) korsades bana av vägen från Visjön ned mot Theanders gamla hus, d.v.s. Skogshyddan. Från denna väg gick det en gångstig fram till källan. Erik Lilja brukade tala om hur Axel och Theodor Lilja kunde uppsöka källan. De medförde då konjak, som, med källans klara vatten förvandlades till grogg.”

Flera äldre personer i Kosta har berättat om hur Grisakällan besöktes av olika grupper, och att de inte alltid hade samma intressen. Det var ungdomar och barnfamiljer, det var folk som spelade kort osv. Sistnämnda ägde rum under en stor gran, som gav skydd mot både regn och skarp sol. Källans vatten användes till kaffekokning, för att blanda saft och för att späda starkare drycker. Troligtvis ebbade besöken vid källan ut i samband med televisionens intåg i hemmen.

 

Den Gamla hyttan i Kosta

Under 2006 påbörjades en arkeologisk undersökning av det gamla Kosta och området vid den gamla glashyttan inför en omfattande byggnation med nya stora handelshus och en parkeringsplats. Den arkeologiska undersökningen avslutades 2007.

I ett undanskymt hörn av samhället, i det som idag är herrgårdsparken, fanns spår efter närmare hundra år av intensivt hyttarbete från grundläggandet och fram till dess hyttan flyttade till sin nuvarande plats 1838. Det fanns omfattande lämningar kvar efter glasbruket vid undersökningen av den gamla hyttplatsen. Det äldre kartmaterialet visar att den äldsta hyttan låg sydväst om herrgården.

Det skrivna källmaterialet omkring Kostas glasbruks historia är mycket rikhaltigt eftersom ett komplett bruksarkiv finns bevarat. Den äldsta bevarade kartan som visar glashyttan med omgivande byggnader, är en lantmäterikarta över Kosta glasbruks åker- och ängsjord uppmätt 1813. Man kan här se herrgården med två flygelbyggnader samt hyttan som en stor huskropp med en rad olika utbyggnader. Ursprungligen låg herrgården och hyttan tätt inpå varandra. Längs landsvägen norrut låg de olika arbetarbostäderna. De flesta av de hus som är markerade på lantmäterikartan finns fortfarande kvar.

Lämningarna efter hyttan var ett golvlager, en stor mängd glasfragment, krossade deglar och ugnsrester, krossat grönt buteljglas. Lämningarna var mycket välbevarade. Ugnsfundament, 1,5 x 6 meter, och golvnivåer låg strax under grästorven. Ugnens storlek tyder på att det rör sig om en glasugn, som under något skede utgjort en central ugn i hyttan. Omkring denna ugn bör ha funnits flera verkstäder där glasblåsningen har ägt rum. Runtomkring ugnsfundamentet fanns hyttans gamla golvyta kvar. Här fanns även spill från glasblåsarnas arbete i form av glassmältor, runna glastrådar och andra fynd med anknytning till arbetet invid ugnen.

Herrgårdsparken avgränsades i söder av en allé och söder om denna har tidigare funnits trädgårdsodlingar och ett växthus. För att kunna odla i den glasbeströdda marken hade man lagt på ett tjockt lager med matjord. Under detta jordlager fanns dock bevarade lämningar från hyttans verksamhet; ett avfallslager med glasskärvor, ugnstegel, delar av ugnar, deglar, skärvig sten och tegel.  Det hittades också en orörd sotig och tilltrampad arbetsyta, som innehöll rikligt med glasskärvor och spill. Det framgick ändå tydligt att här pågått glasblåsning och delar av fyndmaterialet visade en tydlig 1700-tals prägel.

Det hittades smältor, spill från glasugnar, glaskross och annat glas som blivit över vid tillverkningen. Bland glasfynden fanns både klarglas och brunt eller grönt glas. Fyndmaterialet visade att glasbrukets produktion präglades både av den under 1700-talet nykomna klarglastraditionen från England och Holland och av den äldre tyska waldglastraditionen.

Runt ugnsfundamenten fanns ofta rikligt med små smältor, det vill säga utspilld glasmassa. Man kan se på dessa att den glasmassa man använde varit mer lättflytande än den som används idag vilket ställt stora krav på glasblåsarnas skicklighet. I fyndmaterialet fanns ett stort antal skärvor från buteljer, både i klarglas och i brunt eller grönt glas. Det fanns även skärvor från flaskor med fyrsidig och åttakantig form. Många skärvor var också från skålar eller burkar av olika storlekar och förmodligen har många av dessa tillverkats för apoteksbruk. Apoteken var tidigt stora konsumenter av olika typer av glasprodukter. Vissa skärvor visade på bruket av olika tekniker som optikblåsning eller blåsning i form. Det fanns även exempel på tidigt pressglas. Förutom glas påträffades även många andra typer av fynd med anknytning till glashanteringen. Det fanns rikligt med skärvor från deglar och rester efter ugnar.

 

Kostas första logotype

Från 1700-talets glassortiment finns många exempel på flaskor och buteljer som försetts med glassigill. Dessa sigill kunde innehålla glasbrukets initialer, vapensköld eller någon annan form av varumärke. Man kunde också stämpla en uppsättning glasvara med beställarens initialer eller märke. Det finns mycket lite bevarat av de vardagsvaror som ingått i Kosta glasbruks äldre produktion och varken glasföremål märkta med glassigill eller lösfunna glassigill är tidigare kända från bruket.

Vid den arkeologiska undersökningen påträffades dock ett glassigill i områdets södra del. Det föreföll ha legat utanför det område som motsvarar hyttans utbredning på de äldsta kartorna. Glassigillet var i grönt glas och hade initialerna K S, som i Koskull - Stael, och ovanför bokstäverna fanns en krona. Anders Koskull avled 1746, vilket gör det möjligt att sigillet härstammar från tiden 1742-1746. Sigillet har förmodligen suttit på buken till en flaska. Ytterligare ett fragment av ett likadant sigill påträffades i samma område som det föregående. Fynden bör alltså höra till Kosta glasbruks äldsta produktion och är av särskilt intresse eftersom det visar brukets allra första logotype.

 

Kostas ursprung – Dåvedshult

Redan i mitten av 1500-talet nämns byn Dåvedshult som bestående av tre brukningsdelar: Norre-, Mellan- och Södregården. Mangårdsbyggnaderna låg i sänkan nedanför Lustigkulla, och på höjdsträckningen öster om byn fanns de första spåren av vad som senare skulle bli vägen till Karlskrona. Med domböckerna, som för Uppvidinge härad finns bevarade från 1610-talets början, kommer de första uppgifterna om Dåvedshult och folket där.

De långa krigsåren i början av 1700-talet förde med sig bistra tider för bönderna i Dåvedshults by, som kom att försvinna med bildandet av Kosta. Vid Norregården anlades den första glashyttan, och ägarna av det nyanlagda glasbruket förvärvade snart de båda andra gårdarna i Dåvedshult och bildade Kosta eller Dåvedshults gård. 1736 utfärdades privilegier för glasbruket i Johanstorp, men driften kom emellertid aldrig igång, varför tillståndet 1740 överflyttades till Dåvedshults ägor nära Ekeberga kyrka. Landshövdingarna Anders Koskull, Växjö, och Georg Bogislaus Staël von Holstein, Kalmar, grundade glasbruket 1742 och använde de första bokstäverna Ko och Sta i sina efternamn Koskull och Staël för att bilda namnet Kosta. År 1747 uppfördes herrgårdsbyggnaden. 

 

Verksamheter kring glasindustrin

De första glasblåsarna var mästare från Böhmen i Tyskland. Mästarna var ett stolt folk och det skulle dröja länge innan de släppte in några som glasblåsare utom släktkretsen. På 1750-talet började övriga platser i hyttan besättas av ortens befolkning. Språket var troligen en blandning av svenska och tyska, och några ord har hängt med i bruksspråket långt fram på 1900-talet. Den första produktionen vid bruket var säkert mycket blygsam och hantverksmässig, och i början bestod den av bland annat fönsterglas, buteljer och brännvinsglas.

När Kosta Glasbruk anlades fanns det gott om ved att elda ugnarna med. Vid Högaström, några kilometer söder om Kosta fanns det två små ”squalteqvarnar”, varav en mjöl- och en sågkvarn. Kvarnar som byggdes senare placerades på samma ställe. Mjöl till de anställda var en förutsättning för att få personal att komma igång med driften därför installerades en ännu större och bättre kvarn. De första åren skötte brukets eget folk driften, men från 1745 anställdes en mjölnare, som även skötte sågning och stampning.

Man använde sand till bruksglas i glastillverkningen. När man ville ha vitt (klart) glas måste man använda kvarts, som är ren kisel. Man krossade kisel till pulver i en mortel som sedan smälte till glas. Morteln kan ses i hembygdsmuseet Gamla Kosta. En del av krossningen flyttades till den nya anläggningen ”Krossen”, som anlagts på 1840-talet, väster om Kosta vid Catrinefors. Den vita kvartsstenen fanns att bryta i markerna runt Kosta, till exempel vid Visjön. Kiseln bröts för hand och bars i korgar genom skogen. Ofta deltog hela familjer i det oerhörda slitsamma arbetet med att bryta och bära stenen. Man fick betalt efter vägningen på bruket. Kosta glasbruk förbrukade ännu vid mitten av 1800-talet 60-70 ton kvartssten årligen.

I början av 1800-talet blev slipat och dekorerat glas populärt och det blev en bra marknad för bruket. Det fordrades kraft för att kunna slipa mönster på stora delar av sitt tillverkade glas. Eftersom vattenkraften i Högaström redan var utnyttjad, så man vände blickarna mot ett outnyttjat fall i vattendraget mellan sjöarna Norrsjön och Älgasjön. Där beslöts att det nya sliperiet skulle ligga. Utgrävningar för dammanläggning påbörjades och 1840 kunde driften börja. I närmare 20 år drevs sliperiet vid Catrinefors, men 1859 inreddes i stället ett sliperi i drängstugan vid Herrgården. 1860 var sliperiet i ”stenstugan” färdigt att tas i bruk.

Det var inte längre bara fråga om sirligt formade och graverade pjäser för hovets och adelns behov, utan det rörde sig också till stor del om fönster- och emballageglas, flaskor, buteljer, servisglas samt ljuskronor till kyrkor. Glassanden, så kallad backsand, som användes till glasmassan på 1700-talet togs ur sandtag. För övrigt importerades glassand av finare slag från Danmark, Tyskland och Frankrike.

Efter tillkomsten av Karlskrona - Växjö järnväg 1874 kördes glaset till järnvägsstationen i Lessebo via Rislycke och Ryd. Därifrån fanns en nyanlagd väg fram till Lessebovägen vid Fagerhult. Vid järnvägsstationen i Lessebo fanns det en stallbyggnad, där dragarna kunde stå avselade, medan stalldrängarna lossade glaslådorna och lastade för hemfärd. Denna lasskörning började 1874 och tog slut hösten 1888, när den smalspåriga järnvägen från Kosta var färdig för godstransporter.

Efterfrågan på glas bara ökade i slutet av 1800-talet, därför lät Kosta glasbruk 1897 bygga en liten hytta i Johanstorp, en bit norr om Kosta. Där hade de tidigare haft en hytta, som hade lagts ned och som nu återuppstod. All tillverkning av flaskor och billigt glas förlades hit, medan det ”finare” glaset var förbehållet Kosta. Nu anlades också ett sliperi i Johanstorp. Slipat glas var mycket efterfrågat. Trots att man i Kosta hade 250 slipstolar i det nya sliperiet, hade man svårt att mätta marknaden. Därför fick sliperiet i Johanstorp leva vidare ända till 1932, även sedan hyttan där stängts 1910.

En karta från 1891 visar att bruksherrgården och omgivningen kring denna knappast har berörts av utvecklingen, som i övrigt påverkat Kosta. Däremot hade tillverkningen genomgått en betydande expansion med nytt sliperi, ny kontorsbyggnad, ny lagerlokal, nya brännugnsbyggnader. Den nya tiden inom glassektorn hade börjat bryta in.

 

Bostäderna

Antalet boningshus hade ökat och förlagts längs vägen genom samhället, mitt emot hantverksbyggnaderna. Man kan märka en tydlig tendens att bruksledningen undvikit att bygga på odlade marker. Kosta befann sig under denna period under en stark expansion med snabbt växande invånarantal och nya bostadshus byggdes. Många av dem finns kvar idag och man kan se dem på båda sidor om norra infartsvägen i Kosta.

De första arbetarbostäderna uppfördes redan på 1750-talet. Från början bodde varje familj i ett rum, det fick alltså plats fyra familjer i varje stuga. Det fanns kokspis i alla rum och skafferier i förstugan, jordkällare ingick också. Alla hade egen hushållsgris och potatisland. Stugorna hade egna namn som till exempel Vita bäck, Snettin, Babylon, Telllelund, Jerusalem, Betlehem, Påvelund och Nineve. I glasblåsarbyggnaderna bodde glasblåsarna med sina familjer. Byggnaderna inrymde flera lägenheter och var lite mer påkostade än de små arbetarbostäderna.

Mästarnas bostäder fanns i tre byggnader omedelbart norr om herrgården. I anslutning till dessa fanns också agrara ekonomibyggnader avsedda för deras boskap. En beskrivning från 1770 framhåller att några av husen bebos av ”sämre hyttfolk, vedtorkare och vedhuggare samt några bruksdrängar”.

 

”Lantbruket”

Glasbruket hade anlagts i en mager glesbygd med gårdar som nätt och jämt var självförsörjande. I början skedde viss tillförsel av livsmedel från kuststäderna för glasfolkets behov, men basprodukterna såsom mjölk, kött och brödsäd måste bruksgården svara för. Omkring 1770 anställdes en rättare som ledare för arbetet på Kosta gård och granngården Kulla. Lantbruket på Kosta kom snart att bli något av en mönstergård för traktens bönder. Redan på 1790-talet hade man järnplogar i bruk på Kosta. Här fanns en ”stor och skön hushållsträdgård”, ”åtskilliga små blomsterträdgårdar” och varje glasblåsare hade sin ”enskilda stora och vackra köksträdgård”. Den nya gården kom att drivas under bruksägarnas direkta ledning ända fram till år 1910 och kallades Kosta gård eller rätt och slätt ”Lantbruket”.

 

Glasbruksminnen från Kosta

”Arbetet började kl 5 fm. och slutade kl 5 em. med två timmars rast under tiden. Arbetstiden var således 10 timmar. Det var sed den tiden att de båda skörare (vedtorkare), som arbetade på natten, skulle gå och väcka småpojkarna som bodde inom brukssamhället. Kl 4 gick de från hyttan, den ena gick till Lustigkulla och Fromens (namn på husen där de väckte) och den andre var Ninive. Klockan omkring 10 minuter över fyra började väckningen, och snart såg man småpojkar komma ut från varje stuga på väg till hyttan. Det dugde ej för pojkarna att sova över, (försova sig) ty på verkstaden skulle allt vara iordningställt före kl 5 då mästaren kom. Det var ju också småpojkar som bodde på längre avstånd från glasbruket, såsom i Skärgöl, Rislycke, Ekeberga, Skogablöte, samt Högaström. Dessa sistnämnda hade omkring ½ mil att gå till glasbruket och lika långt till hemmet sedan arbetet var slut för dagen.

De vandrade vägen fram och tillbaka varje dag, såväl vinter som sommar, varför de måste stiga upp emellan kl 3 och 4 för att hinna till hyttan vid halv femtiden på morgonen. Det var just inga sötebrödsdagar som småpojkarna hade den tiden, men några klagolåtar hörde man ändå inte ifrån dem.

För de arbetare som hade sitt arbete utom hyttan, såsom i pottkammaren och vid krossen, var arbetstiden lika med den vid jordbruket. Fr.o.m. första april på våren till 30 sep ringde rättaren i vällingklockan kl 5 på morgonen, då arbetet skulle börja. Sedan var det frukostrast emellan kl 7 och 8, varefter arbetet fortgick till kl 12, då det var middagsrast en och en halv timma. Sedan fortgick arbetet till kl 5, då det var ½ timmes kafferast, varefter det fortsatte till kl 8, då vällingklockan förkunnade att dagsverket var slut. Det var alltså 12 timmars arbetsdag för dessa arbetare, så länge dagsljuset tillät det, men i slutet av sep månad blev det ju mörkt före kl 8 på kvällen, och då skymningen inträdde fick arbetet avslutas, då man inte hade något lyse i arbetslokalerna. Något lyse fanns ej heller i hyttan den tiden, varför man fick reda sig med det ljus som kom från glasugnen.”

”Naturaförmåner var huvudsakligast hyresfri bostad. Veden till bränsle fick man också köpa billigt. Man fick egentligen veden gratis, men fick betala en krona i hemkörarlön för ett lass långved. Arbetarna fick också hålla sig med en ko, om de så önskade. Det var två à tre ladugårdslängor uppbyggda för detta ändamål. Sommarbete fick man på brukets skogsmarker, och vinterfoder fick man skaffa sig i kärr och mossar på brukets ägor. Männen fick ta sig en dags ledighet från arbetet för att slå fodret, men sedan fick kvinnorna sköta detsamma tills det blev torrt och färdigt att forsla hem. Det fanns å brukets ägor en kärrslåtter som man kallade ”kvarnama”. Varje familj hade en eller flera åkerlappar som naturaförmåner, där de kunde skörda potatis och andra grönsaker samt rotfrukter.”

 

Arbetsfester

”När en glasugn skulle släckas, så talade man alltid om att man skulle ha ”släcköl”. Med detta menades, att man skulle skaffa sig antingen en liter brännvin eller några flaskor öl att festa på, sedan arbetet var slut den dagen ugnen skulle släckas. Den seden har ju begagnats även vid andra glasbruk, och kanske förekommer än i dag vid vissa bruk där det ännu finns någon som gärna tar sig en sup. Det är ju möjligt att denna sed har sitt ursprung från äldre tid, och att glasbrukets ägare då bjöd personalen på en liten hippa den dag ugnen släcktes.”

”Midsommar firade man med resandet av majstång samt dans. Såväl jul- som midsommarafton avslutades allt arbete, som ej var alldeles nödvändigt, kl 12 middag såväl inom industrin som vid jordbruket. Majstången kläddes och bekransades av ungdomen, men vid resningen voro även äldre personer behjälpliga. Vissa år gavs salut från en gammal kanon, medan resningen pågick. Majstången restes på den tiden å den öppna plats, som bildas när bruksvägen avviker från stora landsvägen och fortsätter förbi herrgårdsbyggnaden. Denna majstång var gemensam för hela bruket.”

Ur: ”Glasbruksminnen, berättade av svenska glasarbetare”, Anderbjörk, Smålands museum. 1944.

 

Ekebergs Kulla Gästgiveri och skjutsstation

Här förbi Kulla gick ”Kungsvägen”, som löpte mellan Stockholm och Karlskrona. Efter att Blekinge blivit svenskt och Karlskrona flottstation anlagts, anlades en på 1680-talet en landsväg söderut från Lenhovda till Karlskrona, som blev Sveriges tredje största stad i början på 1700-talet. Den blev en viktig förbindelseled, och ett behov av gästgivargårdar tillkom. Gästgivargårdar längs vägen var här Kulla, Eriksmåla och Emmabo. Förutom att vägsträckningen idag är densamma genom Kosta samhälle finns lämningar i form av ekar, stenmurar, milstolpar och vägstenar.

Vägen gick rakt igenom Ekeberga socken och i början av 1690-talet skedde syn på de skador, som gårdarna längs vägen lidit vid vägens breddning. Här nämns bland annat att Kulla hade förlorat äng och åker ”av det som är avsett som gästgivargård”. Kulla gästgivargård förvärvades år 1696 av Nils Agertin, som i början av 1690-talet var skrivare vid Lessebo järnbruk. Kulla övergick så småningom i Kosta glasbruks ägo.

På denna väg färdades inte bara oxdragna bondvagnar med förnödenheter utan även rikets herrar, ryttare med viktiga depescher och truppavdelningar. Krigsfolk och provianttransporter strömmade söderut och krogen var vid denna tid ständigt full av gäster. Kosta Glasbruks stora invigningsfest hölls här i juli 1742. Blivande soldater från Ekeberga, Algutsboda och Hälleberga samlades årligen till mönstring på Kulla, men 1876 hölls den sista. Året innan serverades dock troligen den sista snapsen - genom den lilla luckan i väggen strax innanför ingången - av den siste krögaren.

Från 1890 tecknades skjutsentreprenadkontrakt med Kosta glasbruk. Av detta framgår, att Kulla då hade åtta hästar. Tre av dem var klara för skjutsning inom en timma, två hästar inom två timmar och tre inom tre timmar. Över ingången till huset hängde skjutstavlan med texten: ”Härifrån skjutsas till Lenhovda, Eriksmåla, Älghults Kulla och Villköl i Gullaskruv

Den tidigaste uppgiften om Kulla härrör sig från taxeringslängden i Älvsborgs lösen 1571 under rubriken ”Ekeberga sockens skattebönder i Uppvidinge härad”. Där omnämns Oluff i Kulla och Måns i samma gård.

 

Kostabanan

Kosta-Lessebo Järnväg byggdes som industribana 1888 och var Sveriges första 600 mm-bana med lokdrift. Det första loket i Sverige för denna spårvidd blev nr 1 ”Kosta”. ”Pysen” som kom nästan samtidigt, var det minsta loket och liksom ”Kosta” franskbyggt. Loket ”A. Mallet”, senare omdöpt till ”Lessebo”, var svenskbyggt hos Munktells Eskilstuna och tillkom 1891, då banan öppnades för persontrafik. År 1899 utsträcktes banan till Målerås. Runt järnvägsområdet byggdes magasinsbyggnader, sågverk, järnverk, byggnader som hörde till järnvägen till exempel stationshus samt lokomotiv-hus.

Det har fraktats mycket på banan under årens lopp, framförallt glas, packat i stora lådor med träull, vidare stockar, sågat virke, massaved, stenkol och även torv. Kosta Glasbruk sände hela vagnslaster med glas.

”Långholmen” var glasrikets första centrallager. Den är bygd utefter järnvägen som gick längs hela ena långsidan och kan ses mellan museet och ”glashusen”.

 

Hembygdsmuseet - Gamla Kosta

Huset byggdes i slutet av 1800-talet i ett plan och 1897 blev det tjänstebostad åt trafikchefen vid järnvägen. Det byggdes på en andra våning år 1905 och då blev det järnvägshotell. 1931 när persontrafiken upphörde längs järnvägen bytte man ut skylten till Brukshotell. Ekeberga Hembygdsförening tog över huset 1969. Museet drivs av Ekeberga Hembygdsförening med inriktning på järnvägshistoria, glassamlingar och musik.

 

Bruno Mathssons glashus

Bruno Mathsson (1907-1988) är känd som en av Sveriges främsta möbelskapare. Men Bruno Mathsson satte också starka spår inom arkitekturen och glashusen i Kosta är ett av de främsta exemplen på detta.

Intresset för att rita hus med nya djärva planlösningar kom under 1930-talet, men det var först i kontakt med amerikanska arkitekter som Bruno Mathsson utvecklade sina tankar på glashus. Under 1940-talet försökte Bruno Mathsson tillsammans med olika husfabrikanter att hitta något som kunde passa att tillverka i större skala. Det var först på 1950-talet som marknaden var mogen för Bruno Mathssons idéer.

Vicke Lindstrand som tillträtt som konstnärlig ledare för Kosta Glasbruk ville ha en ny öppen utställningshall. Ett glashus för glas. Bruno Mathsson fick uppdraget att rita denna. Som golvbeläggning valde man grå glasmosaik som Glastekniska institutet i Växjö hjälpt till att utveckla. 1953 stod utställ-ningshallen i Kosta färdig.

Kontakterna mellan Kosta Glasbruk och Bruno Mathsson fortsatte och han fick en ny uppgift att rita en radhuslänga för de anställda vid bruket. Fem radhuslägenheter skulle byggas. Mellan lägenheterna byggdes garage. En sovrumsdel med två mindre och ett större sovrum samt dusch och toalett vinklades mot en umgängesdel med vardagsrum, kök och matplats. Det gick dörrar från varje rum ut mot en liten skyddad trädgård. Skåp och garderober fanns infällda i den långa väggen mot grannen.

De glasade fasaderna på fram- och baksidorna av huset gav det öppna och speciella intryck som Bruno Mathsson ville få fram, att man nästan satt ute i naturen. Glasväggen bestod av tre skikt glas. Mellan de båda yttersta skikten var avståndet sju centimeter och lufttomt. I botten låg en porös fiberplatta som samlade upp eventuell fuktighet. Samma sorts glasmosaik som användes i utställningshallen lades i radhuslängan och uppvärmningen var golvvärme. Radhuslägenheterna var inflyttningsklara 1956.

 

​Skattsökarna på Lustigkulla

”De kom till Kosta med ordinarie eftermiddagståget från Lessebo och tog in på Järnvägshotellet. I resandeboken skrev de in sig som ingenjör Magnus af Klinteberg från Lund och gruvfogden Johan Edvard Eneroth från Årset i Fröderyds socken i Jönköpings län. Påföljande dagar syntes de båda herrarna vandra runt i terrängen kring Kosta glasbruk, varvid gruvfogden sågs bära ett otympligt instrument, försett med spröt av olika metaller. Gruvfogden var en stor och kraftig gentleman, närmare två meter i strumplästen, och var utrustad med ett enormt, vitt helskägg, som tydligen var hans stolthet och som han alltid höll välvårdat. Han medförde en invecklad slagruta av metall, som skulle avslöja Lustigkullajordens förborgade skatter… Det var slagrutan, en slags metalldetektor, som skulle utvisa förekomsten av metaller i jorden, helst då silver och guld. Det var i oktober månad år 1925.

I backsluttningen väster om Lustigkulla skola under ett par ekar fann de vad de sökte. Det var nedanför skolans slöjdstuga som slagrutan gjorde markanta utslag.

Magnus af Klinteberg fick kontakt med Karl Jonas Blomqvist i Rislycke och med dennes hjälp bildades ett arbetslag och man kunde sätta igång med grävningen. Författaren till dessa rader var hösten 1925 elev i sjätte klass hos Birger Herrlander i Lustigkulla skola. Hela klassen följde grävningen med spänning. Vi hade läst om hur Tom Sawyer och Huckleberry Finn fann den stora skatten i grottan vid Mississippi, och vi blev snart övertygade om att något liknande skulle komma i dagen här, helst som gruvfogden yttrat att ett större parti ädelmetall fanns i jorden enligt slagrutan. Vi var trogna åskådare vid skattsökarnas grop.

Magnus af Klinteberg, företagets ledare, var smålänning och var en ättling till bergsrådet Aschan på Lessebo. Han hade teknisk utbildning, men det är inte känt om det var han eller gruvfogden som hade konstruerat slagrutan. Föregående år hade de påbörjat en provgrävning i närheten av Nydala kloster men fått avbryta, troligen därför att de höll sig alltför nära den fridlysta klosterjorden.

af Klinteberg hade även litterära intressen. Under årens lopp hade han medarbetat i ett flertal tid-ningar med djur- och jaktberättelser. På detta område var han – enligt vad en samtida bokförläggare uppger - både hemmastadd, underhållande och kunnig. Han hade ägnat mycket tid med att utforska den småländske mästertjuven Carl Gustaf Tullbergs bedrifter, och en bok ’Mästertjufven Tullbergs lif och äfventyr’ förelåg i manuskript, men den blev tydligen aldrig tryckt. Den kan i varje fall icke återfinnas i Kungl. Bibliotekets kataloger.

