KulTuren - Form & Design | Glasriket

KulTuren - Form & Design

 

Var befinner du dig just nu?
Klicka på ortsnamnen nedan för att komma till rätt ort i texten. 

 

Emmaboda  Johansfors  Algutsboda  Boda  Åfors Transjö Kosta Strömbergshyttan  Bergdala Hovmantorp Lessebo  Ljuder  Skruv  Långasjö  Vissefjärda 

 


 

Emmaboda

Emmaboda kyrka

Emmabodas första församlingshem byggdes 1926 på backkrönet intill den gamla mangårdsbyggnaden i Gantesbo. Vid denna tid tillhörde Emmaboda Vissefjärda kommun, men fr.o.m. den 1 januari 1930 blev Emmaboda köping och därmed självständig kommun. Invigningen av köpingen skedde redan på nyårsaftonen 1929. Från och med nu kunde Emmabodaborna bestämma över sig själva. Snart uppkom planer på att bygga om församlingshemmet till kyrka. Arkitekt Paul Boberg uppgjorde ett förslag som godkändes. Den 1 januari 1939 blev Emmaboda en egen församling inom Vissefjärda pastorat. 1941 invigdes kyrkan med församlingshem av biskop Yngve Brilioth. I kyrkan finns en dopfunt i ljus Ekebergsmarmor och utformades av bildstenhuggare Karl Almgren, Emmaboda. Glaskonstnären Erik Höglund har formgivit de eleganta bågarna med ljushållare av glas i långhusets fyra fönster. Glasmosaikfönstren i koret är gjorda