Kan det ha varit så att af Klinteberg hade Tullbergs tjuvgömmor i tankarna, då han med slagrutan genomsökte de småländska markerna?

Grävningarna vid Lustigkulla påbörjades den 16 oktober. Redan påföljande dag bedömde af Klintberg utsikterna goda och skrev följande brev:

                                                             ”Järnvägshotellet, Kosta 17/10 1925 
Herr Dr. Folke Hansen, Lund.

Började i går här ett arbete, som tycks resultera i att vi kommit på en gånggrift.

Skatten tycks ligga i själva gravkammaren. Först blottade vi en stor, flat sten, så ytterligare en och sedan två stora hallar. De ligger alla i en rad och utgöra c:a 4 meter i längd. Gången kröker något så att ingången blir från söder. Jag ämnar nu först blotta hela graven. Det hörs, då man stöter med spett på de flata stenarna, att det är tomrum under. Har Ni lust att komma hit upp, så reser man med snälltåget kl. 8,30 från Lund och är då här på middagen. Reser förstås över Alvesta-Växjö-Lessebo.

Här på trakten har vi sett flera saker att fortsätta med. Kan ej Dr. komma hit om måndag eller senast tisdag, förbehåller jag att Ni ej nämner härom till någon annan, förrän jag själv gör anmälan, ty jag vill ej ha hit vilken som helst, som annars kanske är obehaglig att göra med. Kommer Dr hit till Kosta, hoppas jag Ni anser Eder ss. min gäst här. Tacksam om Ni telegraferar svar hit. Adr. af Klinteberg, Järnvägshotellet, Kosta. Välkommen.

Högaktningsfullt M. af Klinteberg”

Grävningarna fortsatte hela den följande veckan. Man hade då kommit ner till något som bedömdes vara en stenhäll, större än de tidigare påträffade. Blomqvist och hans karlar beordrades att utvidga gropen för att finna hällens kanter.

Då man skulle återuppta arbetet måndag morgon den 26 oktober, inträffade något högst oväntat. Fjärdingsmannen på Kosta inställde sig och förklarade att grävningen omedelbart måste avbrytas. Det var landsfiskalen Valfrid Nordström i Emmaboda som hade ringt föregående kväll och gett order om detta.  Ingen kunde förstå vad landsfiskalen hade med denna sak att göra men man rättade sig i alla fall efter fjärdingsmannens påbud, och Blomqvist och hans medhjälpare hemförlovades tillsvidare.

Det var brevet till dr. Folke Hansen i Lund som låg bakom landsfiskalens ingripande. Dr. Hansen var nämligen Riksantikvariens ombud, och ett dylikt ombud ogillar på det högsta all privat verksamhet vad gäller fornminnen. Och af Klinteberg hade ju skrivit att han höll på att gräva ut en gånggrift. Dr Hansen kom inte alls till Kosta. I stället vidarebefordrade han brevet från af Klinteberg till Riksantikvarien i Stockholm och bifogade sina egna, beska kommentarer: 

                                                                         ”Lund den 21 oktober 1925

Broder` I denna värld af litet af hvarje existerar en herre af Klinteberg, som för något år sedan höll på att gräfva sig ned till jordens medelpunkt i ett schakt under Nydala kloster. Han visste att där låg en mäktig skatt. Skada blott att han ej fick fullfölja sitt goda uppsåt. Man hade då kunnat vänta, att allt rasat, och vi hade varit fria från en af dessa obehagliga skattsökare. - Men han lefver än och uppvaktar mig då och då med skrifvelser att komma där han är. Han är nära skatten. Naturligtvis reser jag ej men har ej hjärta att säga honom sanningen. Jag bryr mig inte om saken, när han inte går någons rätt för när. Men då han, som af bifogadt bref framgår, tycks vara på en gånggrift, då går det för långt. - Nu är det kanske inte så farligt. Jag tror inte det är någon gånggrift utan blott jordfasta stenar. Vad skall man göra åt denna sak?

                                                                    Din tillgifne vän, Folke Hansen”

Från Riksantikvarieämbetet sändes omedelbart telegram till landsfiskalen i Emmaboda med begäran om undersökning och att grävningen skulle stoppas om det visade sig vara ett fornminne. Telegrammet nådde landsfiskalen den 25 oktober på kvällen. Landsfiskal Nordström tog saken lugnt. Han var upptagen med pågående ting i Lenhovda under måndagen och tisdagen, men på onsdagen den 28 oktober kom han till Lustigkulla för att verkställa den begärda undersökningen. Som ojävigt vittne hade han med sig nämnde-mannen Johan Gustafsson i Fagerhult. Någon arkeologisk expertis fanns inte till hands och Nordström fick förlita sig på eget omdöme och sunt förnuft. I sin samma dag till Riksantikvarieämbetet ingivna rapport skrev Nordström avslutningsvis: ”. . . och enligt mitt förmenande kan det ej vara någon forntida grav, som nu undersökes. Veterligen har ej heller å platsen, där undersökningen verkställes, funnits någon byggnad. I anledning av vad sålunda förekommit, ansåg jag det ej vidare vara nödvändigt stoppa arbetet. Som ovan å tjänstens vägnar. Valfrid Nordström, landsfiskal.”

Riksantikvarieämbetet lät sig nöja med denna rapport. Ärendet avskrevs och lades ad acta. Det var alltså nu fritt fram för fortsatt grävning. Det gick inte att nå någon kant på stenhällen, varför Blomqvist fick i uppdrag att försiktigt spränga ett hål. Med stenborr, slägga och dynamit sprängdes lager efter lager bort från den förmodade hällen.  Man kom allt djupare, och snart stod den sorgliga sanningen klar. Det var ingen stenhäll utan det småländska urberget man sprängde i, och det fanns ingen skatt.

Besvikelsen blev stor hos alla, och icke minst bland oss pojkar i sjätte klassen. Men af Klinteberg och gruvfogden gav sig icke så lätt. De hade redan rekognoserat nya platser med hjälp av slagrutan, och det grävdes på flera ställen, först i trakten av Kosta och därefter i Lenhovda socken, där man även draggade i Lenhovdasjön efter nedsänkta kyrkklockor. Veterligen fann de aldrig någonting.”

Ur: ”Ekeberga”, Ekeberga Hembygdsförenings Årsskrift, red., 1982.

 

SEA glasbruk

Under 1900-talets första hälft hade ett flertal mindre glasförädlingsindustrier anlagts i närheten av Kosta. Ett av de mer framgångsrika företagen var Dekor-Etsing, som vidareförädlade råglas. Den största leverantören var AB Ekeberga glasbruk som bildades 1953. Tre år senare köptes det upp av Dekor-Etsing, som ändrade brukets namn till SEA. Namnet fick man genom att slå ihop första bokstaven i efternamnet på de tre nya ägarna: Inge Samuelsson, Sven Ernstsson och Tore Andersson. SEA glasbruk uppfördes 1956. De var först i Glasriket med oljeeldade ugnar och har alltid investerat i modern utrustning och moderna lokaler. SEA har redan sedan starten varit inriktade på prydnadsglas och presentartiklar.

 

Fagerhult

Fagerhult tillhör de byar som sannolikt nyodlades under medeltiden. Fynd av slagglämningar, som slagghögar, finns efter den tidens järntillverkning. I samband med att järn-vägen Växjö-Karlskrona anlades, byggdes även en smalspårig järnväg 1888 till Kosta. En anhalt gjordes i Fagerhults västra marker med namnet Ekeberga station. Detta medförde att ett litet samhälle växte upp där. Kvar finns ett stationshus, banvallar och näraliggande järnvägsbroar, varav en som 2007 har återställts till ursprungsskick.

 

Linneskruv

Insatser för att förbättra vägarna gjordes vid 1800-talets början. Många kyrk- och häradsvägar i Småland blev farbara med vagn, vilket i sin tur ledde till att nya gästgiverier inrättades.

Strax norr om Lessebo samhälle ligger Linneskruvs by. Där fanns ett gästgiveri som troligen tillkom vid 1800-talets början. Det omnämns första gången 1830 på en vägkarta. År 1879 blev Linneskruv enbart skjutsstation. I och med att järnvägen drogs förbi Lessebo kom behovet av skjutsstation i Linneskruv att minska betydligt, för att helt upphöra efter en tid.


Strömbergshyttan

”Denna plats kallad Lindefors ligger djupt ned i en dalsänka, på vars botten ett vattendrag slingrar sig fram.” Redan år 1868 omtalas, att en kvarn anlagts vid bäcken som går i gränsen mellan Kårlanda (Hovmantorps säteri) och Lindeskruvs ägor. Med all sannolikhet är namnet Lindefors en kombination av Linde i Linde-skruv och den fors som utgjorde kraftkälla för kvarnen och sedan bruket.

Riksdagsman Johan August Sjö och dåvarande ägaren till Lindeskruvs gård, John Lindqvist, anlade 1876 ett glasbruk på denna plats. Anläggningen, som uppfördes, bestod av en enkel hytta med en långugn för fyra deglar samt tempererugn, torkugn och kylugn. Vid det närliggande vattendraget byggdes ett sliperi med tre planverk och sex slipstolar samt ett stampverk.

Tillgången till skog gjorde att alla bostadshus uppfördes av trä. Vid starten och under de första åren byggdes två stora och tre mindre kaserner samt en disponentvilla med åtta rum och kök. År 1885 fanns fyra verkstäder med sex man i varje: mästare, benmakare, uppblåsare, anfångare, värmare och inbärare. Man tillverkade bland annat bunkar med blå kant, ostkupor, tallrikar, dricksglas och karaffer.

Alfred Sjö, som anlagt Bergdala glasbruk, köpte 1889 glasbruket. Då var antalet anställda uppe i 63 man. Alfred Sjö körde sina två glasbruk växelvis, beroende på vedtillgång och nödvändiga reparationer. Från 1907 och tre år framåt låg glastillverkningen nere vid Lindefors på grund av genomgripande reparationer av alla ugnarna. Hela hyttbesättningen flyttades till Bergdala glasbruk, som då legat nere några år.

Edvard Strömberg, son till biskopen i Strängnäs, kom som nykläckt student att anställas på Kosta glasbruk. 1903 arrenderade han Sandviks glasbruk tillsammans med Axel F. Hummel, för att 1905 bli ensam ägare. År 1918 sålde han bruket till Orrefors. Efter att ha varit chef för Eda glasbruk, nedlagt 1932, arrenderade han Lindefors glasbruk och bytte namnet till Strömbergshyttan. När det gällde sortimentet var det hustrun Gerda Ström-berg, som hade sista ordet. Hon var Sveriges första betydande kvinnliga formgivare.

 

Spökklocka - mästerligt lagad

”Min farfar, Johan Johannesson, var torpare under säteriet, och han hade köpt en Moraklocka på auktion efter kammarherre N A Rosenblad. På auktion efter min farfar ropade i sin tur en mästare Nilsson på Lindefors in klockan för 2 kronor, men redan några dagar senare kom han till min far och ville sälja den - den spökade.

Klockan var för hög för rummet på Grönadal, där han bodde med sin familj, varför han tog bort sockeln. Efter flytten till Sandvik sattes den åter. Kantor Bernhard Lagerlund, intresserad av gamla saker, kom omkring 1917-18 och ville se den. Han var olycklig nog att slå sönder klockglaset. Men, en glasblåsarmästare är aldrig rådvill. Naturligtvis gjorde han själv ett nytt glas.”

Bruksklockan i Lindefors

”Bruksklockan på Lindefors var, enligt uppgift, i 40 år ställd två timmar före klockan i Hovmantorp. När arbetarna vid Sandvik slutade sitt arbete, hade ungdomarna på Lindefors hunnit klä om sig och gå ner till samhället.”

Ur: ”Lindefors – Strömbergshyttan”, red. kom. Hovmantorp. 2000.

 

Smörstenen

Mellan Gydingsmåla och Fagereke passerar man ett stort flyttblock som kallas ”Smörstenen”. Flyttblocket ligger alldeles vid vägkanten på 190 meters höjd över havet. Vägen har anlagts precis intill stenen, som mäter 5 x 5 meter i omkrets och är 4 meter hög.


Bergdala

Enligt traditionen växer stenen varje år. Det berättas också, att när kyrkklockorna i Hovmantorp ringer, så vänder sig stenen ett helt varv.

I den lilla byn Hästebäck fanns tre gårdar och norr om gårdarna låg byns soldattorp. Hästebäck kan spåras tillbaka till 1584, då det första gången finns upptaget som en av Hofmantorps sockens nyodlingar. I folkmun kallades området där bruket kom att ligga för ”Fårapinan”, men det är nog naturens skiftande karaktär med berg och dalar, som gett både bruket och därefter platsen dess namn.

Närheten till skogsråvaran, ved, gjorde att man 1889 anlade Bergdala glasbruk på byns norra marker. Traktens bönder levererade virke till bygget och det uppfördes hytta, sliperi, magasin, packhus, ångsåg, samt disponentbostad och tre arbetarkaserner. På den tiden ingick bostad när man fick anställning vid glasbruket. Glasbruk var vid denna tid oerhört vedslukande, och bönderna i trakten fick möjlighet till extra inkomster när de sålde ved till bruket. Att samla ved i skogen var ett fritidsnöje, och att bygga vedstukor kunde utvecklas till en tävling.

Magasinet, som hade många funktioner, innehöll bland annat en formverkstad för form-snickaren, som tillverkade alla träformar, som behövdes i glastillverkningen. Formar och glasblåsarpipor tillverkades förr i brukets egen smedja. Här fanns även en reparationsverkstad. Den var viktig, eftersom man behövde vara så självförsörjande som möjligt, och det gällde att kunna laga redskap och maskiner. I magasinet höll också degelmakaren till. Han tillverkade och lagrade deglar och andra lergods som användes inom bruket. Dessutom fanns här en lådverkstad, där man spikade lådor till förvaring av glas. Det var viktigt att packa glaset väl, eftersom det skulle färdas på långa vägar innan det nådde sina kunder.

Hyttan brann 1890 men återuppfördes omedelbart. En hyttbrand var mycket vanligt förekommande förr i tiden, och nästan alla hyttor i Glasriket har brunnit. Det beror naturligtvis på den brandfarliga verksamheten, och på att man förr byggde i trä och med trägolv. Bruket hade fram till 1981 landets äldsta bevarade trähytta i drift. Efter att hyttan återigen brann ner, beslöt man vid återuppbyggnaden att hålla fast vid hyttans traditionella träkonstruktion.

Det fanns ingen vattenkraft vid glasbruket, men i Fagerekeån vid Lövås fanns sedan tidigare en kvarn. Här installerade bruket i början på 1920-talet en turbin så att man fick en egen kraftstation, varifrån man fick elström. Det innebar en ny tid eftersom man nu kunde driva bland annat slipmaskiner och dessutom få bra lyse i fabriken.

Bruket stängdes många gånger och ugnarna släcktes. Då bjöd mästarna hela verkstaden på ”släckekalas”, och sedan blev det nödvändigt att ordna försörjningen på något annat sätt. Någon arbetslöshetskassa fanns inte, utan man fick söka sig till andra bruk eller ordna jobb i skogen, på torvmossar eller någon annanstans. Glasarbetarna var ett rörligt släkte, och de flyttade gärna dit man hört att bostäderna var fina. Många bytte arbetsplats ganska ofta. Ibland därför att glasbruket där de arbetade lades ner eller för att driften stoppades under långa tider. Ibland för att de ville lära mer och komma framåt. En av dem som varit, om inte på alla glasbruk, så dock mellan tjugo och tjugofem, är Bengt Svensson, i hela Glasriket känd som ”Bellman”. Han har varit en flyttfågel, men en omvittnat duktig glasarbetare. Bengt fick Hald-Gatestipendiet 1981.

Den manliga delen av brukets anställda fördrev i regel kvällarna i hyttan. Där samlades både gubbarna och småpojkarna, och luffarna hade Bergdala glasbruk som ett av sina mål under vandringen. Det var inte ovanligt att det var tjugo luffare på en gång i hyttan. ”Kalmar-Jonne” gick till Bergdala enkom för att halvsula sina skor. Alla de kända namnen ”Feta Fläsket”, ”Höganäs”, ”Alsterbro-Kurre”, ”Luffarkungen” och många andra har passerat revy i hyttan i Bergdala.

Bergdala glasbruk är mest känt för tre glasprodukter: klarglas med den blå randen överst, Bergdala-troll och namnskyltar i glas. För att göra namn i glas måste man ha riktigt het och lättflytande glasmassa. Det har man bara på efternatten, när glastemperaturen nått sin kulmen, och tidiga morgontimmarna.

 

Om du inte varit flicka

”Jag började i hyttan 1910, när jag var sju år. Det var när Westberg var disponent för glasbruket. Jag gick i skolan fyra månader på hösten och fyra på våren. Resten av tiden fick jag vara på glasbruket. Vi var fyra systrar som arbetade där och tillsammans tjänade vi 90 kr i månaden. Pengarna lämnade vi till våra föräldrar för hushållet. 50 öre fick vi behålla själva.

Det var ovanligt att flickorna arbetade i hyttan, men eftersom jag var stor för min ålder, fick jag vara där ibland. Hyttmästaren brukade säga: ’Om du inte varit flicka skulle du få jobba i hyttan.

I hyttan brukade jag bära in, värma, hålla formen och göra post. Jag tyckte nog att arbetskamraterna var ganska bra och jag vet aldrig att jag fått stryk någon gång.

På den tiden var det fulla verkstäder med åtta man, tillsammans var det mellan 50 och 60 personer anställda och vi gjorde flaskor, från 2 gram och uppåt, kaffekulor, lingonburkar, brännvinsglas, dricksglas, stora ölkupor, pressglas, assietter och annat. Vatten fick vi bära från fars brunn och det var vi barn som fick hämta det. Måndag till fredag arbe-tade vi från klockan sex till halv fem på eftermiddagen, med en halv timmes paus. Lördagarna arbetade vi från klockan sex till fjorton.”

 

Född på Djupadal - arbetat i Bergdala

”Jag är född 1909 på Djupadal, på ett litet torpställe i skogen en halvmil sydöst om Bergdala. Min far arbetade som smältare på Lindefors glasbruk och hade samtidigt ett litet jordbruk med någon ko. Torpstället tillhörde Lessebo Träexport. 1914 flyttade vi till ”Stora byggningen” i Linneskruv och därifrån 1917 eller 1918, till Fetebo, där far jobbade hos konsul August André som ladugårdskarl på vintern och i jordbruket på sommaren. Sedan köpte han ett eget ställe en bit från gården, där han hade kor och lite jordbruk. 
1915 började jag i Fagereke skola. Då var jag sex år gammal. Jag gick i småskolan i Fagereke, men när jag skulle börja ”storskolan” blev jag överflyttad till Lessebo. Det var för många barn då i Fagereke. Som barn fick jag hjälpa till i jordbruket på gården. Jag gallrade betor och liknande sysslor. 
I hyttan började jag först 1924. Min bror Erik kom och hämtade mig på en spark och vi körde upp till Bergdala, där vi bodde tillsammans på ett rum. Men redan vid påsk skulle jag gå i fortsättningsskolan och jag fick sedan inte komma tillbaka till Bergdala förrän 1927, så ont om jobb var det då. Jag fick istället jobba hemma och ta det knog som fanns. Tillbaka i Bergdala gjorde vi mest servisglas åt Johansfors. Flasktillverkningen höll på att minska då, i stället blev det alltmer restaurangglas, både pressat och blåst glas. Filbunkar med både blå eller övervikt kant gjorde man. Munblåsta syltburkar i tre storlekar - fem-, tre- och tvåliters - som skulle kunna ställas i varandra var en stor artikel. Vi gjorde också mycket glas åt andra glasbruk såsom Kosta, Boda och flera bruk. Hyttan var väl som alla andra, varm på sommaren och kall på vintern. Det sägs att den nya är ännu varmare. Vi jobbade på rena ackord.

Det var fullt med folk i kåkarna i samhället, men sammanhållningen var fin. Det var kanske värst för småpojkarna att klara sin hushållning. När jag kom till Bergdala 1927 fanns det en matservering i samma hus som Kooperativa. Vi var fem eller sex, som åt där och vi betalade två kronor om dagen för kaffe på morgonen, frukost, kaffe mitt på dagen och middag på kvällen. Vi hade ju bara 2,50 om dagen i lön, så det blev till att leva snålt.”

Ur: ”En gång Bergdala - alltid Bergdala”, I Glasriket - Människan - Miljön - Framtiden, 1983.


Hovmantorp

Hovmantorp förekommer i skriftliga källor första gången 1389 i sin ursprungliga form ”Hamund-hatorp” vilket betyder Hamunds hemman. Hemmanet blev sätesgård och inköptes 1558 av Gustav Vasa såsom kronohemman men övergick åter i privat ägo 1646.

Hovmantorps säteri skapades på 1660-talet genom hopslagning av två före detta skattehemman, Hovmantorp och Kårlanda.

På västra sidan av sjön Rottnen låg Hovmantorps medeltida kyrka, bara några hundra meter från Hovmantorps säteri, det är därför troligt att den ursprungligen utgjort en så kallad gårdskyrka. Den medeltida kyrkan var uppförd i trä med liggande timmer vilket utvändigt klätts med spån. Den gamla kyrkplatsen har bevarats som ödekyrkogård, och det finns idag rester av kyrkans grundmurar där spåren efter såväl sakristian som koret framträder tydligt.

Hovmantorp ligger längs med sjön Rottnens norra strand. De äldsta kända lämningarna är ett gravfält från yngre järnålder vid Rottnens strand öster om den medeltida kyrkplatsen.

Järnvägen invigdes 1874 och med dess tillkomst började Hovmantorp på allvar att utvecklas till ett samhälle. Stationen var länge en populär samlingsplats. ”Att titta på tåget” var ett måste för många. Ångloken fyllde på vatten från vattentornet varför tåguppehållen var ganska långa.

 

Vid sjön Rottnen

Rottnen är en källsjö till Ronnebyån, i äldre tider kallad Rothneå, vilket betyder det rytande vattnet. Ronneby, där ån rinner ut, hette en gång Rothne by. Rottnen ingår i Ronnebyåns vattensystem, som är en av kolonisationsledarna in i Värends centralbygd. Innan det fanns vägar var sjöarna och vattendragen viktiga kommunikationsleder. 
De första bosättarna kom utmed åarna. I byarna runt sjön har hittats stenåldersverktyg som stenyxor och flintknivar. Det finns rösegravfält vid Ormeshaga och höggravfält på Hovmantorp säteris marker. Dessutom förekommer spridda, enstaka fornlämningar i form av högar och skeppssättningar.

Under järnbrukens tid togs malm ur sjön. Redan Erik Knutsson, som startade Lessebo järnbruk 1658, var inställd på att där fanns malm. Men det var inte självklart att bruket hade rätt till malmen, varför det blev tvistigheter mellan dem som hade del i sjön, främst då med Hofmantorps säteri, som kontrollerade en stor del av Rottnen. Lessebo bruks dåvarande ägare Daniel Schröder köpte 1728 av Hofmantorps säteris assessor Gustaf Bergman rätten att ta upp malm på gårdens del av sjön. Man fick dock inte ta upp malm på fiskens lekplatser under pågående lek. Upptagningen skedde både på vinter och sommar, men transporterna utfördes vintertid på vintervägar över isen på sjöarna Vasen och Öjen.

Fisket i Rottnen har i alla tider haft stor betydelse för människorna runt sjön. Då de första nybyggarna på sten- och järnåldern kom upp längs Ronnebyån, var fiskemöjligheterna en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna slå sig ner och leva här. Ännu i början av 1900-talet fanns det människor runt sjön som var nästan helt beroende av fisket för sin försörjning.

Det största tilloppet till Rottnen är Fibbleån. Utmed ån har funnits flera sågar, kvarnar och småindustrier med mera. Tollstorpsgårdarna hade även sin madslåtter längs Fibbleån. Från Gasjön i norr ner till Rottnen, ca en halvmil, är nivåskillnaden 44,14 meter, med många forsar och vattenfall som kunde driva vattenhjul och turbiner. Lite längre ner utmed ån byggdes 1905 Hovmantorps första elektricitetsverk.

Utmed Fibbleån vid Rottnen startades 1895 glasmåleriet Svenska Blomstervasfabriken. Den kom att förse hela Sverige med målat glas. Flera skickliga böhmiska glasmålare anställdes. Måleriet köpte råglas av bruken omkring, men efterfrågan var så stor att det ibland var svårt att få fram det glas man behövde. År 1914 kom första världskriget och då blev flera av de böhmiska målarna hemkallade. Samtidigt steg priserna på färger och råvaror så mycket att lönsamheten försvann och måleriet lades ned.

Rottnen var även en viktig transportled för alla som bodde runt sjön, bland annat med kyrkbåtar till Hovmantorps kyrka. Invånarna runt sjön hade i stor utsträckning sina kvarnfärder över Rottnen. Den familj som bodde på Galtö behövde inte ro till fastlandet om det var lågt vattenstånd, för då kunde man gå torrskodd över till Ryttarenäset.

Vintervägarna gick i stor utsträckning över sjöns isar. Flera gårdar i Ormeshaga transporterade fram ved och virke över isarna till farbara vägar i byn. Virke kördes också fram över isen till sågverken i samhället. Vintertid användes Rottnen som allmän väg vilket ibland ledde till kappkörning med häst?

Två gånger har man skjutit salut från Kastellet i sjön. Första gången då general Rosenblad på herrgården kom hem från kriget mot Norge under Karl XIV:s tid. Enligt muntlig tradition skulle han ha varit trött på kanonbuller, så han ville hellre ha blivit mottagen med blommor av några unga flickor. Andra gången var den 5 oktober 1874, när Oskar II åkte förbi Hovmantorp i samband med att järnvägen invigdes.

Omkring år 1880 kom den första ångbåten, ångaren Carl, till sjön Rottnen. Den kom från Helgasjön, där den varit i drift från 1871, och tidigare hade den gått i trafik på Vättern.

 

Rottnen i talesätt och folktro

Om sjön är bäckig, det vill säga delvis blank och delvis krusig vattenyta, så blir det oväder. Man hade även tecken för åska: Lika länge som det dånar i isen efter jul, lika länge åskar det på sommaren efter midsommar. Ett talesätt sade: Lägger sig sjön tom stiger den upp full eller tvärtom. Vidare sade man att den 22 februari kastades den hete stenen i sjön. Med det menade man att isen började smälta både under- och ovanifrån på grund av solen och dagsmejan, och den blev opålitlig.

För att få mycket fisk vid metning skulle man spotta på masken och säga: ”Tvi fläsk nappa bäst”. Det gav alltid god fångst. Det förekom också att man offrade (kastade) ett litet silvermynt i vattnet för att få god fiskelycka. Näcken kunde man binda eller låsa, men resultatet avgjordes av slumpen. Man skulle kasta en sten så högt man kunde rakt upp i luften. Föll stenen ner i vattnet utan att det stänkte låste man näcken. Däremot om stenen föll med ett stänk i vattnet band man ej näcken.

 

Hovmantorps nya kyrka

Kyrkan är placerad på en svagt upphöjd platå mitt i samhället. Den ritades av Theodor Edberg och uppfördes mellan åren 1845-47. Byggnationen drog ut på tiden då stridiga mening-ar om placeringen utspelade sig mellan general Rosenblad på Hovmantorps säteri och det regerande bergsrådet Aschan i Lessebo. Till slut ingrep biskop Esaias Tegnér och redde ut frågan.

Kyrkan är uppförd som en korsformad kyrka, i nyklassicistisk stil med kor och sakristia i öster samt ett utbyggt torn i väster. Stommen är av timmer och vilar på en halvmeter hög naturstensockel. Utvändigt är kyrkans väggar reveterade och avfärgade i en ljusgul kulör.

 

Gåtahultsdramat

Vid Hovmantorps kyrka står intill ena kyrkväggen en egendomlig gravsten. På den går att läsa: ”Här vilar Anna Johansson, *30/9 1877 blef mördad af sin fästeman Bror Helge från Gåtahult Ö Thorsås 11/3 1906”. Stenen står som ett monument över ett morddrama, som man skrev visor om. Om Gåtahultsdramat har det blivit fjorton strofer i en visa som lär ha diktats av en pojke i Gemla. Gåtahult hittar man omkring en mil väster om Hovmantorp.

Anna hade tjänst som piga i Helgegården i Gåtahult. Där skötte hon hus, folk och fä åt i första hand änklingen Carl Helge. I huset fanns också sonen Bror Helge som var 22 år gammal. I närheten bodde den äldre brodern Johan Helge på ett eget ställe, också han änkling.

Anna var 28 år och hade ett oäkta barn som föräldrarna hade hand om tills vidare. Barnafadern ville gärna gifta sig med Anna men hon ville inte. Hon var självständig och visste vad hon ville. Bror Helge passade henne däremot. Men Bror började slå sina lovar kring bonddottern Elisabet i Hanagård i Furuby.

Söndagen den 11 mars 1906 hade Anna fridag och reste med tåget till Växjö. Man vet att hon åkte tillbaka med åttatåget på kvällen, men hon kom aldrig hem. Man fick vänta en månad till påskafton den 14 april. Då hittades Anna död på en slänt ett par kilometer från Hovmantorp där järnvägen går över bäcken på en bro.

Visan berättar så här om vad som hade hänt: ”Och där blev hon mördad, ett avskyvärt mord som saknar sin like i hela vår Nord. Dock först om en månad man fann hennes lik på påskaftons morgon det låg i en vik.

Men lönen den följde och det inom kort, ty till fängelse Bror fördes bort där satt han och nekade över ett år, tills domen den fällande höra han får.”

Vad som hände var att Bror Helge blev stämd till rättegång i Ingelstad. Bror var på fri fot och fick ta sig grusvägen genom skogen till tingsstället på egen hand. En väldig åhörarskara hade mött upp. Man talar om 400 personer. Helgarna var visserligen kända för råhet, men Bror var osedvanligt stilig och intressant för kvinnorna och själva saken var nervpirrande.

Rätt snart blev Bror häktad och rättegångarna fortsatte då på fängelset i Växjö där han satt. Rättegången utvecklades sig till ett praktexempel på tidens oformliga, orediga, okoncentrerade processer. Det hölls uppemot 40 rannsakningar där tjogtals med vittnen defilerade förbi och berättade stort och smått om vartannat. Det hela intensivbevakades av tidningarna som skrev sina utförliga detaljerade berättelser med finstil om allt som hände.

Hela historien var mystisk. Annas kläder var torra och experterna ansåg att hon inte legat i vatten utan varit gömd på en torr, mörk plats. Hon var gravid. Hon hade en skada i huvudet efter ett hammarslag eller liknande. Var hade kroppen varit under en hel månad? Den hade inte legat på slänten vid bäcken, där hade varit folk som skulle ha sett den. Det blev tal om hjulspår i snön och om en tungfotad häst som sprungit med en vagn med ginglande hjul om natten. Hästens gång var dämpad som om hovarna var ombundna med trasor och man hade hört den på långfredagsnatten.  Det var underligt med Johan Helges ställe. Där hade ladugården hållits låst och mot påsken hade det känts liklukt i närheten.

När rättegången kommit fram till slutet av november hände det en sensation. Länsmannen presenterade sitt drömvittne åkeriförmannen Alfred Gustavsson från Växjö.

Gustavsson hade inget läst i tidningarna och visste inget om fallet, påstod han. Men han hade drömt om vad som hänt. För en häpnande häradsrätt berättade han hur han i drömmen sett Anna gå med två män på en gångstig. Männen beskrev han så det passade in på bröderna Helge. En av männen riktade ett slag mot kvinnan med ett tillhygge och hon bad för sitt liv. En av männen tog kvinnans hatt och väska och gömde dem. Senare vallades Gustavsson i Gåtahultstrakten och han kunde peka ut ställen han sett i drömmen och han pekade ut Johan Helge som en av männen.

I mars 1907 häktades även Johan Helge och rättegången fortsatte med två anklagade. Häradsrätten fällde sitt utslag, som tolvmannanämnden ensam svarade för. Häradsrätten redogjorde för allt vad bevisningen ledde till för slutsatser och man hade även drömvittnets berättelse med. Häradsrätten ansåg att det tydligt framgår att båda bröderna varit med om dådet mot Anna och dömde dem för dråp till tio års fängelse.

Tre dagar senare kallade Bror till sig fängelsesergeanten efter en natt av hemska upplevelser och ville bekänna. Montelius, fängelsedirektören och prästen fick ta emot berättelsen.

Bror bekände att han hade mött Anna på järnvägsstationen i Hovmantorp som de hade kommit överens om i förväg. De hade gått järnvägslinjen hemåt. Det var tal om att Anna hade en annan älskare som hon inte ville avslöja. Men hon påstod att Bror gjort henne med barn och pockade på att de skulle gifta sig. Det retade Bror som knuffade omkull henne på järnvägsbron över kanalen där hon blev liggande orörlig. Han kom till besinning och sprang ner för att ta reda på henne, men då var hon försvunnen och han antog att hon glidit ner under isen. Han tog hennes väska och sprang sin väg. Väskan skar han sönder och gömde under en sten i Gåtahults mosse.

Man förklarade för Bror att allt detta inte kunde stämma. Anna kunde inte ha legat i vattnet tills hon hittades en månad senare och skadan i huvudet kunde hon inte ha fått i fallet mot träbron. Men Bror vidhöll sin berättelse.

Nästa dag hittade man Bror död i cellen. Han hade hängt sig i ett rep, som han hade gjort av trådar som hörde till arbetet han hade i cellen med att sy knappar på kartonger. Bror Helge blev begravd på Tegnérkyrkogården i Växjö. Men så protesterade borgerskapet och kroppen flyttades till sophögen invid järnvägen. Under följande år var den höljd av blommor som lagts dit av alla beundrarinnor som rörts av hans öde.

Efter en del turer fram och tillbaka mellan hovrätten och häradsrätten förklarade hovrätten den 2 juni 1908 att Johan Helge inte kunde fällas till ansvar, fast det fanns besvärande omständigheter som talade för att han var delaktig i dådet mot Anna. Högsta domstolen hade samma mening i sitt utslag den 1 oktober samma år.

Men det är som visan säger i sin slutvers: ”En slöja kring dramat dock ännu står kvar, den kanske i kommande dagar blir klar över Anna och Bror som i gravarnas famn, för alltid har funnit sin vila och hamn.”

Ur: ”Sällsamheter i Småland”, Värend del 1, O. Ekstedt, 1987.

 

Hembygdsparken vid Kvarndammen

1958 överlåter Hovmantorps köping dispositionsrätt av nuvarande hembygdspark till Hovmantorp-Furuby hembygdsförening. Parken är en sjötomt vid Kvarndammen i Hovmantorp.

1960 sattes ”Kvistastugan” upp på sin nuvarande plats. Stugan var i början av 1800-talet en backstuga vid Tollstorp. Omkring 1850 flyttades den till Hjulatorpshagen. En fattig familj på sex personer fick bo i stugan, bland annat den Kristina Kvist, som gett stugan dess namn.

”Holstastugan” var ursprungligen torp under Furuby Hanagård. Torpet byggdes 1836 och kallades Hanaholm. Huset flyttades 1876 till Skolgatan i Hovmantorp. 1904 köptes stugan av en dotter till maskinisten Sven Holst. Hembygdsföreningen fick överta huset 1975.

”Lagerlundstugan” uppfördes i slutet av 1700-talet som mangårdsbyggnad i Klintalycke söder om Linnehult. Den blev sedan avkortad till halva sin ursprungliga längd och användes som undantagsstuga fram till 1839. Därefter flyttades den till Ormeshagas ägor av sockenskräddare och lumpsam-lare Fredrik Helin, som där ”tillbragte sina livsdagar och efter honom och hustruns död af två döttrar tills de såsom fattighjon där hade avlidit”. 1914 köptes stugan på auktion av kantorn och läraren Lagerlund. Stugan sattes upp på sin nuvarande plats samma år. Lagerlund var en stor samlare av ”gamla ting och seder” och han använde bland annat stugan för att lära sina elever hur man levde förr.

”Amundsboden” kommer från Amundsgården i Västorp och har tjänstgjort som sädesbod. Brostenen hämtades från Prästanäset.

”Marknadsboden” byggdes 1961, och är en kopia av bodarna vid Linneryds marknadsplats.

 

Hovmantorps Glasbruk

Under 1840-talets första år erhöll Hovmantorps säteri privilegier att starta glasbruk trots motstånd från Lessebo bruk och Kosta glasbruk. Bergsrådet J. L. Aschan på Lessebo tyckte sig, i det planerade glasbruket vid Hovmantorp, se ett hot mot de för hans järnbruk så viktiga kolleveranserna. Hovmantorps första glasbruk anlades 1861 av säteriet på norra delen av deras mark, vid sjön Rottnens nordvästra strand. Sliperiet placerades däremot vid Kvarndammen. Drivkraften fick man där från två vattenhjul, och vattenkraften arrenderades av säteriet.

Bruket hade tre glasugnar, en för flaskor, en för fönsterglas och en för hushålls- och prydnadsglas. En glaskross låg vid Fibbleån. Då vägarna var dåliga fraktades det färdiga glaset med båtar över sjön till Fornatorp i Nöbbele, för vidare transport med hästforor mot hamnstäderna i Blekinge. På återresorna hemfördes de råvaror bruket behövde.

Tillverkningen bestod först av bland annat fönsterglas och småglas. Under 1870-talet började även lampglas produceras samt buteljer och medicinglas. Bland Hovmantorps kunder då märktes en av Stockholms största glashandlare Johan Edward Friberg. Leveranserna utgjordes av hushållsglas.

Glasbruket hade före järnvägens tillkomst två båtar - Näcken och Svanen - med vilka bruket forslade material och färdigt glas över sjön från och till de vägar som fanns söder om Rottnen, framförallt till Karlshamn. Det talas ännu om att en av båtarna förliste under en storm och att det ligger en båtlast med glas på sjöns botten. Den 15 juni 1878 drabbades bruket av en förödande eldsvåda. Elden spred sig och Sveriges största glashytta brann ned till grunden.

 

Hovmantorps Nya Glasbruk

Hovmantorps Nya Glasbruk startades 1905. Bruket köpte ved av traktens skogsägare och sågverksägare, och i regel forslade skogsbönderna fram veden till brukets vedgård. Ångbåtsbolaget forslade med ångbåten Karl och två pråmar veden över sjön Rottnen till brukets brygga vid Stationsviken. Med rallar på en smalspårig järnväg fördes sedan veden upp till vedgården. Tillverkningen omfattade hushållsglas, serviser, restaurangglas, kannor, pressglas med mera. Dekormålat glas var också mycket populärt. Från brukets start till in på 1950-talet hade man en specialverkstad för tillverkning av pressat glas. Under de första åren tillverkades mycket glasvaror i färgat glas, i första hand s.k. benvitt. Blomglas i blå med flera färger gick även ut under årens lopp. De sista åren var tillverkningen i s.k. halvkristall dominerande. Under alla åren var karaffer i alla mönster och tjocklekar en mycket stor artikel.

De första kvinnorna som fick anställning vid glasbruken ägnade sig åt inbindning, dvs. att förpacka glaset i halm, bräken (ormbunkar) eller papper och för diskning av glas efter vidare bearbetning.

Landsvägarnas egna riddare, luffarna, behövde ibland husrum och glashyttorna var särskilt populära. Hovmantorp hade gott rykte ute på vägarna och luffarna var alltid välkomna till ”Nya” där de erbjöds tak över huvudet i uttjänta lokaler. Luffarna spred kunskap om var nya glasarbetare kunde rekryteras och om vilken sorts glas som efterfrågades hos andra glasbruk. 1977 upphörde produktionen vid Hovmantorps Nya Glasbruk.

 

Sandviks glasbruk

Glasbruket grundades 1889. Bruket inköptes 1903 av hyttmästaren vid Kosta glasbruk, Edvard Strömberg, som drev bruket fram till 1917 med tillverkning av hushållsglas i ofärgad massa samt glaskonservburkar. 1918 köptes bruket av Orrefors glasbruk och Sandviks glasbruk började tillverka produkter under Orrefors varumärke. Det tillverkades bland annat servisglas i halvkristall. Edvard Strömberg blev i samband med detta VD för företaget. Samtidigt knöts formgivare till bruket, bland annat har Simon Gate och Edward Hald varit verksamma vid Sandvik. Produktionen på Sandviks glasbruk lades ned 2004.

 

Trollen på Hovmantorps herrgård

Hovmantorps gamla träkyrka var belägen strax intill Hovmantorps herrgård. Enligt sägnen ska trollen förr ha hållit till på herrgården. Nu hade de blivit så närgångna att de hade tagit sin bostad i herrgårdens källare. Av en klok råddes man att röka bort dem. Man rökte med tjära, svavel och svinhår, såsom man brukade göra med trolltyg förr i tiden, och trollen flydde därifrån. Men innan de gav sig iväg, tog de klockan ur stapeln vid Hovmantorps kyrka. Kyrkklockan sänkte trollen sedan i sjön Rottnen, när de reste över till Abbakuseberg i Ormeshaga. Där lär den ligga än idag, påstås det.

 

Abbakuse

I sydöstra delen av samhället, vid utfarten mot Ormeshaga, ligger ett område som består av ett berg kallat Abbakuse, med många stora flyttblock, troligen från istiden, av så kallad Växjögranit.

Det sägs att i berget bodde jätten Abbakuse. En gång stod han på berget och kastade en sten mot gamla kyrkan. Den föll i sjön Rottnen och bildar nu skäret Kastellet.

Strax nedanför Abbakuseberget står en sten som kallas för ”Resehall” och finns omtalad i sagan om kyrkans byggande. Där kan man läsa följande: ”för att narra folket att tro att han var död satte jätten Buse en resesten”. Denna sten lär vara från förkristen tid. Enligt folktron var det ”farligt” att flytta stenen. Det berättas att en bonde i Ormeshaga flyttade stenen för att ha den framför ingången till sitt hus som trappa. Det blev inte nådigt, utan det började spöka, så han fick flytta tillbaka den, och då upphörde spökerierna.

 

Trollkungen Abbakuse och herrgårdsfrun

Vid Ormeshaga finns ett berg som kallas Abbakuse berg. Trollkungen Abbakuse sägs ha bott där. Vid vägskälet i Ormeshaga står en resesten, troligen ett forntida minnesmärke, som kallas Abbakuse sten. Trollet Abbakuse sägs vara begraven där.

På herrgården i Hovmantorp bodde en gång i tiden en herreman, vilken hade en ovanligt vacker fru. Trollkungen Abbakuse hade fått stort behag till henne och satt sig före att erövra henne. Men hur han skulle komma åt henne, det var svårt för trollet att hitta på.

Men så blev herremannen kallad ut i krig till främmande land, och han var borta i många år. Nu var Abbakuse säker på att han skulle kunna röva bort frun på herrgården. En soldat ifrån trakten hade blivit hemsänd från kriget. Denne soldat lockade Abbakuse till sig och han lovade honom stor rikedom om soldaten ville göra en liten tjänst. Trollet tog fram ett ovanligt vackert bälte, som han bad soldaten överlämna till herrgårdsfrun och hälsa från hennes man och säga, att hon skulle bära bältet som ett minne från honom, tills han kom hem igen.

Soldaten var fattig och han lovade att göra trollet till viljes, ty löftet om rikedom lockade. När han kom till herrgården, gick frun i parken och samtalade med socknens präst. Båda blev förvånade över det ovanliga bältet. Det var besatt med pärlor och ädelstenar, och för att bättre kunna beskåda det så tog prästen och knäppte det om ett träd i parken. Trädet rycktes då genast upp med rötterna och for raka vägen genom luften till Abbakuse berg. Det var trollets mening, att herrgårdsfrun skulle ha gjort den luftresan, om hon tagit på sig hans bälte.

 

Hult

Det berättas att byborna i byn Hult vid Ormeshaga skulle leta malm, men en älv sprang fram ur en grop, varför bönderna måste skynda sig att med pålar, ris och stenar täppa till gropen, annars skulle byn och trakten blivit översvämmad. Källan intill kallas Lappa-gropens källa och innehåller hälso-bringande vatten.

En annan tradition berättar att källan är en offerkälla.


Ormeshaga

Före laga skiftet, som i Ormeshaga genomfördes i mitten av 1800-talet, låg alla gårdarna samlade på strandängen mellan Norragården och Fiskaregården. I denna ursprungliga bebyggelse låg Norragården längst i norr, därav namnet. I samband med laga skifte splittrades de gamla byarna. En del av gårdarna tvingades flytta ut till platser i byns periferi, där det kunde finnas områden bättre lämpade för odling och bete. Men Norragården fick ligga kvar på ursprunglig plats, och därför hade den länge kvar drag av ålderdomlig bebyggelse.

Granngården i söder, Fiskaregården, delades och ena halvan flyttades längre upp i byn. Även granngården i norr, Torsagården, delades och ena halvan flyttades någon kilometer åt norr.

Ormeshaga begränsas i sydost av en vik som kallades Byaviken. Den är cirka en kvadratkilometer stor och är i det närmaste kvadratisk. Nordost om Byaviken ligger det mesta av byns åkerjord samlad på en sluttning, som sträcker sig från Ormeshaga Lund till sjöstranden. Under årens lopp har den öppna jorden rensats från stora stenar, som under somrarna har brutits eller grävts upp till ytan.

”När vinterkylan kom och marken frös till, okades oxarna Vitlok och Molok och spändes för stendrögen. Sedan var det en lätt sak för dem att dra iväg med stenbumlingarna nedför sluttningen mot sjön. Följden blev att all åkersten, som frilades sommartid släpades vintertid ner till sjöstranden. Där vräkte man ner dem så långt ut man kunde transportera dem. Under årtiondenas lopp bildades på så sätt ett stenbälte längs stranden nedanför gårdarna. Detta stenbälte som kunde ha en bredd av flera tiotal mete var vår käraste lekplats. Man kunde hoppa från sten till sten hur långt som helst utefter stranden. Inne bland stenarna trivdes abborrarna. Under och mellan stenarna kryllade det av kräftor, som man kunde plocka med händerna.”

Ur: Berättelse om Hovmantorp-Furuby Hembygdsförening”, red. kom. årskrönika 2006.

Vid Korserör i Ormeshaga ligger ett odlingsröse på en västsluttande åkermark (cirka 30 x 12 meter och 1,4 meter högt). Enligt traditionen skall en ryttare, som förföljdes av jättar, vid röset ha ridit så att hästens spår bildade ett kors och sålunda undkommit jättarna.

 

Syndaplatsen eller Syndaplätten

Häradsvägen mellan Hovmantorp och Linneryd går genom Ormeshaga by. Mitt för Norragården stöter det till ett par andra vägar från Ormeshaga Hult och Ryttarenäset. Där vägarna möts bildas en triangel, som förr var den naturliga samlingspunkten för byns ungdomar. På söndagarna efter mid-dagsmålet och fram till kvällsmjölkningen hade de några timmars ledighet. Då samlades de här för att umgås på ungdomars vis.

Triangeln har fått benämningen ”Syndaplatsen” eller ”Syndaplätten”. Det var troligen de äldre i byn, som präglat det uttrycket, därför att de menade, att ungdomarna där höll på med onyttiga och världsliga saker, som man inte borde syssla med på ”Herrens vilodag”.

Vad var det då som lockade till ”Syndaplatsen” på söndagseftermiddagarna? De unga hade naturligtvis ett behov av att träffas för att skämta och skoja bort några timmar som motvikt mot den trista och enformiga vardagstillvaron. Om någon hade en ny cykel, skulle den demonstreras. Om flickorna hade ny klänning eller nytt förkläde, skulle de nya plaggen visas upp. Men sådant kunde ju inte fylla eftermiddagen. Då blev det så, att pojkarna kom att sysselsätta sig med kraftprov och vighetsövningar av olika slag, såsom att ”bryta arm”, ”resa mast” ”vispa skank”. Att bryta arm är ju en tävlingsform som förekommer än i vår tid.

Resa mast gick till på så sätt, att en av de tävlande lade sig raklång på marken med händerna löst knutna under nacken. Hans medtävlande ställde sig gränsle över hans vader, och så tog han ett stadigt tag med båda händerna under den liggandes knän. Sedan gällde det för den stående att luta sig bakåt för att på så sätt få upp den liggande i stående ställning. Den liggande skulle under lyftet ligga alldeles stel utan att böja knäna eller att vrida på sig. Om han gjorde det, ansågs det som fusk.

För att vispa skank, lade sig de två tävlande på rygg sida vid sida med huvudena åt var sitt håll. De inre armarna krokades i varandra, så att de bildade en stadig armkrok. På ett givet tecken svängde de samtidigt upp inre benet i varandras knäveck för att stjälpa över motståndaren.

Deltagarna i dessa tävlingar blev livligt påhejade av byns yngre barn, som alltid höll sig framme, när det drog ihop sig till tävlingar. Om det fanns tillräckligt med yngre barn, ordnade man lekar som särskilt passade dem. Man lekte ”två slår den tredje”, ”sista paret ut” och man ”hoppade bock”, alltså sådana lekar, som man ännu i bästa fall kan få ses leka på skolgårdarna.

 

Drängalyftet

Förr i tiden, när det fortfarande var vanligt med drängar på bondgårdarna, så ville naturligtvis bonden ha en vad man kallade ”fullgod dräng”. Det var mycket viktigt på den tiden att drängen var stark. Det var ju innan traktorn fanns på gårdarna, så det var mycket lyftarbete för drängarna. Ett bra sätt att avgöra om den påtänkte drängen var stark nog var att han fick lyfta ett drängalyft, ibland kallad för lyftesten. Stenen var nästan alltid äggformad, varför drängen måste vara riktigt stark, inte bara i armar och kropp, utan också i fingrarna. Dessa stenar vägde 100-150 kg. För att anses vara en fullgod dräng så skulle han kunna lyfta upp stenen i brösthöjd. Ibland fanns också kravet att han skulle kunna bära stenen en viss sträcka.

Ormeshaga byalags lyftesten är naturligt rundad. Stenen ligger på ”Syndaplätten” eller ”Syndaplatsen”. Även byns ungdomar brukade lyfta stenen för att mäta sina krafter. Stenen väger 118 kg och man skulle orka lyfta den för att få vara med i byalaget. Runt stenen stod bänkar, där bönderna satt på lördagar och söndagar och berättade historier, ljög och skröt för varandra och spelade kort. Även mitt i vintern sägs det.

 

Ugnanäs

Byn ligger på en höjdsträckning intill Ronnebyån och några kilometer från sjön Rottnen. Odlingslandskapet är småskaligt med en splittrad åkerstruktur och avgränsande betesmarker. Ugnanäs har haft en central plats i förhållande till Ronnebyån som kommunikationsstråk. Här har man gjort flera stenåldersfynd, bland annat några redan från jägarstenåldern. På byns marker finns stensättningar, av vilka en har formen av en skeppssättning förmodligen från vikingatid. Norr om byn ligger ett område med över 500 röjningsrösen.

Ugnanäs har sannolikt anor från förhistorisk tid. 1500-talets jordeböcker redovisar två skatte- och två frälsehemman i byn. Rester av den äldre järnhanteringen märks genom bevarade slagghögar. Gårdsnamnen är nästan de samma sedan tidigt 1700-tal, då byn första gången redovisades på en karta. Under 1800-talet skedde en viss nyodling, särskilt efter laga skiftet 1854. Byggnadsbeståndet har bevarat flera ålderdomliga drag och ligger fortfarande samlat i en klunga där vägarna i byn möts.

Vid Kvarnfallet, Västra bro, vid Knäsjöns utlopp, ligger en kvarn och såg med välhållna byggnader, som har utnyttjat fallhöjden i Ronnebyån. Kvarnverksamhet har bedrivits på platsen sedan tidigt 1700-tal. Kvarnen drevs som tullkvarn till 1929 och lades troligen ned 1931. Sågen byggdes 1863 och lades ned i början på 1940-talet. Även timmerflottning förekom i Ronnebyån, och fick då passera vattenfallet i en särskild åfåra, den så kallade ”flottarännan”. Fortfarande regleras vattenflödet med dammluckorna. Mangårdsbyggnaderna ligger vackert alldeles intill ån och kvarndammen.


Lessebo

Det äldsta skriftliga belägget för Lessebo är från 1538, då det stavades Läsbo. Namnet anses höra samman med den närliggande sjön Läen och då betyda Läsjöbod. Förleden Lä-betyder då skydd eller möjligtvis ljum, och efterleden - bo hör till den medeltida kolonisationsperioden där betydelsen kan vara (förvarings)bod.

Vid sjön Läens stränder har man hittat järnslagg, vilket tyder på att det har förekommit järnframställning i området långt tillbaka i tiden. Omkring Lessebo finns ett flertal sjöar ur vilka man sedan länge hade plockat upp järnmalm.

När bruksförvaltaren Erik Knutsson vid Åryds bruk, 1658 anlade Lessebo järnbruk, mellan sjöarna Läen och Öjen, var Lessebo i det närmaste en vanlig bondby. Erik Knutsson köpte in olika delar av hemmanet Lessebo och började uppföra ett järnbruk med masugn, hammarsmedja och knipham-mare. En av de två gårdar, som ägde rättigheterna till vattenfallen vid Lesseboån och som utgjorde grunden för det som sedan blev Lessebo bruk, var belägen vid Ekebacken vid Läens norra strand. Här uppstod Läseboda by och lämningar efter Läseboda (Bolet), i form av husgrunder, källor och invallningar, finns kvar. Redan tidigt växte det således upp små manufakturbyggnader längs Lesseboån medan brukets administration var förlagd till Läseboda.

År 1693 anlades ett handpappersbruk. Byggnaden bestod av ett tvåvåningshus samt en stuga med två ekonomibyggnader för pappersmakaren. I pappersbrukets bottenvåning fanns en verkstad, ett stampverk och andra anordningar för papperstillverkningen. Övervåningen användes för att torka pappret. Det mesta av arbetskraften hämtades från brukets omland. Traktens bönder livnärde sig periodvis som skogsarbetare, kolare, malmupptagare, malmtransportörer och lumpsamlare. Förr var lumpsamlare viktiga då lumpen, gamla kläder och andra kasserade textilier, användes vid pappersframställningen.

Brukspatronen Daniel Schröder köpte 1728 Lessebo bruk och inledde då en omfattande upprustning på och omkring bruket. Bland annat gjordes avsevärda förbättringar på vägnätet, vilket gjorde att kommunikationerna med omvärlden förbättrades. I en ämbetsberättelse, skriven av bergmästare Edmund Gripenhjelm år 1717, uppges det att Lessebo järnbruk ”är belegit uti en ganska stenig och om sommaren nestan inaccessible, samt afsides, ort”.

När frosten slog broar över sjöar och kärr och snön låg hög över stenar och ojämnheter, kunde tyngre transporter utan alltför stora svårigheter föras fram på vintervägarna. Från 1700-talet förbättrades vägförbindelserna genom anläggning av nya vägar och genom bättre vägunderhåll.

Bruket måste haft stora svårigheter att få iväg sina produkter till hamnstäderna, då i första hand Karlskrona. Relativt tidigt började man använda en östlig utfart mot Karlskrona. Järnet fraktades till en lastageplats vid Danskaremåla på östra sidan av Läen. Det transporterades antingen över isen eller med flottar och vidare till Kungsvägen Lenhovda - Karlskrona via Eriksmåla.

Den nye bruksägaren byggde inte bara om dammar och manufakturverk. Han bröt sig också loss från bondbyn och byggde på 1740-talet en ståndsmässig herrgård med kontrolläge, nära såväl manufakturverk som nybyggda agrara ekonomibyggnader. Herrgårdens bredd möjliggjorde en uppdelning av olika funktionsytor, där inte minst representationsuppgifterna kunde tillgodoses. Inredningen ger en tydlig bild av högre ståndskultur med tapeter och tavlor i tidens smak. Bruksägaren hade blivit brukspatron. Bruksherrgården var huvudbyggnad för både manufakturverken och bruksjordbruket.

I allmänhet vidgades brukens odlade arealer under 1700-talet. I Lessebo flyttades ladugårdar, stall och andra ekonomibyggnader från Lessebo by till ett läge nära bruksherrgården, där de återuppfördes som flyglar till denna. De anställdas bostäder låg spridda i anslutning till åker- och ängsmark. På en karta från 1787 över Lessebo bruk markeras också en trädgård i omedelbar anslutning till herrgården. Troligen var den anlagd flera decennier tidigare.

Läkaren Johan Lorens Aschan köpte 1802 det då hårt nedgångna Lessebo järnbruk, som under hans skickliga ledning skulle bli centrum i ett av Sydsveriges största brukskomplex, där bland andra järnbruken Diö, Ohs, Klavreström och Åryd skulle ingå.

Den karolinska herrgården renoverades 1827. Den höjdes till två och en halv våningar, samtidigt som rumsindelningen ändrades främst för att få bättre representationsutrymmen. Entrén blev nyklassisk med fyra kolonner. I övrigt behölls den karolinska exteriören. Ekonomibyggnaderna förlängdes och kom att rymma sex hästar, trettio kor och sextio oxar. Planen framför herrgården kompletterades med två rundlar och öppnades mot väster, där en rak smedgata anlagts åren 1805-1807. Herrgården och Smedgatan bildade en samlad komposition, som symboliskt förenade brukets ledning med yrkesarbetarna. Herrgårdens kontrolläge hade blivit mer uttalat än tidigare. Åt nordost såg man från andra våningen tydligt de agrara byggnaderna och stallplanen, åt sydväst sågs både masugn och den nya stora smedjan - senare även maskinpappersbruket. De centrala delarna av Lessebo brukssamhälle hade i början av 1800-talet erhållit en samlad planlösning i klassisk bruksstil.

Det var tidstypiskt att bergsrådet Johan Lorens Aschan - liksom många av hans samtida - behöll den karolinska herrgården intakt vid det bruk, där han själv residerade, medan han lät den nya tiden bryta in vid de bruk, där hans barn skulle styra. Hans inställning framgår av ett brev han skrev i mars 1856 två och en halv månad före sin död: ”Nu njuter gubben från sitt sängkammarfönster att se koluppsättningskorgarna och malmkörarna passera uppför masugnsbron: dock påkostande att icke personligen vara i hyttan utan behöva lita på berättelser.”

År 1868 byggde bruksledningen ett ”kapell”, Brukskapellet, där den stora salen tjänade som gudstjänstlokal, föreläsningssal, sammanträdeslokal men även teatersalong. I samma hus fanns två skolsalar, som på kvällarna användes av olika föreningar. Här fanns även biblioteksutrymmen. På andra våningen bodde bruksskräddaren, gift med bruksbarnmorskan. I sanning en mångsidig användning av huset.

För befolkningen i bygden fick järnvägen stor betydelse. När järnvägen till Lessebo öppnades 1874 blev järnvägsstationen och då inte minst väntsalarna en träffpunkt i samhället. Där samlades man på fritiden och inväntade kommande och avgående tåg. Det var många som sökte sig till stationen när sista tåget kom till Lessebo. Man var intresserad av vilka som varit i Växjö och om det kom några främmande till Kosta. Många skulle köpa sill eller strömming, som kom med sista tåget och som såldes av flera sillhandlare. Det förekom även att man inom ett lagdelade storsill i tunnor och brännvin i kaggar. Stationen blev en så viktig träffpunkt att det blev nödvändigt att införa perrongbiljett, så att tågen skulle kunna ånga in på stationen.

Det stora äventyret var när resande Jonsson skulle iväg och sälja glas. På den tiden var det inte så vanligt att man kramades och kysstes offentligt, men Jonsson hade lärt sig ute i stora världen att man gjorde så, och när han kysste sin hustru farväl blev det ett jubelskrik från hela gänget med småpojkar som hade samlats vid stationen.

 

Lessebo kulturstig

Kulturstigen går igenom ett område ganska nära sjön Läen vid Ekebacken. Huvuddelen av området är idag bevuxet med tall och gran, men här finns också lövskog, odlade områden, igenlagda åkrar och ängar. Stigen går också genom beteshagar och skogsterräng.

Under järnåldern hade man en fantastisk utsikt över sjön Läen här i ett landskap med öppna marker och skogsdungar. Enligt gamla traditioner har här funnits en by som ödelades under Digerdöden, men man har inte funnit några spår efter medeltida åkrar. Odlingsrösena tyder istället på att de lagts upp under sen järnålder 700-1 000 e Kr. Rösena är i allmänhet stora och vällagda, vilket tyder på långvariga odlingar. I några rösen har man funnit slagg efter järnframställning. Inne i storskogen har vi inte bara sett odlingsrösen utan även milbottnar och spår av kolarkojor. Nära sjöstranden, som under järnåldern låg några hundra meter längre ut ses en rad stora vällagda rösen och det är troligt att det ligger fler på sjöbotten, som fram till 1850-talet var fast mark.

Ett av de största och mest vällagda rösena inom området är ett väl avgränsat från omgivande mark och kallmurat. Kan det vara en grav? De första odlingsrösena är sannolikt från järnåldern och ingår i ett system av rösen. Sammanlagt är de mellan 700 och 800 och tyder på omfattande men också långvariga odlingar.

Skogarna kring Lessebo är fulla av milbottnar och kolarkojor. Innan kolningen började måste man bygga en koja där milvaktaren skulle bo under kolningsperioden. Ofta brukade man samma milbotten flera gånger eftersom marken fått en ”brandskorpa” som hindrade luften att komma in i milan. Kolningen tog som regel tre veckor och passningen av milan var mycket viktig. Timmarna var dryga i ensamheten. Enligt folktron visade sig övernaturliga väsen som kunde hjälpa kolaren men även förstöra allt för honom.

När Lessebo järnbruk anlades 1658 betydde detta en ny exploatering av utmarken. Masugn och hamrar behövde kol för att förvandla den malm, som togs från sjöar och myrar, till smidbart järn och redskap. Bönderna började nu kola i stora resmilor. På vintervägar kördes kolen genom skogarna fram till brukens masugnar och hamrar. Malmen togs som regel upp på vintrarna genom vakar i isen.

Under 1700-talets sista decennier anlade ägaren till Lessebo järnbruk sex torp. Torparna blev en viktig del av brukets samlade arbetsorganisation. De gjorde dagsverken vid bruket, de kolade och de tog upp sjömalm. Men inkomsterna från dessa sysslor räckte inte till att försörja en familj, så därför måste de ha ett mindre jordbruk som grund. Vi kan se mängder av odlingsrösen men också en stenmur. Flera av rösena har med stor sannolik-het byggts redan under järnåldern.

Under andra hälften av 1800-talet rensades åkrarna från både stenar och stenrösen. Stenarna kunde antingen läggas upp i långa murar, köras ut på sjöarnas isar för att sjunka till botten då våren kom eller också läggas på marker där ingenting kunde odlas, för att bilda ett så kallat stentorg.

Inägorna ägdes individuellt av varje gård, medan utägorna i allmänhet var gemensamma för samtliga gårdar i byn. På inägorna skördade man spannmål, rotfrukter och hö till vinterfoder. På utägorna gick byns djur på bete. Härifrån tog man virke till husbygge och hägnader men också ved för uppvärmning av bostäder. Man kolade i resmilor för att få kol till de små blästerugnarna och smedjorna. Den svedjade marken på utägorna gav rovor och råg.

I äldre tider spelade tjäran en stor roll som smörj- och impregneringsmedel. Stubbar och rötter av gamla tallar utgjorde den viktigaste råvaran vid tjärbränningen, som i allmänhet ägde rum på våren - mellan sådden och höskörden. I en backsluttning grävdes en tjärdal, cirka 15 meter lång, 2 meter bred och 1 meter djup. Den avslutades med det så kallade karet där tjäran samlades. Stubblagret tändes vid den övre delen av dalen. Med en blåsbälg tvingade man in elden i stubblagret. En bränna tog ungefär tre dagar och kunde återupprepas flera gånger. Den lämnade cirka 1 200 kg tjära och som biprodukt 70-80 hl kol. På samma sätt som under kolningen återanvände man de gamla tjärdalarna, där man hade en brandskorpa i botten. Ofta klövjades tjärtunnorna på oxar och hästar fram till vägarna, där de lastades om på vagnar.

 

Handpappersbruket

Handpappersbruket i Lessebo började tillverka papper redan 1693. Konsten att tillverka papper går än i dag, trehundra år senare, i princip till på samma sätt som då. Traditionsenligt och med största omsorg följer arbetsprocessen bestämda moment. Råvaran, som i dag är bomullslinters, tillverkade av restfiber från bomullsbuskens frökapslar, omvandlas stegvis till pappersark. Förr bereddes råvaran av gammal lump, om är slitna och kasserade textilier av bomull, ull, lin, jute och hampa. Från början och fram till ungefär 1830-talet var lump den enda råvaran till pappersmassa.

Papper från handpappersbruket används idag bland annat till vigselbevis, dopattester, statsdokument, examensbevis och som akvarellpapper.

Handpappersbruket har på många olika sätt gjort avtryck i Sveriges kultur- och litteraturhistoria. August Strindberg skrev sina brev och romaner på exklusivt handgjort papper från Handpappersbruket. Cornelis Vreeswijks hela skatt av texter och noter finns i original på vackert handgjort papper.

I romanen ”Soldat med brutet gevär” skrev Vilhelm Moberg lyriskt: ”Inget bruk i världen gjorde finare papper än Lessebo. De dyrbaraste böckerna trycktes på Lessebopapper. De viktigaste orden i världen skrevs och trycktes på brukets kvalitetspapper, som bevarade och skyddade dem mot tidens förstörelse.”

De små handpappersbruken, som använde sig av textilråvara, fanns på flera platser i Småland. När Lessebo 1836, som andra pappersbruk i Sverige efter Klippan, inköpt en engelsk pappersmaskin kom papperstillverkningen att så småningom industrialiseras. Den största innovationen under 1800-talet var tekniken att på kemisk väg framställa pappersmassa ur trä. Till en början tillverkades träslipmassa som bl.a. användes till tidningspapper. Genom de så kallade sulfit- och sulfatmetoderna kunde skogen förädlas till pappersmassa. Här kom de gamla järnbrukens skogstillgångar att få en avgörande betydelse som lokaliseringsfaktor och flera övergick till att producera pappersmassa.

 

Lessebo kyrka

Tanken på en ny kyrka uppkom redan på 1930-talet. Ortens lilla kapell räckte inte till för den växande befolkningen och Hovmantorps kyrka ansågs ligga för avlägset. Den nya kyrkan utformad av arkitekt Bernt Jörgen Jörgensen stod klar och kunde invigas år 1960. Jörgensen utformade även altaret, dopfunten och väggkorset i trä. Glasfönstret formgavs av glaskonstnären Erik Höglund. Den vita tegelfasaden öppnar sig i ett stort fönsterparti åt söder och det höga tornet reser sig i väster. Låga murar ramar in och skapar en rumsligt definierad gård utanför kyrkan. Byggnaden utgör en pampig fond för Stationsgatan och är ett barn av 1950-talets lätta formspråk.

Lessebo kapell uppfördes som J. L. Aschans lusthus vid Lessebo bruks herrgård vid 1800-talets mitt. Omkring 1910 flyttades den ner till järnvägen, strax norr om järnvägsstationen, för att användas som bårhus. När den nya kyrkogården blev klar att invigas 1922 flyttades kapellet dit och förändrades då mycket för att kunna brukas som kapell.

 

Lessebo hembygdsförening

Hembygdsföreningens byggnader finns i Lessebo tätort mittemot Lessebo pappersbruk. Magasinsbyggnad, Stenmagasinet eller Järnmagasinet, uppförd i sten 1826-27 som magasin för järnprodukter från Lessebo järnbruk. Inredd som museum med stark tonvikt på järn- och pappersbruksepokerna i samhället.

”Smedstugan”, Lövsta i den s.k. ”Smedraden” i ”Intaget” är uppförd i timmer och man har återanvänt en del från Hovmantorps gamla kyrka i början av 1800-talet, utgörs av f d arbetarbostäder till bruket.

 

Midsommarstången

Det finns anteckningar om midsommarfirandet i Lessebo från början av 1800-talet. Med all sannolikhet dansade man på planen mellan ladugårdarna, som byggts som flyglar till bruksherrgården. Under 1800-talets senare del flyttades firandet till ”cementgården”, en ljusgård inom fabriksområdet.

År 1905 började man med dans och majstång i parken i så kallade ”Intaget”, vid Smedgatan, och så småningom på sin nuvarande plats i ”Intaget”. Bruket svarade för tillverkningen av majstången på handpappersbruket till och med år 2009. Från och med 2010 har Lessebo Hembygdsförening tagit över tillverkningen. Men man håller fortfarande till på handpappersbruket och pappersbruket tillhandahåller papper.

Det går åt 22 ringar av rundjärn med 75 cm diameter, och dessa med pappersgirlanger. Det brukar vara 22-23 personer som hjälps åt med att tillverka majstången, vilket görs under tre dagar i maj månad. Några arbetar på förmiddagarna och andra på eftermiddagarna. Färgsammansättningen bestäms av dem som tillverkar kransarna. Fyra kransar har bestämda färger, nämligen färgerna i Sveriges, Norges, Danmarks och Finlands flaggor. Den största kransen är 2,20 m i diameter och gul och blå. Den gör man under mid-sommarveckan.

Dagen före Midsommarafton bär man ner kransarna till Intaget. Där binder man långa girlanger av eklöv, som snos om stången, som är 16 m hög. Man fäster en stilig tupp i toppen och så fäster man kransarna. Därefter reser man midsommarstången med hjälp av en lyftkran. På Midsommaraftonens eftermiddag spelar musikkåren och man dansar ringlekar runt stången.

Intaget, som är en park i Lessebo, sägs enligt en skröna ha fått sitt namn av att kungen samlade in sin trupp här i kristider. Enligt Lessebos egen historiker, Olof Nordström, betyder namnet dock en inhägnad för att skydda djur och grödor.

Midsommarstången, som har en 100-årig tradition, finns att beskåda hela sommaren.


Tjugosjö

Byn ligger i ett flackt landskap mellan sjöarna Östersjön och den sänkta, men delvis återuppdämda sjön, Västersjön. Landskapet är småskaligt men åkerstrukturen är relativt väl sammanhållen.

1500-talets jordebok för Konga härad anger ett skattehemman i Tjugosjö. Genom hemmansklyvning av stamhemmanet framträdde minst sju gårdar fram till tiden för laga skiftet 1835. Skiftet skapade stora möjligheter till röjning och utökning av odlingsmarken. Odlingsrösena kom i samband härmed att läggas upp som stenmurar i ägogränser och ägoslagsgränser med dubbelfunktion hägnad och stenrör.

Flera välbyggda stenmurar förekommer därför i området. Vid ett vattendrag mellan Östersjön och Västersjön finns lämningar efter en kvarn och såg. När järnvägen drogs genom byn, 1874, växte ett mindre järnvägssamhälle upp med banvaktsstuga och stationshus.

Ernst Johnson - emigrant och återvändare

Ernst Johnson var född i Tjugosjö den 28 maj 1878.  Han var det sjunde barnet till Augusta (1842-1889) och Johan August (1841-1933) Jonasson på den ena av två gårdar invid Östersjön i Tjugosjö i Ljuders församling. Gården ägs och har ägts av till namnet kända ägare sedan 1699. Ernst fick ytterligare två bröder, som nådde vuxen ålder.

”Ernsts två äldsta syskon, Hilda och Frans, utvandrade till Amerika år 1888, av dessa återkom brodern för att överta gården nio år senare, 1897. Två systrar emigrerade 1890 och Ernst och brodern Carl Johan, född 1876, utvandrade till Amerika 1898, då var Ernst alltså 20 år gammal. Bröderna Oscar och Alfred utvandrade 1901 resp. 1907, den senare hade då arbetat i Tyskland under några år.

Av Ernsts åtta syskon var det endast en syster som aldrig lämnade Sverige. Brodern Frans återkom alltså för att överta gården och Ernst själv flyttade åter till Sverige 1949 efter inte mindre än 51 år i Amerika, då 71 år gammal. Övriga syskon levde och dog i Amerika, ingen av dem återsåg fosterjorden. Systrarna bildade familj i Amerika, men varken Ernst eller någon av hans bröder gjorde det. Det rådde ett rejält mansöverskott i Amerika på den tiden till följd av att det huvudsakligen var unga män som utvandrade dit.

Nå, Ernst saknade inte anbud, på ålderns höst ångrade han stundom att han inte hade ’slagit till’.

Ernst besökte hemlandet under två eller tre gånger under sin tid i Amerika. ’I det stora landet i väster’ arbetade han till att börja med inom olika områden men blev så småningom trädgårdsanläggare och trädgårdsmästare. Han ”settlade”, slog sig ned, som svenskamerikanerna ofta sa, i Portland i staten Oregon.

Ernst Johnson var som person godmodig och diplomatisk, hans återkomst till Sverige var synnerligen uppskattad av hans många släktingar. Han köpte och bebodde ett hus i Tjugosjö fram till sin bortgång 1953.

Ur: Ett levnadsöde - ett dokument. Ljuders Hembygdsförening.

 

Ålebäcksås

Under hundratals år innan Ljudersjön sänktes fanns vid Ålebäcken ett så kallat fast ålfiske. Bäcken rinner mellan Östersjön i Tjugosjö och Ljudersjön. I byn finns en mycket gammal byggnad, en fatabur, från 1600-talet som har använts till förråd.

I närheten av Ålebäcksås finns ett stort flyttblock, som enligt en sägen en gång i tiden kastats av en jätte för att krossa Ljuders kyrka, när den skulle byggas. Den stora stenen nådde inte fram utan föll ner mellan Ålebäcksås och Ljuder.

 

Vida

Vida by består av fem hemman med äldre gårdsnamn såsom Norregård, Södergård, Västergård, Baggagård samt Lillagård. Bebyggelsestrukturen är relativt väl sammanhållen. År 1900 fanns det 35 brukningsdelar i byn samt ett 70-tal torp och backstugor. I samband med väckelserörelsen anlades ett missionshus.

Kulturlandskapet bevarar många ålderdomliga drag i en äldre stenbunden åker och ängsmark. De många stenmurarna vittnar om senare tiders omfattande röjnings- och nyodlingsföretag.

Från år 1858 till och med 1930 utvandrade cirka 200 bybor varav 180 till Amerika. Det var hela familjer som utvandrade i omgångar. En del kom aldrig iväg och en del kom tillbaka.

”Vid Nyäng sålde en familj hela sin gård med inventarier på auktion, men av någon anledning kom de aldrig ombord på skeppet, som skulle ta dem till Amerika och fick gå runt och köpa tillbaka gården och en del av lösöret.”

”I ett av husen som min son bodde i kom en dag en fin herre med bisampäls och köpte gården kontant för pengar som han tjänat i Amerika. ”


Ljuder

Ljuders kyrka ligger på en höjd vid Ljudersjön. I anslutning till kyrkan ligger sockenstugan, prästgården och sockenmagasinet invid hembygdsgården. Strax söder om kyrkan ligger socknens välbevarade kyrkstallar, varav den ena är byggnadsminne. Såväl kyrkomiljön som dess närområde har ett högt kulturhistoriskt värde framför allt som exempel på småländskt sockencentrum.

På väg från Ljuders sockencentrum förbi kyrkstallarna passerar man de gamla slåtterängarna med röjningsrösen. Vägen går genom lövskog med ek, bok, hassel med flera. Det är Ljuders ängagärde. Förr fanns en otalig mängd av ängsblommor, då ängarna slogs och betades. Strax innan man kommer till Grimsnäs marker passeras ett sankt avsnitt av vägen. Här låg förr, när vattenståndet i Ljudersjön var betydligt högre än i nutid, en så kallad kavelbro, som bestod av stockar på en bädd av granris i flera lager på varandra.

 

”De första emigranterna från Ljuder”

I sitt utvandrarepos har Vilhelm Moberg så realistiskt skildrat emigranterna från Ljuder, att besökare som kommer till Chisago Lake, Center City, Minnesota, frågar efter Karl Oskars och Kristinas grav. En medarbetare i ”The Minneapolis Tribune”, Bill Kern, som varit på platsen och gjort ett reportage 1968, hade träffat rev. W. Burdette Benson, som berättade:

-”Somebody wants to see Karl Oscars grave”, he said. “There isn`t any. Oscar, the pastor explained, is a character invented by Wilhelm Moberg, Swedish novelist, who spent some years in the Chisago Lake area and later wrote “The Immigrant”, and “Last Letter Home”, all about pioneer Swedish farmers; it was very popular in Sweden”.

Om Mobergs utvandrarroman gjorde succé i Sverige så var förargelsen så mycket större i Chisago Lake. När Mrs. H.E. Sandstedt, St. Peter, Minn., 1967 var på besök i Sverige hos släkten i Stenslanda, Tävelsås, berättade hon om de första emigranternas levnadsförhållanden. Hon var ättling av Blom-Porterska släkten, vilka kom till Chisago Lake 1853-1854. Mrs. Sandstedt var mycket förargad på Mobergs bok och slog näven i bordet och sade att allt var en förbannad lögn. När det påpekades att det var en roman och ingen verklighetsskildring, blev hon något blidkad.

Mobergs utvandrare från Ljuder skulle ha emigrerat till Nordamerika 1850, men så tidigt var det inga som reste från denna plats. Men en författare till en roman har ju rätt att fritt fabulera om tid, plats och personer som kan ha en viss verklighetsbakgrund. Så har skett med ”beskrivningsboken” som Robert så flitigt studerade, den utkom från trycket först 1853.

Men var det inga som emigrerade från Kärragärde i Ljuder? Enligt Ljuders utflyttningslängd 1850-1860 skulle pigan Stina Sofia Johansdotter, född 7/7 1834 i Ljuder och som hade en plats i Kärragärde flytta 1853 till Hovmantorp och sedan till Amerika. Hon blev gift i Ljuder med Johan Carlsson i Hovmantorp. Hon flyttade mycket riktigt dit, men de reste ej till Amerika utan övertog torpet Tällekullen.

Däremot emigrerade hennes syster Ingrid Maria Johansdotter, f. 10/10 1828 i Ljuder. Även om henne är antecknat att hon skulle flytta till Hovmantorp och sedan till Amerika. Hon, gift med Andreas Carlsson, f. 24/2 1822 i Hovmantorp. De skulle båda emigrerat därifrån 1853 men reste först 1854. De kom till Chisago Lakeförsamlingen, Center City, Minnesota.

”Enligt underrättelser från Ljuder i Konga härad”, skriver tidningen Barometern i Kalmar den 13 mars 1852, ”skall ett betydligt antal av socknens invånare hava beslutat att innevarande år överflytta till Amerikas fria stater, för att där bearbeta en tacksammare jord än som finnes i deras fädernesbygd. Emigrantsällskapet säges komma att bestå av både gamla och unga, av båda könen, däribland även flere raska och företagsamma ynglingar. Några av sällskapet säges hava anhöriga före sig i det förlovade landet, vilka i utförliga brev prisat den lycka den under sitt vistande där redan gjort”.

Nu blev antalet emigranter från Ljuder 1852 inte så stort. Enligt länsstyrelsens utdrag ur passjournalen insänd till Statistiska Centralbyrån skulle antalet emigranter från Ljuder vara 18, men endast tre emigrerade. I nummer 39 för den 15 maj 1852 berättar Barometern vidare: ”I innevarande vecka lärer det förut omnämnda sällskapet bland allmogen i Ljuders socken anträda sin långa färd över Oceanen till det ”förlovade” landet i Amerika”.

Ur: ”Ljuder, historia och historier”. En bok om hembygden. Ljuders hembygdsförening, 1998.

 

Hembygdsgården Klockareberget

På Klockarberget, där den medeltida kyrkan stod, ligger idag Ljuders hembygdsgård.

I början på 1940-talet flyttades den första byggnaden till Klockareberget. F.d. Arrendatorsbostaden på prästgården var fram till 1928 bostad för arrendatorn på kyrkans gård i Ljuder. Byggnaden flyttades till Klockareberget år 1940, men låg dessförinnan öster om Ljuders nuvarande prästgård. 

Kölna som även kallas malttorka (en mindre timrad byggnad med sluttande tak) och används vid ölframställning. I markplanet fanns en eldstad bygd i valvform av gråsten. Malttorkan låg ursprungligen på ängen mellan bebyggelsen i Ålebäcksås och vägskälet mot Kylle och var en gåva från bönderna i byn. Den återuppfördes på Klockareberget 1952.

Ålastugan (kyrkväktare Åhls stuga) kommer ursprungligen från Kråksjö Säteri, men flyttades till Vide vägskäl 1856. Därefter placerades stugan i Folkets Park i Skruv och användes där bland annat som studielokal innan den år 1961 flyttades till Ljuders Hembygdsgård och fick i samband med flytten ett nytt torvtak.

Sockenmagasinet är socknens f.d. sädesmagasin på Klockareberget. Här förvarade man spannmål med mera när det rådde svår livsmedelsbrist i landet vid denna tid. Det uppfördes år 1868 under de svåra nödåren med missväxt under flera år i följd. Detta år emigrerade ca 50 personer från Ljuder till Amerika. Nu är det museum.

Kopparslagarverkstaden låg ursprungligen på Storgatan 28, Lyckans Höjd i Skruv. Hembygdsföreningen fick byggnaden med verktygsuppsättning efter kopparslagare Axel Anderssons död.

Ljuders Sockenstuga uppfördes år 1850. Andra våningen var kyrkskolans lärosal och bostad för lära-ren under åren 1852 - 1908. I bottenvåningen sammanträdde på sin tid Ljuders kommun. Ljuders Sockens Sparbank fanns också i huset. På nedre botten finns nu Ljuders Amerikarum med information om emigrationen från socknen.

Norra Kyrkstallarna används numera till museum och lagerbyggnad. Förr ställde kyrkobesökarna in sina hästar här medan de var i kyrkan.

Södra Kyrkstallarna är en kulturminnesmärkt byggnad. År 1985 renoverades den nästan 60 meter långa stallängan längs vägen och året därpå blev den utsedd till byggnadsminne, som ”En synnerligen märklig och god representant för egenarten av gången tids byggnadsskick”.

 

Ljuders kyrka

Den gamla medeltida kyrkan är avbildad på en målning på en träplanka, som hänger på norra väggen inne i Ljuders kyrka.

Kyrkan byggdes under åren 1839-1846 och den kallas också ”Utvandrarnas kyrka”.  Biskop Esaias Tegnér var närvarande när beslut om nybygget fattades.

Kyrkorummet präglas i hög grad av de vackra och sirliga grisaillemålningarna i kor samt fönstersmygar. Färgsättningen utgår från grått, olika nyanser av gråblått och förgyllda fält, där det tunnvälvda taket i en ljusblåaktig kulör tillsammans med de putsade väggarnas aprikoslika färg skapar ett harmoniskt och enhetligt intryck. De utfördes 1844-45 av Carl Strömberg.

Ikonmålningen på kyrkans norra vägg är gjord av konstnären Sven-Bertil Svensson och invigdes 1980.

Ljuders kyrkogård är unik på så sätt att utvandrarnas öde känns nära. Om man går en promenad på kyrkogården, finns det många gravstenar där svensk-amerikanen står som titel. Alla amerikafarare stannade inte i det nya landet, vissa återvände hem och kallades då svensk-amerikaner.

 

Utvandrarmonumentet i Ljuder

Den 4 april 1850 lämnade Karl Oskar och Kristina Nilsson och deras tre små barn Johan, Märta och Harald Ljuders socken i Småland och påbörjade sin resa till Nordamerika.

”De bröt upp en torsdag, och dagen var utvald. Hednaguden med hammaren hade varit en stark gud, som förfäderna litat på, och ännu långt in i kristna tider bevarade hans veckodag sitt rykte som en god och turlig dag för påbörjandet av ett nytt företag. Vidare var det nymåne, vilket var ett gott tecken för utvandrarna”, skriver Vilhelm Moberg i romanen Utvandrarna.

”Karl Oskar hade lejt parhästar och en stor flakvagn av kyrkvärden i Åkerby, och dennes dräng kom med skjutsen en stund före soluppgången”, skriver han vidare.

Vid vägen mitt emot Ljuders kyrka står ett minnesmärke av utvandringen. Det kallas för Utvandrarmonumentet. Vi ser ”Mobergfamiljen” Nilsson samlad då de tar farväl av hembygden den ovan nämnda torsdagen.

Karl-Gustav Holmevi, Emmaboda är konstnären av monumentet som invigdes 2006. Konstverket är skulpterat med motorsåg i ek och ekstockarna kommer från trakten och är mellan 150 och 200 år. De har fått ligga och torka i flera år.

Här hämtade skjutsen upp skaran från Ljuder, som skulle ge sig av till det stora landet i väster. Karl Oskar, Kristina och Märta står med knäppta händer. Johan vinkar farväl. Minstingen Harald tyr sig till sin mor. Handbagaget är packat i några flätade korgar och kassar av hemvävda tyger. Den tunga amerikakistan är redan lastad på flakvagnen, kan vi tro. Snart är det dags att stiga upp på vagnen och för alltid lämna hembygden. Karl Oskar ska ta plats bredvid kusken på framsätet och ha Johan i knäet. Kristina ska sätta sig på baksätet med de båda minsta barnen.

 

Sjöslåtter vid Videsjön

I det flacka området i Kronobergs län var sjöarna grunda och deras dybottnar erbjöd en möjlighet till nyodling, men endast ett fåtal blev åkermark. De övriga dög endast till myr- eller sjöslåtter. Videsjön var en av dessa sjöar som torrlades. Markägarna kring Videsjön bildade cirka 1850 ett sjösänkningsföretag. Så småningom skiftades sjöslåttermarken upp i långsmala skiften mellan de kringliggande byarna. Slåttern hade under perioder stor betydelse om man ser till antalet slåtterlador som funnits vid sjön. Var och en hade sin hölada intill sjön, byggt av knuttimrade stockar med halm eller spåntak. Där förvarades höet tills vintern kom och då kunde köras med kälkar hem på vinterföret.

”På vintern var sjön full av vatten och när det frös var vi barn glada för att åka skridskor där. När våren kom torrlades sjön. Det var grävt en kanal genom sjön och på våren öppnades luckorna och sjön torrlades. Nu var det fritt fram för sjögräset att växa till sig i ljus och luft. Någon gång på sommaren i juli eller augusti när det var lämpligt drog alla bönder, bondmoror och barn till sjön med liar och höbågar. Det var fullt med folk, som skördade sjögräs. Det blev lagt in i höladorna intill sjön. Nu kunde vattnet släppas in i sjön och när det blev is på den körde vi med hästvagnar ut och hämtade hem det till gården till djurfoder”.

Ur: ”Ljuders Hembygdsbok - 2011”, årg. 6, Ljuders hembygdsförening.

Idag står det ett modernt fågeltorn - ”Utvandrarbygdens fågeltorn” på plats i Kallanäs vid Videsjön för att göra sjön tillgänglig för naturintresserade och turister.

 

Grimsnäs Herrgård

Herrgården har anor från tidigt 1500-tal och bland Grimsnäs ägare genom åren finns adelsmän, officerare och präster fram till 1939, då gården kom i kommunal ägo. Nuvarande huvudbyggnad uppfördes på 1880-talet. Under de senaste 40 åren har man drivit vandrarhem i huvudbyggnaden och intilliggande byggnader. Jordbruket har varit utarrenderat.

Gården är omgiven av natursköna ekbackar och ligger på en liten kulle efter en lång allé. Området vårdas i samarbete med Länsstyrelsen som skyddsvärt naturområde med nyckelbiotoper. I de gamla ekarna och hasselsnåren trivs många rödlistade insekter och fåglar.

På senare år har omfattande renoveringar gjorts och idag drivs Grimsnäs herrgård även som ”bed & breakfast”.

 

Åkerby vägskäl

Åkerby i Ljuders socken fick sitt namn under 1800-talet. En anledning var kanske att invånarna tröttnat på att säga att de kom från Grisebo, som var det tidigare namnet på platsen.

Åkerby vägskäl är inte bara utvandrarnas och litteraturens utvalda vägskäl i Mobergs epos. I verkligheten har här funnits skjutsstation, gästgiveri och handelsbod. Fyrvägskorsningen har genom tiderna varit en knutpunkt för den omgivande bygden. Om man följer den gamla häradsvägens sträckning just vid vägskälet kan man få en föreställning om hur det kunde se ut efter vägen när skjutsarna rullade eller körde. Grindar fanns det gott om, vägvisare, handgjorda gärdesgårdar och en milsten står utplacerade utefter denna vägbit.

Här var också mötesplatsen för Konga kompani om det drog ihop sig till orostider, krig eller krigsfara eller enbart till det årligen återkommande regementsmötet på Hultsfreds slätt, som var Kalmar regementes exercisfält. Åkerby var alltså första samlingsplatsen, nästa anhalt var den stora marknadsslätten i Eriksmåla, där kompaniet fick sin utrustning.

Gästgiveriet delades mellan två gårdar och låg intill korsningen vid Åkerby vägskäl. Troligtvis har det tillkommit samtidigt med Plaggebo vid 1800-talets början. Skjutsrörelsen hölls igång fram till omkring 1920. Verksamheten var betungande, då de resande krävde stallplats och nyuppeldade rum. De egna djuren fick man köra ut ur stallet. I likhet med förhållandet vid andra skjutsstationer hade skjutshållet alternerat mellan gårdarna. Grisebo skulle ställa upp två par hästar per dygn. De hästar man använde var av nordsvensk typ, de dessa var segare och tåligare än andra.

Bakom huset har det funnits ett mindre hus, där brännvin brändes och såldes av en gumma. Under en soldatfest på 1830-talet förövades ett mord i närheten av det mindre huset. Någon hade i fyllan och villan avlossat ett skott. Liket släpades in i en saltsjudarlada, som fanns i närheten.

Strömmen av resande var låg under de sista åren och bestod till största delen av handelsresande. I och med bilens intåg på 1920-talet avstannade verksamheten helt.

Mötesplats för bygdens utvandrare. Vid Åkerby vägskäl började för många färden mot Karlshamn och Amerikabåten som slutligen skulle föra dem över havet till Amerika.1974 reste Ljuderborna en minnessten, Emigrantstenen, med en karta över Ljuder år 1849, vid vägskälet för att levandegöra minnet av alla som lämnade fädernesbygden. Utvandrarmonumentet: En stor rest sten med inhuggen karta över Ljuder sockens gränser samt minnestext som beskrivs i ”Sista brevet till Sverige”. En hyllning till alla dessa män, kvinnor och barn som sökte sig till ”Det stora landet i väster” för att söka en bättre framtid än det fattiga och överbefolkade Ljuder som var hårt drabbat av missväxt och med för stor andel av fattiga och egendomslösa. Från socknen emigrerade under tiden 1852 – 1930 ca 1 130 personer.

Vilhelm Moberg skriver i ”Utvandrarna” om kyrkvärden och handelsmannen Per Perssons hem, där den stora oxeln vid vägskälet blåste omkull i början av katastrofåret 1848, och där romanens sexton utvandrare samlades.

 

”Kartan över Ljuder”

Romanens utvandrare Charles O. Nelson ligger på sin sista tid mestadels till sängs. När ryggvärken inte vill släppa, sätter han sig upp och tar från bordet vid sängen ett stort i hopvikt papper. Det tunna och slitna pappret är en karta över hans hembygd.

Karta öfwer Liuder Socken upprättad åren 1847-49 af Frans Adolf Lönegren, Kommissions Landmätare

”Kartan var grant utritad och målad. Sjöar, bäckar, åkrar, gärden, kullar, skogsdungar, mossar och kärr - allt var ditsatt i sin egen färg. Sjöarnas vatten lyste blått och liknade stora fläckar från utspillt skrivbläck, medan gölar och höljor bara var små plumpar. Åar och bäckar grenade ut sig som fina blåa ådror över papprets vita hud. Ängar och gärden skimrade gröna som det färska vårgräset och åkrarna gula som smörblommans blad. Backar och kullar var ritade mörka och liknade märken från en lortig tumme. Barrskogen var utmärkt med svarta smala streck, som vassa barr, och lövskogen med små ljusa ringar, som skulle likna runda, lövade trädkronor.

På slåttermarkerna hade lantmätaren satt ut karlar med liar, och på ängsmarkerna hade han släppt betande boskap, hästar, oxar, kor och får. Mossar, kärr och flyn flöt ut i gråa strimmor över pappret som stänk av gyttja och dy. Allt fanns med och allt var igenkännligt för gamlingen i bädden. Här hade han sin hemort. Här kom det emot honom en doft av mogen säd, besk och amper grankåda, en lukt av sött björklöv, färsk mjölk, fårull, pors och kärrblomster.

Det röda tjocka strecket, som löpte tvärs över kartan, var häradsvägen som gick genom socknen, byvägarna var utmärkta med smalare streck i samma färg och stigarna var uttunnade strimmor, som försvann in i skogsmarkerna. Där var bygränserna i rött, där var namnen på alla ställena och gårdar-na. Lantmätaren hade utmärkt alla målar, utjordar, skärv, stenbroar, utägor och inägor, utvägar och invägar. Där var vattnens ljusa blåelse, där lyste gärdenas gröna fyrkanter mot åkrarnas gula rutor, där stod skogen mörk och skuggade de smala åkerrenarna.

Alltsammans var utsatt med sina rätta namn på sina rätta rum och ställen, och det var av den gamle utvandraren återfunnet och igenkänt. Han var Karl Oskar i Korpamoen, och han strövade omkring i sin hemsocken i Sverige.”
Ur: ”Småland i litteraturen”, Smålandsförfattare från Linné - till nutid, 1982.


Skruv

Redan på 1600-talet omtalas en ”Måns i Skruv” som en stor nyodlare och svedjare. Svedjning innebar att man högg ner skogen och brände upp den. Sedan hackade och bearbetade man jorden och sådde i den, men efter tre års brukande fick gräsmark och skog komma tillbaka igen. 

Här i Ljuder, som i många andra smålandssocknar, finns kanske miltals med stenmurar kvar, många, många ligger övergivna och omgivna av storskog där förr små odlingar och ”ängslyckor” fanns, numera alltför små och orationella att bruka och därför övergivna och bevuxna med skog och sly.

Det första som gällde, när man skulle lägga en stenmur, var att gräva ner till ”fast botten” d v s all lös jord skulle grävas bort. Sedan bröt man upp stenarna och körde eller rullade ner dem i det grävda diket, de stora allra först i botten, sedan gällde det att lägga upp resten rakt, fint och stadigt, tekniken kallas ”kallmurning” dvs. när inget murbruk, eller annat fogmedel användes. Den bortgrävda jorden användes sedan till att fylla igen hålen efter de borttagna stenarna.

En vällagd stenmur var en stor heder för en bonde eller dagsverkare som hade byggt den, och ibland förekom en inbördes tävlan mellan bönder om vem som hade lagt den finaste och längsta stenmuren.

Samhället uppstod när järnvägen kom och den invigdes 1874. Kring järnvägsstationen växte så småningom ett litet samhälle upp. Skruv blev mycket fort en stor plats inom trävaruhandeln.

Även bryggerinäringen har gamla anor i Skruv. Redan 1876 grundades det första bryggeriet och började med tillverkning av svagdricka men övergick snart till ”beskare” sorter. Särskilt vintertid var vägen så fullbelagd den kunde bli av oxökar och hästfordon. Då blev det också gott om kunder till bryggeriet. Detta låg väl till, då man kunde stiga in i bryggerilokalen direkt från huvudvägen. Bryggeriets närhet intill vägen blev obehaglig för vägfarande. Man drack ur sin ”halva” på själva vägen och rekvirerade vanligtvis ännu flera, ty ju mer man drack ju törstigare blev man. ”Bayerskt öl” kallades drycken en tid, sedan blev drickats namn ”bier”. Produkten ansågs vara bra och stark, vilka ingredienser den än innehöll. Men ofta surnade den i sommarvärmen, och då skänkte den vänlige bryggaren bort varan. Törstiga fanns det alltid.

 

Skrufs Glasbruk

Skrufs glasbruk startades av före detta disponenten vid Johansfors glasbruk, tillsammans med ett par sågverksägare i Skruv samt några av traktens bönder. De räknade med avsättning för sin ved genom brukets tillkomst vid järnvägen.

Den röda, långa träbyggnaden bredvid hyttan byggdes som sliperi, samma år som första hyttan. Sliperibyggnaden klarade sig vid branden 1946 och är därför brukets äldsta byggnad. Eftersom det inte fanns tillgång på vattenkraft här i Skruv drevs sliperiskivorna och maskinerna med hjälp av kraft från en stor ångmaskin, som eldades med ved. Ångmaskinhuset finns kvar idag.

På våren 1897 var bruket färdigbyggt och man hade invigning med hyttpredikan. Efter predikan var det ordnat med servering i sliperiet. Där bjöds på brännvin och öl i första hand, samt kaffe. Eftersom bryggeri fanns på platsen, var det bara att hämta mera öl när det tog slut.

Bruket förlades norr om järnvägen tillsammans med arbetarbostäderna. De första glasugnarna värmdes upp med direktverkande vedeldning. 1906 ersattes de med moderna rekuperatorugnar, ”IFÖ-ugnar”. Skrufs glasbruk var en av de första i Sverige som byggde en sådan ugn!

Skrufs glasbruk är ett exempel på ett mer modernt glasbruk eftersom det anlades i nära anslutning till järnvägen. Med tåg fraktades nämligen både råvarorna hit; den tunga sanden som är huvudingrediens när man blandar glasmassan (mängen), och färdiga produkter härifrån; mycket tunga trälådor med glas.

Glasbruksbyggnaden i Skruv är ett stort komplex som är byggd i några olika etapper efter 1946 då den gamla hyttbyggnaden brann. Speciellt är att hyttan ligger på andra våningen.

Det underlättar arbetet vid ugnarnas underdel; underhåll och uppvärmning, som kan skötas från bottenvåningen istället för som i äldre hyttor från en låg halvvåning under jord.

I en lokal alldeles i anslutning till hyttan ligger mängkammaren. Den har kvar sina behållare för de olika kemikalier som behövdes så länge bruket blandade sin egen mäng.

”Mäng” kommer från det tyska ordet gemänge, som betyder blandning. Mängen är alltså den blandning av sand och kemikalier som blandades för att smältas och bli glasmassa. Anledningen till att tyska språket har gett namn är att tyska glasarbetare hjälpte till att bygga upp och starta de första glasbruken i Sverige.

Sedan 1940-talet är Skrufs Glasbruk känt för sitt restaurangglas, serviser och sin kristall. Ofta är hyttmästarna själva formgivare. Glasbruket inriktade sig från början på hushållsglas. På 1950-talet breddades produktionen mot prydnadsglas. Glasbruket växer och moderniseras på det tekniska området.  Nya lokaler byggs under 1950- och 60-talen. Glasbruken Skruf, Gullaskruv, Åseda och Björkshult bildar ett gemensamt försäljningsbolag för att öka exporten 1973. 1975 blir det fusion av Skruv och Gullaskruv, som tillsammans äger Åseda och Björkshult med Målerås under namnet ”Royal Krona”, men de går i konkurs 1977. Skruf köps av Kosta-Boda AB och blir dotterbolag 1978.

Skrufs Glasbruk läggs ned av Kosta-Boda AB 1980, och i samband med nedläggningen får Ljuders Hembygdsförening överta en mängd glas av brukets tillverkning, med tanke på att ordna ett glasmuseum. Lessebo kommun köper brukets byggnader och fyra glasarbetare tar över hytta och produktionsmedel. Skruvs glasbruk återuppstår och som designer anlitas Ingegerd Råman 1981. Skrufs Glasmuseum invigs 1983 av Ljuders Hembygdsförening.

 

Korpamoen

I utvandrarromanerna berättas att Karl-Oskars och Kristinas torp Korpamoen låg endast ”fem grindar från Åkerby vägskäl”.

Torpet ligger i Bondeskog och heter egentligen Drängatorpet. Här brukade Vilhelm Moberg som pojke ofta med sin far rasta, när denne skulle hämta ut sin lön på Åkerby Södergård. Moberg hävdade alltid att namnet Korpamoen var uppdiktat och var ett namn för alla fattigtorp i Småland, men sägs ändå en gång ha pekat ut var torpet bör ha legat.

Den lilla gården ”Drängatorpet” på en sextondels mantal kan ha varit förebild för Korpamoen i Utvandrarna. Gårdens ägare var bekant med Mobergs far, Carl Gottfrid som hade trampat vägsträckan ensam flera gånger, men i hans barnaskara fanns snart en vetgirig och nyfiken ung man, som i början av 1900-talet ville följa med på turen. Denne unge man lyssnade gärna på faderns historier. Här bodde drängafamiljen Nicklas Mattsson, en bekant till soldatkorpralen nr 132 Carl Gottfrid Moberg. Det blev kära möten dem emellan. Båda var glada för att berätta historier, var och en från sitt område. Kaffekasken uppmuntrade dem till att ”bre på” berättelserna.

Den unge Vilhelm hälsade en sådan vilostund välkommen, för han hade en liten kompis i grannstugan - Sture, ett år äldre, och dessa båda kände sig inte sysslolösa. Båda tycks ha varit påhittiga att göra ofog i granntorpet under kvällens mörker. Enligt Sture spexades det rikligt. Ett vanligt upptåg var att spela hartsfiol.

Det gick så till att man med en nål fästade en sytråd i kittet invid fönsterglaset, sträckte tråden, och ett stycke från rutan gned man så hartsen på tråden och detta utvecklade en gnisslande ton, som förstorades i rutans glas och lät spöklikt inne i rummet. Ylningen skrämde både barn och äldre.

På den avverkade marken fick drängen en liten begränsad åkervall, som ofta inramades av en gärdsgård bestående av de stenar man brutit upp på området. Så skedde också en gång på detta drängatorp, vilket stenmuren vittnar om.

Det var nu inte drängfamiljen, som ägde mark och hus. Det utstyckade området tillhörde gården och drängfamiljen måste ju betala hyra för att få bo där. Det blev arbetsinsatser på gården under nästan alla årets 365 dagar.

Markområdet här bestod av ett par små åkerlappar. Det har funnits en liten grund grävd brunn, som har kunnat ge dricksvatten åt torpets ko eller get. Åt familjen hämtades friskt och tjänligt vatten från en skogskälla ett stycke från torpstället. Det fanns även en väl anlagd jordkällare för mat och dryck. Ladugården till det här torpet var vida större till yta och volym än boningshuset. Skörden av vinterfoder för djuren bestod inte enbart av gräs och strå utan även av lövträdskvistar med löv.

 

Hela familjen på gården utvandrade till Amerika över flera år.

Under indelningsverkets tid i vårt land från 1680-talet fram till strax efter sekelskiftet 1800-1900 fanns det många soldattorp. Soldatfamiljen skulle med hjälp av rotebönderna få födan från torpets skördar, men knekten hade också som uppgift att vara nämnda bönders hjälpare som dagsverkare på gårdarna, när han inte måste arbeta på sitt eget torp eller göra regementsmöten på sitt tilldelade regemente. Bönderna var indelade i roten inom ett visst område. Rotebönderna fick släppa till mark till soldatens torp och de hade alltså äganderätt till torpet. Soldatens brukande av jorden ingick som en del av lönen.

I Algutsboda socken i Moshultamåla rote fanns vid ovan nämnda sekelskifte en anställd soldat vid namn Carl Gottfrid Moberg. Han hade tillträtt 1889 som kronans soldat nummer 132 vid Konga kompani av Kalmar regemente. Det mobergska soldattorpet låg i Moshultamåla invid den gäddrika Bjurbäcken på en kulle på stenig mark.

 

Kråksjö

Förr fanns här ett stort utbud av hantverkare och verksamheter bl. a. smed, färgare, möbelsnickare, skomakare, skräddare, lanthandel, skola och mejeri. Öster om landsvägen i byn ligger ett bönhus. En gång var det Kråksjö skola, där en litteraturförening bildades och till deras bibliotek vandrade den läshungrande Vilhelm Moberg varje lördagskväll.

Vid Kråksjöns strand låg ”Kråkesjö säteri”, i ”Utvandrarna” ägt av löjtnanten och riddaren Paul Rudeborg. Kråkesjö säteri var den andra av de två herrgårdarna i Ljuder.

Vilhelm Moberg skildrar i ”Brodd” i ”Berättelser ur min levnad” om Mobergs besök på biblioteket. I ”Utvandrarna” var det en dröm för utvandraren Robert att köpa Kråkesjö åt sina föräldrar sedan han funnit guld i Amerika och i ”Sista brevet till Sverige” berättar Ulrika hur hon av löjtnanten på säteriet erbjöds mat och kontanter för sin modersmjölk åt herrskapets nyfödde son.

 

Gummekulla berg

Uppe på sydsidan av berget ligger en gammal offerkälla. Flera mynt från både äldre och nyare tid har hittats där. Offerkällor med syd- eller nordläge, samt vatten från dem, ansågs ha en bättre verkan mot krämpor och sjukdomar, än källor med öst- eller västläge. Som ett tack för vattnet i källans helande och botande verkan offrade man mynt till ”Källans ande” eller Gud, en mycket gammal sed och bruk, med rötter långt tillbaka i hedentid.

Källan som ligger på bergets södra, ganska rundade sida, är en stor kontrast om man tar sig upp till toppen, där berget stupar brant ner med stenar och moras. På norra sidan kan det ha varit en så kallad ättestupa. Ättestupan var den plats där man under hedentid bragte gamla och orkeslösa om livet, genom att knuffa dem utför ett bergsstup i oländig terräng, där de slog ihjäl sig.

 

Idemo

Platsen, där, enligt Vilhelm Moberg i ”Utvandrarna”, Karl-Oskar första gången såg sin Kristina. Hon vistades hos ”Berta i Idemo” för sitt onda knä. Berta anlitades också för att rädda flickan Anna, som förätit sig på kornmjölsgröt.

Berta i Idemo var en av 1800-talets ”kloka gummor och gubbar”. Enligt kyrkoböckerna var de knappt läskunniga, men i livets bok läste de med klarare ögon än flertalet lärde. Verklighetens ”kloka gumma” i Idemo måste ha varit Hanna från Piggsmåla i Långasjö efter vad som berättats. Som gift blev hon bosatt just i Idemo by i Ljuders socken. Hanna, som levde mellan ca 1850 och 1930, blev känd och folk vallfärdade till henne med sina krämpor och lyten.

 

Bondens år, som det gick till på 1800-talet

”Våren är kommen, och allt det myckna ute- och innearbetet tar sin början.

Inte minst för flickornas del var våren en bråd tid. Det föll på deras lott att sköta ”risäntningen” i ängarna, dvs. ängarna plockades rena från trädens nedfallna grenar och ris. Om byn hade över 200 tunnland ängsmark, så var det inte lite arbete bara med den detaljen. Och vistelsen ute i naturen kunde mana fram underliga tankar. Flickorna rös kanske, när de var i närheten av Stora Berg och Lilla Berg, vid tanken på dem, som hade blivit bergtagna där, liksom karlarna var rädda att möta skogssnuvan. Vargarna innebar ett annat osäkerhets- moment, även om de vanligtvis inte var så farliga på våren, då det fanns gott om villebråd, som de kunde jaga.

Efter ”risäntningen” kanske flickorna hade vårbyken att sköta. Byken var en invecklad sak. Efter stukningen skulle tvätten läggas i det stora bykkaret, i vars botten lagts björkaska i ett grovt lakan eller i en skäktfallssäck. Askan höjdes från botten av några skalade pinnar, så att luten kunde rinna ut genom karets hål. Nio kalla och nio varma grytor lut skulle rinna genom byken. Bykningen kunde dra ut långt på natten, och eftersom det var flickor, som skötte arbetet, så saknades inte karlhjälp.

Efter klädbyken byktes det under vintern spunna lingarnet. Detta skulle vara färdigt till Vårfrutid, ty då började vävningen. All byk skulle klappas och sköljas både länge och väl. Så skulle fåren klippas, och proceduren beledsagas av bräkande och jämmer från får och lamm. Vid klippningen var husmodern med, om det fanns någon möjlighet, för klippningen var det sista man betrodde tjänstefolk och ungdom. Vårullen var den sämsta och kallades lå. Den tog inte färg på samma sätt som höstullen.

Vid det här laget på våren var karlarna färdiga med skogsarbetet. Träkolningen var avslutad, och kolen var levererad till Lessebo eller Örmo. Likaså hade tjärbränningen avslutats. Veckotalet gick in. Veckoräkningen började den 6 april, och här fick man en riktpunkt för vårarbetet. Vårrågen - och sådan såddes mest-skulle naturligtvis ut så tidigt som möjligt, i ”trettans veke”, om jorden var tjänlig. Vårrågen gav det bästa brödet, och så ”drösade” den ej så mycket som höstrågen, som rann nästan från det man tog av den. Vid utkörningen av gödseln för rågen och andra sädesslag skulle pigor och hemmadöttrar vara med. De skulle också bryta ut gödseln ur kättar och stior. Den otympliga trägrepen var svår att hantera. Under hela vårarbetet var fruntimren med. Annars hade man inte hunnit med allt arbete, som skulle skötas.

Två par oxar hade man som regel på varje gård. Stutar skulle tämjas och träda under oket, och de gamla skulle sparas i arbetet och gödas. Om någon bonde hade häst, sparade han honom. För harven och kubben kunde han få gå, men ut i skogen behövde han aldrig gå.

Vårrågen och kornet myllades ner med ”trebillaårdret”, som tog lika brett för sig som harv. Efter trebillen harvades åkern. ”Vårläggning” kallades denna harvning. Tiden för havrens sådd var inte angiven i veckotalsräkningen, eftersom detta sädesslag kommit senare i bruk i våra bygder. Havren fick alltså sås, när man själv ansåg lämpligt. Men potatisen skulle helst sättas i ”nine veke”, ovillkorligen senast i ”sjunde veke”. ”Sjätte veke” kallades ”bosaveckan”. Då gick det mask i potatisen. Sättpotatisen skulle ligga skuren minst en vecka på ett varmt ställe, för att den skulle skinna sig. Till gödning för potatisen använde man fårgödsel, och den gick man och lade i fårorna för hand. Sättningen blev arbetskrävande: en vid öken, två som plockade och två som lade gödsel.

Kornet såddes ej förrän i mitten av maj. Märket var att enbuskarna skulle ryka. Före kornsådden lät man gödsel ligga ute på den harvade åkern minst en vecka. Både jorden och gödseln var uttorkade, men gamla regler måste följas. Myllningen skedde med ett årder, för att säden skulle komma i fuktig jord.

Så här långt fram på våren plågades oxarna av allsköns flygfän, och det hände inte så sällan, att de kunde skena mitt i arbetet och utan föregående varning. Ett par tre dagar efter myllningen av kornet harvades åkern, och alla stenar rensopades från uppkörd jord, ”stinkades”. Det var ett arbete för barnen.

Brånapotatisen hade man om möjligt hackat ner i ”nine veke”. Brånen kunde vara på ett par tunnland, och det kunde ta många dagar att med hacka forma jorden till små kupor, i vilka potatisarna sattes. Efter potatissättningen gick husbonden över potatisåkern med rovfrö i munnen och sprutade. Brånapotatisen blev vit och ren och kunde vid lämplig väderlek ge stora skördar, ty askan var bra gödselmedel.

Linfröet skulle sås Karolinadagen, som infaller den 20 maj. Linet skulle då ha förutsättningar att bli långt och tågrikt. Vid midsommartiden var det några dagars uppehåll i arbetet. Potatiskupningen gjordes ej, förrän stjälken blivit minst en halv fot, och det kunde vara långt in i juli. Kupningen skedde för hand, och det var ett mycket strängt arbete. Så skulle näver ”flängas” och läggas till tork under press. Boningshus, bodar och madhus var alla täckta med näver och torv, och det var alltid något som skulle lagas.

Före slåttern skulle man också bryta löv till vinterfoder för fåren. 3 000-4 000 kärvar brukade gå åt på en gård, som höll 20 får. Lövet lagrades för vintern i finurligt byggda ”gällar”, täckta med granris.

Snart stod slåttern för dörren. Bolet slogs först. Det gav det bästa höet. Därefter kom turen till ängen, som kunde ta ett par veckor. Sist slog man mader och kärr. Det mesta av höet fick man bära i ”båjor” till madhusen, även ängshöet. Slåttern varade så länge, att man efter den genast måste ta itu med rågskörden. I gammal tid togs rågen såväl som kornet med skära, särskilt om det var klen skörd. Kornet togs alltid med skära, eftersom de sköra axen då lättare kunde tillvaratagas. Mot slutet av augusti var kornet moget, och då blev det bråttom. Alla, som kunde hantera en skära någorlunda, trummades ihop, ty när kornet blir övermoget, ”stupar” axet, dvs. faller av strået. Rätta tiden att skära kornet var, när axet stötte i rött. Min far brukade använda ett gammalt ordstäv: ”När kornet står i rö, dojer dä te bå malt å brö”.

Linet hade man röskt, när det var moget. Det fick ligga under tak och repades under någon regnvädersdag, då skördearbetet låg nere. Senare lades det ut i det avbetade bolet för att rötas. Det skulle vara brutet och skäktat före den 24 oktober, för då flyttade pigorna, som fick en del av sin lön i lin. Före den tiden skulle potatisen också vara under tak. Från min ungdom minns jag inte mer än en sort. Den kallades ”kaschurer”.

Den 24 oktober började ”friveckan”. Tjänstefolket hade då ledigt, och det var tystare i gården. Före flyttningen skulle pigorna ha gjort rent överallt inomhus. När tjänstefolket skulle hem till friveckan, antingen drängarna och pigorna skulle komma igen eller sluta sin tjänst, skulle husbonden bestå med skjuts efter häst. Hade han ingen häst, fick han låna av en granne. Husmodern skickade med förning: en pannkaka och en brödkaka för varje halvår, som tjänsten hade varat. Vetebullar ingick också i förningen.

Den 1 november kom de gamla tjänarna igen eller tillträdde de nya, och så började arbetsåret igen. För kvinnornas del blev det att spinna, karda och väva. På logarna började slagorna sin sång. Man skulle ha korn till malt, korngryn och ”sletmjöl”, som var det finaste mjölet, innan vetemjölet kom i bruk.

Snart var slaktmånaden inne, och slakten var en omständig sak förr i världen. Man hade slaktat får efter behov under hösten, men nu var fårköttet såväl som fläsket slut, kanske redan vid Mickelsmäss, den 29 september. I varje hushåll slaktade man vanligen en årsgammal gris och en ko. Slakten ägde vanligtvis rum utomhus, men på inte så få ställen slaktade man i köket. I varje fall ägde skållningen rum där. Ett par plankor i köksgolvet var lösa och dem tog man bort och avledde på så sätt spillvattnet. Så snart en gris skållats, skar man ut bukbältan och ”istran”. Denna senare vägdes. Om den var tung, fick husmodern högt beröm för utfodringen. Allt husets folk fick hjälpa till att ta vara på slaktmaten. Annars fick karlarna efter morgontröskningen ge sig till skogen. Där högg de upp ved för vinterbehovet. Veden lades upp högt, så att man kunde komma åt den i snön. Den hämtades med universalkälken, drögen, som var ett primitivt fordon men utan vilket man inte skulle ha kunnat klara sig.

Före julen skulle skräddare och skomakare komma, om det var möjligt att få de mycket efterfrågade hantverkarna. Thomasafton, den 20 december avstannade man allt arbete, som innebar en kringgående rörelse. Mjölnaren stannade sitt kvarnhjul, hur bråttom han än hade.

Julhelgen kom med sin helgstämning och alla sina helgdagar. Enligt gammal sed lades råghalm på golven. Till julottan gick man vid ljuset av tjärvedsbloss. Julhelgen kännetecknades framför allt av de många julkalasen, då släktingarna hälsade på varandra.

Om tröskningen ej var slut till julen, började slagorna åter höras på logarna, så snart helgen var över. Hela resten av vintern hade bonden och hans folk jämn gärning med att köra hem ved, hö och löv. Snart kom våren igen, och så började bondens nya arbetsår”.

Ur: ”Ljuder, historia och historier”. En bok om hembygden. Ljuders hembygdsförening, 1998.


Långasjö

Grimsgöl

Grimsgöl var ett av de sju hemmanen i Långasjö socken som vid medeltidens slut innehades av Växjö domkyrka. Förmodligen hade hemmanet kommit i domkyrkans ägo genom donation. 1638 köpte Claude de Laval Grimsgöl och gården kan från denna tid betraktas som säteri. Till Grimsgöl har hört flera torp, ett sågverk och en kvarn. Kvarnen byggdes år 1740 och var en av de mera betydande kvarnarna i Långasjö, med ganska god vattentillgång. Vattnet, som utgjorde driftskraften kom från sjön Löften och Harebosjön och bildade vid Grimsgöls kvarn ett vattenfall på 6 meter.

 

Långasjön

Långasjön mitt i det långsmala samhället är en restaurerad sjö efter långvarig igenväxning. 

Sjön var tidigare långsträckt på tre kilometer i nord-sydlig riktning. Då hade den friskt vatten och rikligt med fisk. Särskilt de egendomslösa, fattiga backstugusittarna vid sjön fick mat från fisket. Sjöns ursprungliga namn var Långasiön och det namnet finns på en karta från 1696. Den har också länge kallats Långasjösjön. Byn Långasjö har fått sitt namn efter sjön. Befolkningen växte kraftigt på landsbygden under 1800-talets senare hälft och det ledde till att det blev brist på brukbar mark. Ett sätt att få fram mer åkermark var att man fick hugga ner skogen och bränna den. Ett annat sätt var att sänka vattennivån i en del sjöar. Långasjön var en av de sjöar som utdikades. I Långasjön genomfördes två sjösänkningar på 1800-talet och den sista så sent som på 1930-talet. Det skulle visa sig att dessa försök att vinna mer odlingsmark var kortsiktiga lösningar. Efter utdikningarna på 1800-talet uppstod sumpmarker och kraftig vegetation bredde ut sig. Detta ledde till att sjön började växa igen. Under 1950-talet gjordes ett försök till restaurering, men som misslyckades. På 1980-talet presenterades en ny restaureringsplan som gick ut på att man bara skulle återställa den norra delen av sjön. Man skulle valla in området, pumpa ur vattnet och gräva ur det. En pump från Flygt AB i Lindås började tömma sjön på vatten. Vegetationen grävdes bort med hjälp av grävmaskiner och sjön tömdes på dy. Till slut fanns det bara en stor håla där sjön en gång hade legat och den fyllde man med vatten från naturliga källor. 1987 invigdes sjön och vallen som gjordes runt Långasjön har en promenadslinga med lusthus och fågeltorn.

Vägen genom samhället gick fram till 1960-talet mellan kyrkan och sockenstugan. Här fanns också en halvkilometerlång trädallé. När vägen drogs om flyttades den norra längan av kyrkstallarna, den som byggdes om till vandrarhem, medan den södra längan revs. En ny allé av 110 lindar planterades på 1970-talet längs den nya vägsträckningen.

 

Långasjö kyrka

Kyrkan ligger på en kulle vid Långasjön. Den är byggd 1789 på samma plats som den något mindre, medeltida stenkyrkan från 1300-talets början. Området norr om kyrkogården består av hagmark och har aldrig bebyggts. Här ska tidigare ha stått en klockstapel och platsen kallas fortfarande för Klockbolet.

Altartavlan i kyrkan är målad av Elisabeth Bergstrand-Poulsen. Tavlan skildrar den himmelska och jordiska lovsången. Altartavlan skänktes till kyrkan 1957 efter konstnärinnans död av hennes man bildhuggaren Axel Poulsen. I kyrkan finns också ett stort triumfkrucifix och en dopskål från 1500-talet.

Enligt en sägen berättas det att innan Långasjö socken fick kyrka byggd på den nuvarande kyrkplatsen tänkte man bygga en kyrka i byn Karsamåla. Den kyrkan skulle vara gemensam för Långasjö och den närgränsande delen av Vissefjärda socken. Men trollen hindrade bygget, varför den kyrkan aldrig blev färdig. På platsen lär ännu synas rester av den påbörjade kyrkobyggnaden.

 

Sockenstugan

I Sockenstugan, som uppfördes 1866, mittemot kyrkan finns Bergstrandssalen, där målningar av konstnärinnan Elisabeth Bergstrand-Poulsen, som var kantorsdotter och född i Långasjö 1887, finns att se och beskåda. Hon växte upp i sockenstugan och blev skolkamrat och väninna till författarinnan Gertrud Lilja, vilkens konstnärliga bana inspirerade Elisabeth att gå samma väg. 1909 intogs Elisabeth på konstakademins skulpturklass. 1926 utges hennes första bok ”Värendskvinnor”, som följs av en utställning i Stockholm.

På nedre plan i Sockenstugan finns Liljarummet som är ett minnesrum över författarinnan Gertrud Lilja. Hembygdsföreningen har där samlat några av hennes möbler och hela hennes bibliotek. Hon föddes på Lindkullen i Långasjö 1887. Hon blev författare på heltid 1924 och har gett ut 23 böcker, både noveller, romaner och aforismer. Efter att ha bott och verkat i Stockholm, återvände hon till Långasjö på 1960-talet och bodde där till sin död 1984.

 

Emigrantstenen

På planen mellan kyrkan och Sockenstugan ligger en stor sten och speglar sig i en damm med botten av glasmosaik designad av Vicke Lindstrand, formgivare vid Kosta glasbruk.

Denna sten minner om alla som utvandrade från Långasjö socken genom en inskription: ”Till minne av de tolvhundra Långasjöbor som under åren 1850-1930 utvandrade till Amerika”.

Emigrantstenen invigdes den 12 augusti 1961 av Amandus Johnson, Philadelphia inför en stor folksamling. Amandus hade själv emigrerat från Långasjö tillsammans med sina föräldrar då han bara var 3 år gammal och besökte vid invigningen hemsocknen för första gången på 81 år.

 

Kyrkstallarna

Kyrkstallarna uppfördes av bönder under 1840-talet med plats för 70 hästar.
1967 när en ny väg skulle byggas genom Långasjö stod de gamla kyrkstallarna i vägen. Den södra stallängan revs medan den 60 m långa norra längan flyttades till andra sidan av den nya vägen och byggdes om till ett vandrarhem.

 

Guldgrävarstugan

Från Långasjö socken emigrerade många människor till Amerika i slutet av 1800-talet för att försöka skapa sig ett bättre liv. Alla emigranter stannade inte kvar i det nya landet, vissa valde att återvända till hemsocknen. Deras öden är dokumenterade i ett särskilt rum i Guldgrävarstugan, som är en kopia av stugan som guldgrävaren sedermera sågverksägaren Alfred Geijer bodde i när han var i Alaska. 

Guldgrävarstugan uppfördes på 1980-talet efter en förlaga från Alaska och ligger bredvid vandrarhemmet. Där finns en permanentutställning om de som utvandrade från Långasjö och även om återvändarna. I återvändarnas rum berättas historien om de 221 emigranter från Långasjö socken, av totalt 1400 som emigrerade till USA under åren 1850 - 1930, som återvände till sin hembygd.

 

Källan vid Granet

En källa med en speciell historia är den som ligger ca 1 km söder om Långasjö kyrka. Platsen heter Granet och här har legat en backstuga. Hit hade familjen Ingelsson fått flytta sedan de under ”de svaura auren” i slutet av 1860-talet fått gå ifrån sin gård i Harebo.

De bestämde sig så småningom för att emigrera, men för att klara av kostnaderna reste familjefadern först, våren 1886. Kvar på Granet lämnades hustrun och sex barn, den yngsta var Ester född 1883. På sommaren 1886 skulle mor Emma gå och hämta fattigsäd. Hon förmanade barnen och lovade att skynda sig hem. I ett obevakat ögonblick försvann lilla Ester ner till den spännande ”killan”. Till sin förtvivlan finner Emma henne flytande och död i vattnet.

 

Klasatorpet

Torpet ligger vid en stenig backe med undantagsstuga och ladugård. I närheten finns en källa som stod för vattenförsörjningen innan man grävde en brunn.

Klasatorpet är uppkallat efter den förste torparen Per Klase och var ett dagsverkstorp under Långasjö prästgård. Klasatorpet uppfördes 1804 och har hyst torpare som även i verkligheten har emigrerat till Amerika. Torpmiljön, som numera är hembygdsmuseum, blev välkänd för alla som Karl-Oskar och Kristinas Korpamoen, när regissören Jan Troell 1969 spelade in Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” här. Inför filminspelningen ändrades byggnaderna för att spegla 1850-tals miljön.

På Klasatorpet finns ett gårdsmuseum, en kryddträdgård och på åkerlapparna runt byggnaderna odlas tidstypiska grödor. Här visar Hembygdsföreningen upp dels inspelningsplatsen från Utvandrarfilmen och dels hur en torpmiljö kunde se ut på 1800-talet.

 

Trollamåla

Enligt en sägen berättas, att det i ett odlingsröse ska ha legat en kopparkittel full med pengar.  Norr om Trollamåla ska det också finnas ett röse med namnet ”Drakarör”.

Till byn hör en restaurerad, välbevarad linbasta längs med vägen mot Ekeboryd.

 

”Om hjälten i Långasjö”

I Skurebo bodde förr Långasjös store hjälte Johan Magnus. Elisabeth Bergstrand-Poulsen skriver att hon från sin barndom mindes ”att ögonen kunde skina som julljus på gamla högtidliga bönder, när bara hans namn nämndes”.

”Johan Magnus i Skurebo var övernaturligt stor och lång. Det avlånga ansiktet inramades av ljusrött skägg och hår. Otaliga historier har berättats om hans enorma styrka.

När han slog vad om att orka bära hem en säck salt på ryggen från Karlskrona utan att vila sig, ansåg han det vara en enkel bedrift. Sträckan var fem mil, det var sommar och han blev törstig. Då stannade han till på en smultronbråne, och utan att ta den tunga säcken från ryggen åt honom sig mätt och otörstig på smultron och fortsatte hem.

Ofta fick han visa prov på sin styrka. Ibland försökte man driva gäck med honom. Som den gången man skulle riva ett rejält timmerhus och rivningsgubbarna tänkte sätta honom på det hala. Johan Magnus hade vid något tillfälle sagt att han kunde lyfta ett helt hus, och nu bad de honom bevisa detta, eftersom timmerhuset ändå skulle rivas. De visade honom till ett av hörnen. Johan Magnus anade inget utan tog fatt i den understa timmerstocken, rätade på ryggen och hela hörnet på huset lyftes till de övrigas häpnad. Men i samma ögonblick hördes rasande murstenar inifrån huset skorstenen störtade ner. Röd av ilska släppte han sitt tag. Han hade blivit lurad att lyfta det hörn, där murverket stod. Johan Magnus hade alltså lyft inte bara huset, utan även spisen och hela murverket till skorstenen. Den lugne mannen var för en gångs skull förbannad och sa att han känt hur det ”knack till” i ryggen.

När smålandsbönderna på den tiden kom körande ner till Karlskrona med sina kalvar och svin, blev de ständigt överfallna och ofredade av blekingarna i gränstrakterna. Därför slog man sig alltid samman i större sällskap och åkte samtidigt. Vid dessa foror var Johan Magnus en gärna sedd deltagare. Han deltog inte gärna i slagsmål, men blotta åsynen av den storvuxne mannen skrämde många bråkstakar på flykten.

En mörk och regnig höstkväll då forbönderna bänkat sig kring elden i en ensligt belägen gästgivargård i gränsskogen på väg till Karlskrona, hördes tramp av stövlar och träskor utanför. Hånfulla och grova röster undrade om långasjöbönderna ”kom ut ett slag”. Då bönderna stannade inne vid sitt kaffe och sin gök, rasnade blekingarna till och kastade in en sten genom fönstret. Den råkade träffa Johan Magnus i pannan. Han drack lugnt sitt kaffe med blodet droppande i koppen. Då smög sig en av slagskämparna in och kastade sig över honom bakifrån. Johan Magnus reste sig sävligt, skakade av sig mannen och grep honom som i ett skruvstäd om axlarna och bar honom ut på förstubron. Där började han svänga honom som en pendel fram och tillbaka genom hopen av blekingar, som förskräckta ryggade tillbaka. När han så fått lite luft omkring sig, ställde han sig mitt på planen och snurrade runt med den med järnbeslagna stövlar försedda pendeln. Kroppen svingades runt som ett bollträ i högen. Blekingarna föll som jämrande käglor och sprang till skogs. Slutligen lät han sitt tillhygge landa i en vattenpöl med orden ”Nu har du fått dansa, som du så gärna ville, ligg nu där och svalka dig, så länge”.

Som alla hjältar dog Johan Magnus, när han var på höjden av sin kraft. Han blev rått mördad en sommarkväll, då han ensam körde hem från Karlskrona. En bleking hade slagit en grov spik i en bräda, med vilken han smög sig på vagnen bakifrån och av all kraft drämde in i huvudet på den halvsovande långasjöbonden. När hästen, som väl kände vägen, kom hem till Skurebo, fann husfolket Johan Magnus liggande död i vagnen”.

Ur: ”Det gamla landet - Strövtåg i Värend”, Björn Gidstam, 1974.

 

Plaggebo gästgivargård

I Plaggebo, sydöst om Långasjö på vägen mot Vissefjärda, inrättades ett gästgiveri år 1805. Det har tjänstgjort som skjutsstation från 1879 fram till omkring 1920. Man delade på skjutshållet mellan fyra gårdar, varvid man turades om att ha ett till två år i sänder. Man skulle hålla två hästar per dygn, samt vagn och släde. För att styrka sin identitet och visa sin värdighet, innehade skjutshållaren en skjutsklubba. Vidare skulle en tavla sättas upp ovanför dörren, på vilken avstånden till närmaste skjutsstationer skulle anges.

I trädgården lär ha stått ett brygghus, vari en gumma skall ha haft en brännvinspanna. Hon stod för brännvinsförsäljning till hugade spekulanter. Man har funnit en mängd småmynt från slutet av 1700-talet och framåt. Mynten skulle folk ha tappat i samband med betalningen. Gästgiveriet hade ensamrätt på brännvinsförsäljningen inom två mils radie.

Skjutshållaren lämnade även logi med mat och husrum till de resande. I Plaggebo hade man pilsnerservering för de resande ända fram till 1909. Givetvis var detta en nagel i ögat på en del kringboende, som ansattes av törst. Sålunda hade ett par äldre herrar i byn kommit in till en av skjutshållarna och begärt fram bier. Denne svarade, att det enbart var för de resande som bierserveringen fanns. Något irriterade återvände herrarna till sina hem, för att strax vara tillbaka med en fullastad kärra och den ene gubben som dragare. De presenterade sig som resande och fick ut sin efterlängtade bier!

 

Kungagraven i Allgunnås

Kungagraven är namnet på ett gravröse på en höjd vid Allgunnås Västergård. Enligt sägnen ligger här en kung begraven i en guldkista, ställd i en silverkista och denna slutligen i en kopparkista.


Vissefjärda

Törsbo

Törsbo kvarn tillhör Vissefjärda men ligger alldeles på gränsen till Långasjö socken. En del av kvarnens och sågens utrymme låg på långasjösidan. Kvarnen byggdes i början av 1800-talet och tillhörde först Törsbo byalag. Den har vid ett par tillfällen flyttats och byggts om. Kvarnrörelsen drevs i samma släkt i flera generationer. Kvarnen hade samma vattentillgång som Grimsgöls kvarn och är sista vattenfallet innan detta biflöde till Lyckebyån utfaller i sjön Törn.

Gårdarna i Törsbo ligger spridda längs vägen som går utmed sjön Törns norra strand. Här vid Törn är det en mycket gammal bygd med tidig bosättning. Både ute på Storön och här på fastlandet har man funnit föremål från stenåldern, flera stenyxor och andra föremål av flinta har hittats.

 

Törsbogården

Gården ligger vackert och högt med utsikt över sjön Törn och Storön. Gården är ett typiskt exempel på ett småländskt åttaknuthus. Törsbogården har varit i samma släkts ägo sedan 1600-talet. Så långt ned i tiden som år 1646 fanns på gården en brukare, som kan räknas till anfader. Han hette Amund och blev generationer framöver kallad ”Ammen”. Törsbogården var ett helt hemman, ett frälsehemman, Törsbo nr 1. Sist i raden av generationer brukare blev syskonen Magnusson - Matilda (f1882), Algot (f 1889) och Johan (f 1891). Ingen av de tre syskonen gifte sig och det fanns inga arvingar, som kunde överta gården och föra släktgårdens traditioner vidare. 1983 donerade Johan hela gården med 42 ha mark med alla hus och inventarier till Vissefjärda hembygdsförening, som nu är ägare till gården. I gåvobrevet står att Törsbogården ska bevaras för att visa kommande släkten, hur det var i ett bondehem förr i tiden. Under sommartid kan man boka en guidning av Vissefjärda hembygdsförening.

 

Riddarberget i Rörsbo

Den ädle riddaren kom på sin häst farande genom skogen västerifrån mot öster, från Törsbo mot Rörsbo. Bråttom hade han för han var hack i häl jagad av förföljare. Efter att ha ridit uppför den påfrestande Törsbobacken, pressade han hästen ytterligare. Vad ryttaren inte kände till, men vad hans förföljare tydligen räknade med. Den branta bergvägg, som lodrätt på åtta meters fallhöjd stupar ned i terrängen.

Ritten fortsatte i full fart mot stupet och innan han ens upptäckt tvärbranten och tyglat hästen, föll ekipaget utför stupet. I det våldsamma fallet omkom både ryttaren och hästen omedelbart. Förföljarna hade nått sitt syfte: riddaren var död. Alltsedan den dramatiska händelsen, en sägen som i århundraden levt kvar i folkmun, har tvärbranten, ett enormt flyttblock i Rörsbo kallats för Riddarberget.

Mäktigt och fyllt av mystik ligger alltså Riddarberget i Rörsbo och ruvar på många minnen. Enligt en annan gammal sägen ska en hel armé stridsberedda krigare, med hästar och utrustning, ligga i beredskap inne i berget. Soldaterna sover invid sin rustning, men på given signal vaknar de omedelbart och störtar ut för att försvara fädernejorden. Det gäller särskilt i den händelse danskarna ännu en gång skulle mobilisera sina styrkor och rycka in i Småland över den gamla riksgränsen från Blekinge.

 

Antamåla rör

Vid Eremitemåla på gränsen till Blekinge ligger Antamåla rör, en för landet unik blockås. Området ligger på Salebodaåsen. Antamåla rör är 150 meter lång, 50 meter bred och 11 meter hög och var gränsmärke på den gamla riksgränsen mellan Sverige och Danmark. Bildningen består nästan enbart av stora, runda block av granit med en medeldiameter på cirka en meter. I norr finns en viss inblandning av finare material. Bildningssättet är omtvistat, men blockens form tyder på medverkan av strömmande vatten. Det innebär att strömmen måste varit enorm då de största blocken når tre meter i diameter. Både läget utmed Salebodaåsen och blockens rundade form tyder på detta. Det märkliga är dock att man längs åsen inte finner några spår av de väldiga vattenmassor som måste varit i rörelse för att Antamåla rör skulle kunna bildas. Den södra delen, är frånsett vissa lavar, helt vegetationslös, medan den norra delen är bevuxen med såväl barr- som lövträd.

Enligt traditionen skulle en jättegumma från Blekinge förinta Vissefjärda kyrka och tog förklädet fullt med sten och begav sig ditåt. När hon kommit över gränsen började kyrkklockorna klämta och då tappade hon stenarna i rena förskräckelsen och sprang hemåt.

En sägen berättar om personer, som vid sina försök att tränga in i röret kommit in så långt, att de inte hittat vägen ut utan blivit kvar och dött därinne. Trollen hade förr sin boning i röret. Det berättas, att dessa stod på ganska god fot med bygdens befolkning. Det fanns inga som hade så stora kokgrytor som trollen i Antamåla rör, och det hände sig att folk i trakten vid behov lånade sådan matlagningsattiralj av dem. Antamåla rör ansågs förr vara tillhåll för både rövare och snapphanar.

 

Draka rör

En liknande stenanhopning som Antamåla rör, kallas Draka rör, och finns i terrängen mellan Frostensmåla och Piggsmåla, men har inte så stora dimensioner. Draka rör är 25 m i diameter och är 6 m högt, bestående av 0,3-3 m stora stenar, överst ligger ett monumentalt block, 3x2x1 m. Man skall från naturbildningens topp i siktigt väder ha kunnat se fyra kyrkor, när skogen inte var så hög.

Det finns en sägen om dess tillblivelse att En jättekärring var på väg från Blekinge mot Vissefjärda kyrka för att förstöra den. I sitt förkläde bar hon en väldig massa stora stenar. När hon kommit till Frostensmåla brast förklädesbandet så hon fick stanna kvar och laga det. När hon gick igen glömde hon en del stenar och dessa bildar Draka rör.

Namnet härrör från draken som bodde i röset med många dyrbara skatter. Soliga dagar tog han ut sina skatter till vädring. Då gällde det i ett obevakat ögonblick att kasta stål på honom så skulle man kunna erövra dyrbarheterna.

 

Bläsemålatjuven

Det ska ha funnits en grotta i ett stort stenröse i Frostensmåla. Grottan är bildad av ett 5 x 4 m stort flyttblock och intill detta flera, liggande 2,5 m stora block, så att ett hålrum har bildats. Här i grottan bodde enligt en sägen ”Bläsemålatjuven” ibland under sommaren. Man har hittat kol på botten av grottan. Det har berättats att ”han var tjuven som tog från de rika och gav till de fattiga. Det finns en sägen om att han lurade bland annat ut folket på Flädingstorps gård, när de övriga var i kyrkan på julottan. Han släppte ut djuren och när folket gick ut, gick han in och åt sig mätt.

En dag, när det gavs middag på Kyrkeby för ett stort antal gäster, hade mycket av det dyrbara silvret tagits fram, då hade Bläsemålatjuven passat på att lösgöra hela kreatursbesättningen i ladugården. Mitt under middagen går han in och berättar vad som skett. I uppståndelsen och villervallan som följde rusade alla ut för att hjälpa till. För honom var det en enkel sak att håva till sig det värdefulla silvret.


Linnefors

Linnefors järnbruk

Hovgård i Linnefors är en mangårdsbyggnad från 1730-talet med äldre kakelugnar och väggmålningar. Bruksherrgården i karolinsk stil är brädfodrat rödfärgad med högt valmat sadeltak. Till gården hörde under drygt hundra år Linnefors järnbruk som anlades 1738 vid Lyckebyåns utlopp ur sjön Törn för sjömalmsutvinning. Hovgård är en gammal huvudgård, förmodligen en av de sju gårdar, som prosten Carl Beckstadius omnämner i sin sockenbeskrivning från 1700-talets mitt och som han uppger skall ha funnits vid tiden för den första kyrkans uppförande invid Vesa borg i Vissefjärda under tidig medeltid.

Gården ligger i Kåraböket, d v s väster om Lyckebyån och söder om Hovgårdsströmmen, och tillhörde liksom Vesaborgskomplexet under 13-1400-talen Biskopen i Växjö, men överfördes till Kronan i samband med reformationen.

År 1515 omnämns Sten Sture d y som ägare till Hoffgaard. 1530 var Matz Nilsson kronobonde på gården. Han hade hjälpt Nils Dacke i dennes kamp mot den hatade Gustav Vasa och dömdes för detta brott år 1538 att lämna en ”soningsoxe” till kungen tillsammans med sin granne i söder, Malte i Cabblanes.

År 1654 hade Per Lennartsson Ulfsax av drottning Kristina erhållit Hovgård som förläning och gården betecknades som frälse, vilket dock upphörde 1683 i samband med fjärdepartsräfsten. År 1685 är gården åter i Kronans ägo och anslagen kavalleriet.

Förutom brukarna Carl och Nils fanns på gården knekten Nils och hans hustru. Av 1693 års man-talslängd framgår att Nils var ryttare. År 1734 börjar storhetstiden för Hovgård, då bonden Carl Nilsson på sitt 1701 skatteköpta hemman invid Hovgårdsströmmen upplät plan till ett järnbruk.

Det var patron G Schröder, ägare till Lessebo Järnbruk, som anlade Linnefors järnbruk och som omfattade masugn, stångjärnshammare, kopparhammare, kniphammare, spikhammare och smedja. Vidare fanns även en enbladig såg och en kvarn. De första åren blev framgångsrika för det nya bruket, som expanderade snabbt och förvärvade betydande jordarealer inom socknen, inemot ett 20-tal hemman. Råvaran för järnframställningen, myrmalm, hämtades ur sjön Törn samt angränsande sjöar i Vissefjärda och Långasjö socknar. Träkol köptes av ortens bönder i den mån de egna stora skogarna inte förslog. Den första tiden präglades av expansion och stark utvecklingstro. Som mest verkade ett 70-tal arbetare på bruket och Hovgård kallades allmänt för ”smedernas by” och såg ut som ett litet brukssamhälle. Men till Hovgård hörde förutom Linnefors bruksegendom också ansenliga jordegendomar runt om i Vissefjärda socken.

För lång tid framåt kom också Linnefors kvarn att spela en stor roll. Genom sitt gynnsamma läge vid sjöns utlopp var den försörjd med kraft långt efter det att bygdens övriga kvarnar hade slutat att mala för året. Mindre kvarnar fanns annars i Törns tillflöden runt hela sjön. Nästan varje by och ibland även enstaka gårdar hade s.k. skvaltkvarnar för husbehovsbruk. Större var Törsbo kvarn i sjöns norra ände.

Till bruket hörde ett stort antal gårdar som skulle göra dagsverken vid bruket. Vid 1700-talets mitt var en stor del av Vissefjärda sockens befolkning på olika sätt knutna till bruket genom kolning, malmfiske, byggnationer, odlingsarbeten m.m. En del backstugusittare arbetade med dammen, andra samlade sjömalm och kolade och de som ägde dragdjur körde timmer och virke.

Redan 1764 uppstod dock svårigheter för det nya bruket, som vid denna tid sysselsatte en stor del av socknens arbetsföra befolkning genom malmdraggning, körslor, kolning, byggnadsarbete eller direkt bruksarbete. En hårdnande konkurrens inom landet och förbättrade tillverkningsmetoder ibland annat England, Tyskland och Amerika bidrog till en successiv utslagning av de små svenska järnbruken.

Sista masugnsblåsningen ägde rum 1829 och masugnen förklarades nedlagd 1843. Stångjärnshammarens slag tystnade 1845 och manufakturtillverkningen fortsatte dock och upphörde först under 1870-talets sista år.

Mangårdsbyggnaden Hovgård från 1734 disponeras av Vissefjärda hembygdsförening. Av de två flygelbyggnaderna revs den västra under 1970-talet medan den andra flygelbyggnaden renoverats. Inom området finns också lämningar av bruksbyggnader (masugn, hammare och såg). Inom hela området finns rikligt med slagghögar och kolbottnar ute i skogarna. Över Linneforsån finns en stenvalvsbro. Vid järnvägsspåret Emmaboda-Karlskrona står det gamla stationshuset i Linnefors.

 

Vissefjärda

Fram till 1658 var södra sockengränsen en del av riksgränsen mot Danmark. Vid den i äldre Västgötalagen omtalade gränsregleringen som kan ha ägt rum omkring 1050, uppsattes sex gränsstenar mellan de båda rikena Sverige och Danmark. Den femte av dessa gränsstenar kallades ”Huitae sten”, och den har förmodats vara identisk med det stenblock som står vid den numera sänkta Bockabosjöns västra strand i Vissefjärda ett stycke norr om nuvarande länsgränsen.

 

Pärlfabriken Glabi

Under en kort tidsperiod, från 1940-talets slut till mitten av 1960-talet blomstrade en för Sverige relativt ovanlig industri i Vissefjärda. Glaspärlefabriken som startade i en gammal bobinfabrik blev den första arbetsplatsen på orten för traktens unga kvinnor inom industrin.

Här fick de en chans att få arbete på hemmaplan. En del stannade verkligen hemma då en del av arbetet lades ut som legoarbeten hos kvinnor i byarna runt Vissefjärda. Mannen, Hugo Hell som startade verksamheten fick fel på sin bil när han körde genom samhället och när han väntade på att bilen skulle lagas gick han runt i samhället och fick då syn på bobinfabriken. Han beslöt sig för att stanna kvar och börja med någon verksamhet i fabriken.

Tekniken för att tillverka glaspärlor lärdes ut av några flyktingar från Mellaneuropa.  I korta drag är tekniken följande: av glasstänger, vita, blå, lila klipptes bitar. Ett tungt arbete som sköttes av firmans manliga arbetstagare. Dessa bitar rullades sedan i en tunna som drevs av remmar från en egen ångmaskin och så småningom av el. När bitarna efter en relativt lång tid fått den perfekta formen togs de omhand av flickornas flinka fingrar. En del av pärlorna fick behålla glasmassans färg andra färgades in i skimrande pärlemor. Tillverkningen av pärlemoren var mycket hemlig och ingredienserna blandades av ägarens hustru. Man sålde till Sveriges alla varuhus och smyckena var helt anpassade till tidens mode.

 

Vissefjärda kyrka

Vissefjärda kyrka ligger på en udde vid vilken Lyckebyån mynnar ut i Kyrksjön. Kyrkstallarna ligger mittemot kyrkan på den östra sidan av Lyckebyån. Den första kyrkan i Vissefjärda ska ha byggts på 1200-talet och byggdes troligen på en holme. Prästgården sydväst om kyrkogården uppfördes 1745. År 1761 påbörjades arbetet med en ny kyrka i anslutning till den medeltida kyrkan och först 1773 invigdes den nya, betydligt större kyrkan. Vid kyrkan står en klockstapel som byggdes 1774. Klockstapeln har tre klockor som heter Maria (storklockan), Christina (mellanklockan) och Helena (lillklockan).

Enligt en gammal tradition skall det medeltida fästet Wesaborg ha legat där klockstapeln står. Borgen skall ha rivits under 1200-talet och av dess sten uppfördes Vissefjärdas första kyrka. Redan på 1200-talet när Vissefjärda kyrka byggdes bör en kyrkogård ha anlagts.

På den kulle som finns på kyrkogårdens västra del står en Kristus-staty i norsk labradorgranit. Den är gjord av konstnären Arvid Källström och skänktes av disponenten W. G:son Elling 1949.

Ursprungligen gick den gamla häradsvägen här mellan kyrkan och klockstapeln.Tidigare fanns en broförbindelse, en stenvalvbro över Lyckebyån mellan kyrkan och kyrkstallarna. Denna revs på 1930-talet men har ersatts av en enklare spångbro. Vägen fortsatte över stallplanen, genom det kvadratiska ”torget” och upp till vägkorsningen vid Bössan. Landsvägen både delade och höll ihop det gamla samhället med kyrka, kyrkstallar, sockenmagasin, krog och andra byggnader under 1800-talet.

 

Kyrkstallarna

Kyrkstallar, där hästarna ställdes in vid kyrkdags, byggdes i stora socknar med många gårdar, som här i Vissefjärda. De äldsta kyrkstallarna låg i ett oordnat gytter runt kyrkan. De revs till slut och Carl Silfverswärd på Södra Kyrkeby gård upplät mark till nya stallar, som han själv ritade och fick därmed en enhetlig utformning. Kyrkstall var traditionellt små byggnader där var gård uppförde sitt eget stall. Under 1800-talet kom dock större sammanhängande stallbyggnader att uppföras. Det är denna typ som återfinns i Vissefjärda.

Bönderna i Vissefjärda byggde 24 stallar med tio platser i varje 1854 för att användas vid kyrkobesöken. I stallarna fanns plats för 200 hästar och användes in på 1930-talet. Mörestallarna öster om kyrkan har fått sitt namn av att de tillhörde bönderna inom Möredelen av socknen.

Kyrkstallarna bildar ett symmetriskt mönster kring en kvadratisk stallplan, som även fungerade som samlingsplats för handeln inom socknen.  Stallplanen blev en naturlig mötesplats där det gjordes affärer och utbyttes åsikter om det mesta. Planen mellan stallarna togs till ordentligt för att kyrkobesökare och hästar skulle kunna samsas utan trängsel.

Vissefjärda hembygdsförening äger de gamla kyrkstallarna och har anordnat museum med äldre redskap och husgeråd samt olika temautställningar. På stallplanen ordnas årligen midsommarfest och hembygdsteater med bygdespel om bygdens historia. Midsommardagen 1949 hölls Vissefjärdas första hembygdsdag och varje år sedan dess har Vissefjärdas kyrko- och hembygdsdag firats här.

 

Bössan

Vid den gamla vägkorsningen, längs Kungsvägen, där vägarna från Kalmar och Karlskrona möttes, låg centrum förr. Vid Bössans vägskäl ligger sockenmagasinet. Magasinet är kraftigt byggt och i tre våningar för att säkert kunna behålla den säd som samlades in. Tidigare fanns här en krog och en fattigbössa som var låst med ett hänglås. I bössan kunde man lägga pengar till hjälp åt de fattiga. År 1812 togs ett beslut av sockenstämman att bönderna i trakten skulle avsätta en del av sin skörd till behövande i socknen. Säden skulle lagras i detta magasin. Två gånger om året delades säden ut till de fattiga, på sommaren och vid jultid.

 

Kungsvägen

Efter det att Karlskrona grundats 1680 byggdes den s.k. Kungsvägen eller Carl XI:s väg, som gick mellan den nya örlogsstaden via Eksjö till Stockholm.
Till Blekingestaden Karlskrona fann kungen det angeläget att bygga en inlandsväg. Staden med sitt strategiska läge hade också en för landet mycket viktig örlogshamn. Än finns små vägstumpar kvar av den ursprungliga riksvägen och genom Kyrkeby och Klättorp kan vi följa en kort sträckning.
Vägen passerade Emmabo by och här uppstod gästgiveri och skjutsstation. Härifrån kunde man få skjuts till gästgiverierna i Plaggebo, Eriksmåla, Björnabygden, Örsjö samt Fur i Blekinge.

Kungastenen

När kung Gustaf III var på väg till sin örlogshamn i Karlskrona 1771, lär han ha stannat till hos kronofogden Gösta Persson på Kyrkeby. Kronofogden hade anlagt ett mindre bränneri och fick vid besöket kungens löfte att fortsätta bränna brännvin. Med anledning av den celebra händelsen lät kronofogden resa en sten vid landsvägen med Gustav III:s namnchiffer och årtal 1771. Denna minnessten finns kvar än idag, stående på stenmuren invid landsvägen, den gamla Kungsvägen, som löper förbi gården.


Kyrkeby

Kyrkeby bränneri

Husbehovsbränningen i Vissefjärda socken hade stor omfattning under åren 1750 till 1775, då det inte fanns mindre än 48 registrerade husbehovspannor. Det var vid denna tid som kronofogden Gösta Persson anlade ett mindre bränneri på sitt ”fogdehemman” ½mantal Norra Kyrkeby. Bränneriet låg nere vid sjöstranden och tillverkningen var ganska blygsam, ca 15 kannor sädesbrännvin per dag. År 1787 måste regeringen kapitulera inför folkets krav och husbehovsbränningen släpptes åter lös.

År 1860 ställdes åter all brännvinsbränning under omedelbar tillsyn och kontroll av staten och för att få bedriva bränneriverksamhet fordras en viss storlek på anläggningen. 1855 förvärvades Norra Kyrkeby, fogdegården, av kronolänsmannen Th A Malmström. Han hade tidigare varit bosatt i Klättorp där han framgångsrikt bedrivit affärsverksamhet och jordbruk vid arrenderade gårdar i socknen. Malmström var införstådd med vad den nya brännvinsreformen skulle innebära. Det gamla bybränneriet på Kyrkeby var alltför småskaligt och han beslöt att uppföra en hundra gånger större anläggning med en kapacitet av 1550 kannor, dvs. ca 3500 liter 50 % brännvin per dag.  Efterhand uppförde Malmström fler hus med olika funktioner: mälteri, brännvinsbod, brännvinskällare, majsbod, brännmästarhuset och spritnederlaget. För förvaring av dranken anlades tre stora utomhusbassänger. Kyrkeby bränneri maskinutrustning bestod redan från början av en ångpanna och en 30 hkr:s ångmaskin, vilken var hjärtat i bränneriet.

1888 dog grundaren av Kyrkeby Bränneri, kronolänsmannen, godsägaren och riksdagsmannen Thure Alfred Malmström. Efter hans död övertogs verksamheten av hans söner Alfred och Rickard, som utvecklade och förbättrade brännerirörelsen. Båda bröderna Malmström dog på kort tid 1917 och Kyrkeby såldes till godsägare Carl Andersson, som under åren 1936-37 gjorde stora investeringar i bränneriet, som var föråldrat och nedslitet.

1940 övertog Carl Anderssons söner Birger och Henning Skårin rörelsen och drev den fram till nedläggningen 1971. Då hade bränneriet, som det enda i landet, varit i kontinuerlig drift under vintrarna från 1771 - 1971.

Kyrkeby var intill 1870 delat på två gårdar, Norra och Södra Kyrkeby. Södra Kyrkeby ägdes mellan 1770-1870 av den Silfverswärdska släkten och var under denna tid huvudgård för ett litet gårdskom-plex utom och inom Vissefjärda. Mangårdsbyggnaden på Södra Kyrkeby är uppförd omkring 1770. 1870 förvärvades och införlivades Södra Kyrkeby med den norra gården, som ägdes av godsägaren och brännvinsfabrikören Th A Malmström.

Huvudbyggnaden på Norra Kyrkeby är från 1850-talet och flankeras av två flygelbyggnader, varav en bostads- och en stallflygel. Till gården hör ett 40-tal bostads- och ekonomibyggnader, av vilka flertalet är uppförda omkring 1850, samt det s.k. ämbetshuset från 1700-talet.

Gårdsbränneri stängdes 1971, då staten tvingade de sista småbrännerierna att stänga.1988 skänkte ägarna bränneriet med tillhörande mälteribyggnad och potatislager till Vissefjärda hembygdsförening. År 2000 förklarades hela gården för byggnadsminne. Detta innebär att hela anläggningens och gårdens kulturhistoriska värden ska skyddas för all framtid. Förutom bränneribyggnaden ingår 23 unika byggnader och en unik parkanläggning i det skyddade området. År 2002 utsågs Kyrkeby till årets industriminne av Svenska industriminnesföreningen. Maskineriet är ännu intakt. I december 2005 brändes åter det första brännvinet sedan 1971, som en engångsföreteelse.

Kyrkeby är ett typiskt odlingslandskap med slåtterkärr och flera naturminnesmärkta bokar och ekar. Det finns ett rikt insektsliv på platsen med flera rödlistade skalbaggar samt värdefull lavflora. Området är riksintresse för naturvården.

I norra Kyrkeby vid Surbrunnsbacken fanns förr en hälsobrunn, som man stannade vid och drack vatten på väg hem från kyrkan. Under de sista åren fick man betala 5 öre muggen. Det var ett järnhaltigt vatten som bjöds. Ett danskt mynt från 1560 har hittats vid källan.

 

Klättorp

Längs Kyrksjöns östra strand ligger Klättorps hantverksby. När lagen om näringsfrihet infördes 1864 bosatte sig ett stort antal hantverkare här. Klättorps by kom tidigt att bli en central plats inom Vissefjärda socken för handel och hantverk. Detta framför allt sedan den gamla skråförordningen upphävdes år 1846. Det blev därefter fritt fram att idka handel utanför stadens gränser. En mångfald av hantverkare etablerade sig i byn och vi finner skräddare, skomakare, urmakare, garvare, målare, snickare, murare, bagare, kopparslagare och smeder som alla gav nödvändig hjälp och service till folket i bygden. Yrkeskunskapen inom handel och hantverk levde i många fall kvar i flera generationer. Med järnvägens intåg i bygden under 1870-talet kom successivt bebyggelsen och därmed handeln att i stället koncentreras till det som idag utgör Vissefjärda samhälle. På 1920-talet började Vissefjärda stationssamhälle expandera och platsen för handel flyttades då dit.

 

Udda bro

Bron utgör gränsen mellan Udden och Klättorp och under hela 1700-talet fanns här vid Klättorps mad endast ett vadställe. Det var först i början av 1800-talet som den första stenlagda bron ”Udda bro” byggdes. Enligt sägnen kom bygget till stånd sedan en ryttare som i mörkret ridit i sporrsträck över maden, störtat av den skyggande hästen och brutit nacken. Först in på 1920-talet ersattes den gamla bron av den nuvarande, som är huggen i sten.

 

Udden

Udden som tidigare har hetat Öudden är beläget på en udde i södra delen av Kyrksjön. Manbyggnaden är ett stort trähus i två våningar från 1700-talet, från samma tid är det magasin som står i närheten av huvudbyggnaden. På en plats längst ut på udden, kallad ”Garpudd”, har enligt traditionen ett slag mellan garpar (tyskar) och infödingar stått.

 

Nils Dacke

Nils Dacke kom att leda upproret mot Gustav Vasa - ett uppror som verkligen satte kungens maktposition på spel. Nils Dacke var från Södra Lindön, en liten by i Vissefjärda socken. Upprorsledaren började i Vissefjärda och Torsås socknar och spred sig, som en löpeld till socknarna längs riksgränsen och norrut. Under 1500-talet krävde Gustav Vasa kraftiga skattehöjningar av folket för att få medel att hålla ihop Sverige till ett rike. Bönderna i trakten gjorde till slut uppror med Dacke i spetsen och han blev ledare för bönderna i Småland.

Nils Dacke var en god strateg, som i god tid organiserade motståndsrörelsen i så gott som hela Småland. Dackefejden pågick 1542 - 1543. De kungliga trupperna var väl rustade och Dackes mannar fick se sig besegrade. Nils Dacke blev skadad och tvingades fly till sin hembygds skogar, där han sökte skydd. I augusti 1543 ändade en pil från de kungliga sejarna hans liv.

I historieböckerna läser vi att Nils Dacke ledde det största bondeupproret i Norden. I Dackebygd - Vissefjärda med omnejd, finns ett flertal minnesmärken och många berättelser nedtecknade.

 

Dackestenen

På Kyrkudden restes 1973 en minnessten över upprorsledaren Nils Dacke och hans anhängare. Stenen är hämtad från Lindön alldeles i närheten av Dackes förmodade boplats. Överst på stenen sitter ett armborst och som sig bör är vapnet riktat mot huvudstaden. Minnesstenens inskription lyder: ”Minne över bondeledaren Nils Dacke och hans folk, som i denna bygd åren 1542-1544 stupade i sin kamp för frihet, rätt och tro.

Stenen hämtad från Dackes gård i Södra Lindön och rest av Vissefjärda Hembygdsförening år 1973”.

 

Dackes grotta

Vid Båldön, söder om Vissefjärda, finns Dackes grotta, där enligt sägnen Nils Dacke gömde sig för Gustav Vasas fogdar. Grottan har också kallats för Rövarehålan. Nils Dacke tvingade efter sitt första fogdeöverfall 1536 att ”gå på skogen” som det kallades. Många smålänningar levde på den tiden som fredslösa i skogarna på gränsen mellan Småland och Blekinge, ofta därför att de inte kunde betala de betungande skatterna.

 

Södra Lindön

År 1539 var Nils Dacke kronobonde på gården i Södra Lindön. På en moränhöjd i hagmark, på en f d åker har Nils Dackes gård legat. Det finns inga lämningar av grunder kvar eftersom det tidigare har varit uppodlat. Det var här hembygdsföreningen hämtade minnesstenen som står mellan kyrkstallarna och kyrkan i Vissefjärda.

 

Dackefejden

Genom olika krav och påbud från den expanderade statsmaktens sida kände människorna i det småländska bondesamhället sina urgamla fri- och rättigheter hotade. Sannolikt upplevdes förändringarna som störst i de bygder som länge skött sig själva utan någon större inblandning från centralmaktens sida. Småland, beläget i det svenska rikets utkant, var en sådan bygd. Det var många åtgärder från kronans sida som retade smålänningarna och bidrog till ett jäsande missnöje i landskapet. Ett återkommande klagomål i de skrivelser som kungen fick ta emot handlade om det ökade skattetrycket. Skattläggning av bland annat torp, nybyggen, kvarnar och annat medförde att många fick se sin skatt höjd. Dessutom tillkom årliga extraskatter och nya höjningar samt ökad kontroll.

Ytterligare faktorer som bidrog till missnöjet var kronans hävdande av sin rätt till bärande träd, det vill säga bok och ek, som skulle användas för att tillverka fartyg till flottan. För att böndernas svin skulle få beta i skogarna infördes en särskild ollonskatt. Förbudet mot jakt på högvilt mottogs också det med missnöjda fnysningar på många håll. Sammantaget skapade dessa åtgärder en latent upprorsstämning. Till det rent ekonomiska missnöjet kom också misstron mot de kyrkliga förändringarna. Den nya tiden sågs som ett hot mot det gamla och invanda. Man krävde en återgång till de förhållanden som rått tidigare - med böndernas egna ord önskade man sig tillbaka till det som ”gammalt och fornt hade varit”.

I de södra och östra delarna av Småland drabbade skattevägrande bönder samman med kungens trupper. I samband med dessa oroligheter dyker Nils Dacke för första gången upp i källorna. Han var då inblandad i ett bakhåll som kostade fogden Inge Andersson i Södra Möre livet. För detta fick han lägga tvåhundra mark i böter. Det var inte sista gången kungen skulle höra Nils Dackes namn.

Vår kunskap om vem Nils Dacke var är starkt begränsad. Vi vet att han var mellan 30 och 40 år gammal då upproret bröt ut och att han var gift och hade en son. Han bodde på nybygget Flaka nära Lyckebyån nere vid riksgränsen i söder. Dacke var alltså inte en välbärgad bonde utan en typisk utmarksbo och hans nybygge hörde till de magraste i häradet. Gustav Vasa var inte sen att utnyttja det faktum att Dacke bodde nära gränsen. Som ett led i propagandan mot upprorsledaren kallade han Dacke för dansk, som ett skällsord.

Det var vid midsommartid 1542 som det stora upproret bröt ut. En beväpnad friskara under ledning av Nils Dacke genomförde en serie överfall mot fogdar och frälsemän i Voxtorps socken i Södra Möre. Socknarna nere vid gränsen, nära Dackes egen hembygd, kallades först till ting och gav honom efter en viss tvekan sitt stöd. Det var samma bygder som utgjort kärnan i upproret 1536. Under tiden hade nyheten om oroligheterna i Småland nått kungen i Stockholm som inte var sen att vidta åtgärder.

Dacke fick ett litet försprång i och med att bönderna i de djupa skogarna i gränstrakterna mot Blekinge gav honom sitt stöd. Upprorsledaren tog kontakt med bönderna i det danska Blekinge och slöt det som brukar kallas gränsfred. Fredsöverenskommelsen innebar att Blekingeborna skulle varna och hjälpa sina småländska grannar om danske kungen försökte hjälpa sin svenska kollega.

Försöken att återställa lugnet misslyckades och vid tingsförhandlingarna visade allmogen upp sin militära styrka. I stället kom upproret att växa i omfattning. Efter mötet ökade den militära aktiviteten. Dacke hade med sina trupper lyckats tränga fram till Bergkvara slott (Växjö). Inför hotet från de kungliga styrkorna hade stora delar av den tidigare tveksamma allmogen anslutit sig till Dackes anhängare. Kungen sade sig vilja respektera den vapenvila som ingåtts, men fortsatte trots sitt löfte att förbereda för nya strider och planlade straffexpeditioner riktade mot smålänningarna.

Kungen samlade snabbt stora styrkor i Jönköping och i Östergötland, men under hösten 1542 spreds upproret över hela Småland och södra Östergötland. Vintern 1542-43, medan stillestånd åter rådde, firade Nils Dacke jul på biskopsborgen Kronoberg, som intagits utan strid. I februari 1543 bröt kungen vapenvilan sedan det i Östergötland samlats en över 4 000 man stark kunglig här. Men de kungliga trupperna mötte ett osedvanligt hårdnackat motstånd från allmogen på alla frontavsnitt. Allmogen hade rivit alla broar över vattendragen och på ett flertal ställen byggt bråtar för att genom bakhåll hindra framryckningen. Vintervädret gav emellertid de kungliga styrkorna fördelar och underlättade kringgående rörelser runt bråtar och andra hinder. Ett par dagars hårda strider utkämpades och när dessa strider var avklarade insåg den kungliga armén att bönderna hade fler obehagliga överraskningar i beredskap.  Det bar av mot Smålands inre och den avgörande striden!

Nils Dacke träffades plötsligt av en kula i båda låren. Detta skott avgjorde på sitt sätt hela fejden. Kungens krigsfolk fick snart övertaget och drev bönderna på flykten. Dacke kom undan, men fick hålla sig gömd. Efter nederlaget inleddes förhandlingar mellan allmogen och kungamakten. Allt fler bönder nappade på kungamaktens locktoner om försoning och samarbete. Kungen talade maktspråk och lät brända gårdar vittna om vådan av att odla kontakten med Nils Dacke. Detta skrämde många bönder och socknar i Dackes hemtrakter till att liera sig med knektarna och delta i jakten på Dackeanhängare. Många upprorsmän var nu beredda att ge upp men upprorets kärntrupp vägrade att ge sig. Nils Dacke ville återigen ta upp striden, och försvann in i skogarna, men fortsatte sin flykt ner mot Vissefjärda och gränsskogarna.

Kring den 25 mars 1543 stod det avgörande slaget mellan upprorsmännen och kungens trupper någonstans mellan Virserum och Målilla. En svårt sårad Nils Dacke lyckades undkomma. Kung Gustav satsade nu hårt på att fånga in den flyende Dacke. För Nils Dacke var det naturligt att ta sin tillflykt till hembygden där han kunde påräkna hjälp från släktingar och falla tillbaka på gamla säkra gömställen. När förföljarna till slut spårade upp Nils Dacke skedde det strax söder om riksgränsen. Folktraditionen uppger att dramats slutscen utspelades vid Olatorpet i ”Rödeby skog”. Förföljarna försökte sig på konststycket att gripa upprorsledaren levande, men Dacke bet ifrån sig så bra att de till sist tog det säkra före det osäkra och sköt honom. Dackes kropp fördes sedan till Kalmar och hängdes upp vid stadens galgbacke.

Efter fejdens slut lät kungen dra in nästan alla förläningar i det forna Dackeland och lägga det hela under direkt fogdeförvaltning. Fruktan för en ny Dackefejd var alltså ständigt levande hos kungen ända fram till hans död.

Vid midsommartid 1543 var Dacke åter ledare för ett gäng upproriska bönder, men nu krossades upproret snabbt. Jakten på Nils Dacke var snart igång. Efter ett par veckors jakt var Nils Dacke död, sedan kungens män förföljt honom in i det danska Blekinge och dödat honom i Rödeby skog. Nils Dackes döda kropp fördes till Kalmar där den enligt dåtidens sed rådbråkades och steglades, varefter hans huvud sattes upp på en påle utanför stadsmuren.

I byn Bromboda ligger den gamla pestkyrkogården. Det var under åren 1710 - 1712, då pesten drab-bade bygden hårt, som det var begravningsplats här i sandåsen. Det var också här som man i tidig medeltid tänkte bygga socknens kyrka.

 

Flädingstorp

Gården var tidigare säteri med anor från Sturetiden och tillhörde släkten Dalman på 1700-talet. Vid mitten av 1800-talet ägdes gården av släkten Raab och senare av familjen Malmström. Gården bestod på tidigt 1800-tal av ett flertal byggnader, varav endast ett sädesmagasin från 1700-talet finns kvar idag. Väster om gården finns en välbevarad milstolpe i kalksten från 1737 som markerar den gamla landsvägen.

 

Jungfrukullen

Platsen ligger i Bromboda och består av en sandig moränkulle, ca 50 m i diameter och är 5 m hög. Förr trodde man att trollen bodde i kullen. De skulle ha odlat upp åkertegen norr om boningshuset på gården vid bergets fot som tack för att de fick låna grytor i gården.

En liten bäck norr om kullen kallas ”Bruabäcken”. Det sägs att en brud skulle ha ramlat av en häst och slagit ihjäl sig vid den.

Namnet Jungfrukullen kommer troligen från föreställningen att en jungfru skulle ha blivit bergtagen i kullen. Enligt en annan sagesman skall kullen ha använts som dansplats och där dansade en jungfru ihjäl sig.


Rövaredalen

Den 8 november 1946 samlades åtta motorintresserade personer till en träff i Grämnamåla. Man diskuterade om det fanns intresse att börja med motortävlingar i Vissefjärda. En av anledningarna var att ett flertal förare från bygden redan vunnit framgång på tävlingsbanorna. Det startade med en isbanetävling på Kyrksjön 1948. Här fanns Eric Ericsson, även kallad Långasjö-Ericsson, med i resultatlistan.

Med framgångarna i ryggen bestämdes byggnation av en speedwaybana i Rövaredalen där man fick köpa mark. Platsen var idealisk för denna typ av motorsport och med naturliga läktare.

Den första tillställningen i Rövaredalen var en speedwaytävling den 11 juni 1950. Motocross-premiären i Rövaredalen ägde rum 29 april 1951. Då fanns en permanent speedwaybana och en ny crossbana på samma område. Detta år vann Långasjö-Ericsson det första Svenska Mästerskapet i motocross. Eric Ericsson från Långasjö tävlade både nationellt och utomlands.

Tusentals åskådare samlades på motorstadion i Rövaredalen då hemmalaget ”Rövarna” gjorde upp mot storlag som ”Vargarna” från Norrköping och ”Getingarna” från Stockholm.
1980 kördes en VM-deltävling i 500 cc med elitförare från hela världen.
Varje år körs MS i motorcross i Rövardalen.

 

Sägner om Rövaredalen

Häradsvägen genom norra Vissefjärda gick förr uppe på Emmabodaåsen. Vid Grämnamåla var åsen extra hög och vägen oskyddad. Här höll rövare till och gjorde överfall på förbifarande. Till slut gjorde de omkringboende slag i saken och beslutade att göra sig kvitt rövarna. Man tände på en stor ring i skogen runt om det förmodade rövarnästet. Om man fick tag i några rövare har nu glömts, men marken blev efter detta obrukbar.

En sägen om Rövaredalen Bönderna brukade göra långfärder i foror till kustorterna för handel. De hade smör och kött med sig söderut, och när de kom tillbaka hade de lite pengar i utbyte. Särskilt på återvägen kunde de befara överfall. De for därför oftast i stora lag, men också en lång rad forbönder kunde riskera överfall.

I sägnen berättas att rövarna i Grämnamåla till slut blev en sådan plåga i socknen att bygdens bönder slöt sig samman för att göra gemensam sak i Rövaredalen. Rövarnas tillhåll visste man på ett ungefär, och för att ta det säkra före det osäkra beslöt man att bränna fram folket ur skogen. I en vid ring kring rövarnästet tände man skogen, och elden drog mer och mer samman över området. Men ingen människa kom fram ur det elddömda skogspartiet, och blev någon av de bönder som vaktade med bössor och vargspjut betänksam inför detta, så nöjde han sig snart, ty efter denna märkliga brånebrand såg man inga rövare mer. Men marken själv vittnade på sitt eget sätt: Efter branden växte ingenting mer än några sträva ljungris i rövaredälden. Just på den plats, där man en gång brände en skock rövare, anlades år 1945 Rövaredalens speedwaybana. Men var hade rövarna sina ”skatter” gömda? Man gissade på gölen på andra sidan åsen och landsvägen, en vattenhåla, som man kallade Rövaregölen. Där hade, trodde man, skogsmännen firat ner sin skattkista. Kanske finns den där än?

 

”Elin från Gusemåla brändes på bål”

Detta är en mörk historia, en dyster tidsbild från 1700-talets första hälft. Den handlar om ett vidrigt livsöde, ett av de mest beklagansvärda i Vissefjärda genom tiderna. Den börjar ljus och förhoppningsfull som alltid när ett barn är fött.

I församlingens födelsebok står under årtalet 1707 och den åttonde söndagen efter Trinitatis antecknat: ”Anders barn i Gusemåla, Elin, med wittnen kyrkvärden Oluf Jonsson i Bussamåla, Joen Andersson i Gusemåla, Måns i Emmabo, hustrun Brita i Kjesemåla och pigan Botil i Gusemåla”. Elin slutade sitt liv 34 år senare på bödelsbacken i Vassmolösa, och hennes döda kropp brändes på bål.

Som mycket ung fick hon plats som tjänstepiga hos en bonde i bygden. Hon kom i ”omständigheter”. Både hon och barnafadern dömdes för lönskaläger, och i brist på medel till böterna fick hon slita ris och han spö.

Så blev Elin Andersdotter piga hos gifte bonden Per i Gusemåla. Hon kallades efter sin tidigare kon-frontation med folkmoralen för lösaktig. Det förgångna upprepades och husbonden Per var nu med i sammanhanget. I vettlös skräck över vad som väntade henne i form av straff från domstol, från kyrkan och från allmänna folket, sökte hon dölja havandeskapet. Barnet födde hon i husbondens ladugård den 17 januari 1741, och i samma stund barnet kommit till världen förkvävde hon det och gömde sedan liket i ladan.

Men hon hade alls inte kunnat dölja sitt tillstånd. Folks ögon följde henne noga, vaksamt nyfikna. Plötsligt visste alla att hon fött sitt barn. Man anställde sökande och fann barnet under ladans halm. Elin hämtades strax av länsmannen i socknen, välaktade Eric Sahlsten. Hon utpekade husbonden Per som barnafader och vad mera var, hon påstod att han tillrått henne döda barnet. Även Per blev således instämd till tinget med Södra Möre häradsrätt i Vassmolösa, som hölls den 28 januari samma år.

Elins påstående att hon blivit rådd av husbonden att döda barnet förnekades ihärdigt av Per och kunde ej heller ledas i bevisning. Men Per förnekade inte att han var barnafadern. Han hade gjort sig skyldig till enfalt hor. Målet var ganska enkelt för rätten, i synnerhet som många vittnen inkallats för att intyga händelser och påståenden i samband med Elin under de senast förflutna månaderna.

Rätten prövade ”i förmåga av Guds lag samt 16 Cap 1 paragraf Missgierningz Balken likmätigt, rättvist det bör Elin Anders dotter för thenna af henne således begångne missgierning, hvarmedelst, ett Lius utsläkts och ett menniskolif förspilt blifvit, gifwa Lif för Lif, halshuggas och å båle brännas”.

När domstolen inte fann att Per varit delaktig i barnamordet, befriades han från straff i berörda mål men pliktfälldes för ”första resan af honom med sitt tiänstehion föröfwade enfalt hoor till tuufall bot att plikta 160 daler silvermynt eller i brist af botum at afstraffas med 36 par Spö, 3 slag af hwart paret, samt at undergå trenne söndagars Kyrkoplikt”.

Domen underställdes Göta hovrätts prövning och fastställdes av denna. En dag i juli 1741 föll bilan i Vassmolösa, och flammorna steg från bålet, där Elin sonade sin gärning. Under ett halvt år hade hon hållits i förvar på Kalmar slott, häradets fängelse, i avvaktan på hovrättens utslag.

Gifte bonden Per i Gusemåla sonade den del, han enligt rättens uppfattning hade i sammanhanget. De utdömda 160 dalerna - en summa som man på den tiden kunde köpa en gård för - hade han icke möjlighet att punga ut med. Mästerman fick slita spö på hans rygg med sammanlagt 108 slag. När Per omsider var någorlunda återställd därefter, satt han under tre söndagars gudstjänster på pliktepallen i Vissefjärda kyrka till skam för sig själv och tankeställare för sockenborna. Därefter undergick han uppenbar skrift inför präst och församling och erhöll i samband därmed avlösning, varigenom han återbördades till den kristna församlingsgemenskapen”.

Ur: ”I Dackebygd”. En bok om Vissefjärda. Årg. 1973.


Lindås

Lindås var länge en bondby, men 10 meter förvandlade den till ett industrisamhälle under 1800-talet. Så mycket faller Lyckebyån på sin väg genom samhället.

Det var längs ån våra äldsta förfäder kom vandrande. I norra Lindås har man hittat ett av de äldsta spåren efter människor i Kalmar län. Ett flintverktyg som är 9 000 år gammalt.

I Lyckebyåns dalgång bodde människorna på stenåldern skyddade och nära vattnet. I Emmabodatrakten har man påträffat ett 60-tal stenåldersboplatser från äldre stenåldern. Flera fynd av sten- och flintredskap har gjorts i närheten av Lyckebyån och dess förgreningar.

Under vikingatid/tidig medeltid brukades våra marker av några få storgårdar. Driften sköttes till stor del av trälar. Under 11-1200-talet lät man dess flytta ut på gårdens marker och arrendera en bit jord. Enligt många forskare har flera av byarna i dessa trakter uppstått på detta sätt. Framför allt de med efterleden: -måla, torp och ryd. Troligen var Guse i Gusemåla en frigiven träl som fick arrendera mark här vid Lyckebyån.

Kraften från de sju fallen i Lindås har drivit: kvarnar, pappersbruk, vadmalsstamp, gjuterier, smedjor, tändsticksfabrik, sågar och en stärkelsefabrik. De företag som ligger vid vattenfall har ofta sina rötter ner i 1800-talet, så även i Lindås. De två största, Tornborgs och Xylem, ligger fortfarande vid stranden av den fridfulla Lyckebyån. Det sistnämnda företaget har utvecklats från en liten knipphammarsmedja till en världskoncern med 1100 anställda här i Lindås. Som av en händelse kretsar affärsidén kring vatten, framför allt dränkbara pumpar. Glaset har gjort våra bygder känt men jämfört med järnet har det en kort historia. Järn har vi framställt här i tusentals år och på Xylem finns ett av Europas modernaste gjuterier där man producerar cirka tiotusen ton färdigt gjutgods per år.

När järnvägen kom till byn 1874 öppnade sig plötsligt världen. Stationen och det växande industrisamhället fick namnet Lindås.

 

Pestkyrkogården Likaslätt

Att ha ett gästgiveri i byn är på gott och ont. De resande förde inte bara med sig nyheter utan även sjukdomar. Ingen farsot var så svår och fruktad som pesten.

I början av september 1710 ankom kronoskeppet Halland till Kalmar efter att ha seglat från Stockholm någon vecka tidigare. Både överskeppare Anders Klåckare samt underskeppare Erik Kruskopp låg svårt sjuka av pesten i sina kojer. Efter några dagar hade smittan fått fäste i residensstaden och spreds vidare ut över landet.

Under femton månader, 1711-12, dog så många som 465 personer i Vissefjärda socken. Den förste var en ung dräng på gästgiveriet, Per Åkesson från norra Brinkabo, och den siste i den långa raden blev bondsonen Jöns Jönsson i Lekaremåla som begravdes på nyåret 1712.

Direktiv utgick från myndigheterna att kropparna skulle grävas ner omedelbart och utan ceremonier. På många platser inrättades därför nödkyrkogårdar. På en äng några hundra meter öster om gästgivargården fick de pestdrabbade i Emmabo sin sista vila. Platsen kallas än i dag för Likaslätt.

 

Lindås äldsta affär

Olof August Almqvist kom som ung till pappersbruket på Lindboholm. 1842 slutade han och startade istället socknens första affär på Skuterydsvägen. Varorna hämtade han själv med häst och vagn i Kalmar och Karlskrona. Det var sill, kaffe, garn och snus som till en början utgjorde det viktigaste sortimentet. Men varorna blev fler med tiden och affären fick så småningom rykte om sig att vara en välsorterad lanthandel.

1864 kompletterades verksamheten med tapettillverkning i en bod bakom bostadshuset. Tapeterna såldes i affären men också genom direktförsäljning i stugorna.

När Olof August dog 1876 upphörde den lilla tapetfabriken, men hustrun fortsatte och så småningom dottern Amalia att driva den Almqvistska affären vidare. 1907 övertog den nybildade Kooperativa föreningen ”FRAM” affären.

 

Emmabo gästgiveri

Längs den gamla landsvägen, som också kallades Kungsvägen, fanns skjutsstationer med två mils avstånd och i Emmabo by har det funnits gästgiveri och skjutsstation sedan 1600-talet.   Den gamla Kungsvägen anlades av Karl XI:e på 1680-talet. Benämningen användes allmänt för stora genomfartsvägar där kungen stod för kostnaden. Men för det praktiska arbetet svarade bönderna längs vägen. Den följde de sandåsar, som löper genom bygden och man tog inte så stor hänsyn till hur bebyggelsen kom att ligga i förhållande till vägen. Många betesdjur längs vägarna krävde massor av grindar. För att passera Lindås i början på 1900-talet behövde man öppna ett tiotal grindar.

Sedan första hälften av 1700-talet anslöt vägen mot Kalmar här och gästgiveriet blev det mest betydelsefulla i bygden. Här har flera kungar rastat, från Karl XI:e till Oskar den I:e. Den svenska flottan hade sin huvudbas i Stockholm långt ifrån sin huvudfiende Danmark, men när Blekinge äntligen blev svenskt 1658 kom man på att flytta basen till det som senare blev Karlskrona. För att snabbt få ner trupper och förnödenheter till skeppen krävdes nya vägar, bland annat denna som började i Eksjö. 1686 stod vägsträckan upp till Eksjö från Karlskrona färdig och östra Emmabo fick direktkontakt med omvärlden. När det allmänna vägnätet byggdes ut behövdes också platser där de resande kunde släcka törsten. Landshövdingarna beordrades att inrätta gästgiverier med 2 mils mellanrum och i 1667 års mantalslängd omtalas för första gången Emmabo krog. Gästgiverierna skulle förutom mat och husrum också tillhandahålla ett visst antal hästar. Emmabo gästgivaregård var viktig för kontakt med yttervärlden. Dagligen kom långväga resanden på väg till eller från örlogsstaden Karlskrona. Kyrkoherden i Vissefjärda Carl Beckstadius skriver: ”Anno 1732, den 5:e oktober som var en torsdag, då prins Wilhelm av Hessen-Kassel var stadd på sin resa till Carlscrona, kom han ifrån Lenhovdas prostgård, där han haft natthärbärge till Emmabo gästgivargård, där han följd av många svenska och tyska herrar spisade middag.”

Förutom skjutsningen är här också krog och samlingspunkt för folket i trakten på gästgiveriet.  Kanske beroende på att krögarna ända fram till 1770-talet hade ensamrätt på öl- och brännvinsförsäljning men också för att här fanns kontakten med yttervärlden.

När järnvägen kom till Emmaboda 1874, uppstod omedelbart ett behov av transporter till och från stationen. Fram till 1878 var det enbart Emmabo gästgiveri som hade rätt att hålla skjutsstation. Därefter kom en ny gästgiverilag, som innebar att skjutsstationen ej längre behövde vara knuten till gästgiveriet. Därför uppstod nya skjutshåll under senare delen av 1800-talet. En sådan skjutsstation anlade Alfred Johansson i Emmabo som hade sin gård mitt för gamla skolan i Lindås.

 

Mordet på länsman

Den gamla Tingsvägen byggdes efter ett länsmansmord på gästgiveriet 1728. Häradsrätten i Vass-molösa konstaterar att något måste göras åt den stora brottsligheten i socknen. ”Allmogen hade länge känt sig säker och avskild från den del av världen där lagens stränghet kunde väntas”.

Den 29 oktober 1728 hände något som skulle få stor betydelse för dessa trakter. Kronolänsmannen Johan Persson höll mantalsskrivning på gästgiveriet. Hans gamle antagonist, bonden Peter Håkansson, var närvarande och kraftigt berusad. Hårda ord fälldes och Håkansson försvann innan förrättningen var avslutad. Det blev sent och sist av alla lämnade länsmannen gården. Sakta red han söderut, den första snön hade fallit och det var halt. Efter några hundra meter brinner ett skott av och Johan Persson faller död av sin häst, skjuten i ryggen.

Någon timme senare väcks Vissefjärdaborna av att det ringer i kyrkklockorna. Mördaren har begett sig dit, brutit sig in i klockstapeln och anställt själaringning för sitt offer. Därefter försvann Peter Håkansson, som var av Dackesläkt, till skogs och förklarades fredlös.

 

Handpappersbruket Lindboholm

Vid ett av fallen i Lyckebyån anlade 1827 gästgivaren Jonas Lindblad i Emmabo by handpap-persbruket Lindboholm. Vattenfallet användes också till drift av kvarn, benstamp och såg. Lindboholms kvarn var i början av 1890-talet en förhållandevis stor rörelse med ett tjugotal anställda. Vid kvarnplatsen fanns förutom själva kvarnbyggnaden ett tvåvåningshus innehållande bostäder, kontor och handelsbod samt ett bostadshus för mjölnaren. I byns södra del har det även funnits garveri med skomakeri, tändsticksfabrik, färgeri och tapettryckeri. Tapettryckeriet flyttades senare till Emmaboda.

Sågen placerades på den västra åkanten, men pappersbruket, som placerades på åns östra sida på en mindre holme, blev startskottet för industrialiseringen av Lindås. Man samlade in lump som råvara till papperstillverkningen. Redan 1826 flyttar pappersmakargesällen Andreas Almqvist hit från Lessebo. Pappersbruket på Lindboholm hade sin storhetstid på 1830-talet med ett 20-tal anställda. Tekniken att använda den betydligt billigare skogen som rå-vara hade kommit men till priset av mer komplicerade maskiner. 1860 brinner bruket upp, men startar papperstillverkningen igen och pågår till 1879. Kvarnens betydelse minskade under början av 1900-talet men den var i drift som tullkvarn fram till 1925.

 

Emmabokvarnarna

Överallt i våra vattendrag byggdes enkla husbehovskvarnar (skvaltkvarnar) för att mala säden. Från början låg kvarnarna i södra delen av byn. I en jordebok från 1550 finns en skvalta omnämnd i västra Emmabo. På den äldsta kartan från 1600-talet har det tillkommit ytterligare en. Under 17-1800-tal flyttas de norrut och omvandlas till tullkvarnar, vilket innebar att man malde åt flera byar mot att en del av mjölet fick behållas. I en ansökan om att anlägga en kvarn i Emmabo heter det: ”De flesta kvarnar i dessa folkrika trakter lida vattenbrist under sommarmånaderna men Emmabokvarnarna hålla vatten sommaren över även under torra år”.

Som mest fanns det fyra kvarnar samtidigt i Lindås: Holmafallet (ITT-Flygts industrimuseum). Under en kortare period på 1840-talet låg den övre kvarnen här. Övre kvarnen (Lindås Smidesfabrik, Stenbergs). Anläggningen är dokumenterad första gången på 1770-talet då den skattläggs. Mellankvarnen (Gullbergs) Tullkvarn byggd i slutet på 1700-talet. Nedre kvarnen (Kulan) kvarnen byggdes 1848. År 1884 köps kvarnen av Gullbergs och samtidigt stängs kvarnen ovanför. På samma sätt som gästgiveriet spelade kvarnarna en stor social roll. Här samlades bönder från byar långt borta och väntade sex-sju timmar på att få malet. Tiden fördrevs med utbyte av nyheter och skvaller nersköljt av en eller annan sup.

 

Gullbergs/Tornborgs Maskinfabrik AB

Gjutaren Christoffer Gullberg från Sävsjöström hade köpt en bit mark med tillhörande kvarn och fallrättigheter i Emmabo by och startade i början av 1870-talet ett gjuteri för tillverkning av kokkärl och plogar. Man tillverkade också gorånsjärn och spottkoppar. Ett boningshus byggdes och intill kvarnen ett primitivt gjuteri. Gullbergs började tillverka det som skulle bli en revolution i bondehemmen - kokspisen. Bland Gullbergarnas övriga kunder märks järnvägsbolag, sågverk, smeder, bönder m.m.

Företaget fungerade också som diversehandel och kunde erbjuda: ved, kol, takpapp, takfönster, linolja, sandpapper, plåt samt hästskjuts inom närområdet.

Företaget som hette Emmaboda Gjuteri, ändrade efter några år namnet till AB C Gullberg & Co. När firman Thornborg & Lundberg från Stockholm köpte företaget 1938 bytte man namn till Gullbergs Maskinfabrik AB. Efter flera ägarbyten heter nu (2013) företaget Tornborgs Maskinfabrik AB och tillverkar maskiner för skogs- och byggnadsindustrin.

 

​Stenbergs/Xylem

Formmakaren Peter Alfred Stenberg köpte sitt gjutgods från Lindås Gjuteri. Förmodligen var det dessa tidiga kontakter med orten som fick honom att själv våga satsa här, köpa den övre kvarnen och starta ett företag som idag levererar pumpar över hela världen.

Påfwel Westerdal var smed i byn Kalvamo i Algutsboda socken under 1700-talets första hälft. Sonen gick i faderns fotspår och blev brukssmed på Kosta Glasbruk. Nästa generation bytte namn till Stenberg men järnet och glaset släppte man inte, det skulle bli familjens levebröd.

Påfwels sonsons sonson Peter Alfred Stenberg tillverkade glasformar i sin egen verkstad i Brorsryd. Gjutgodset köpte han av bröderna Gullberg i Lindås. Under sina många besök här kastade han begärliga blickar på vattenfallet vid den övre kvarnen. År 1901 kunde han köpa den förfallna anläggningen vid ån. Året därpå flyttade familjen med sina tio barn in i bostadshuset. Det skulle dröja till 1905 innan gjuteriet åter sattes i drift nu med en ny kupolugn. Tillverkningen var i huvudsak formar och utrustning till det närbelägna glasbruksdistriktet. År 1912 bildades Lindås Gjuteri och Formfabriks AB av fadern och de fyra äldsta sönerna. Tillverkningen i Lindås omfattade förutom glasformar och annan utrustning för glasbruk även transmissioner och kokspisar, tröskverk samt turbiner.

Gjuteriet började tillverka pumpar efter det att stockholmsingenjören Hilding Flygt fått kontakt med Stenberg via en tidningsannons 1929. Flygts ingår numera i Xylem som är ett globalt vattenteknikföretag.

Stenberg & Flygts företagsmuseum invigdes 2001 i samband med företagets 100-års jubileum. Museilokalen ligger i en byggnad som en gång i tiden var Lindås stärkelsefabrik.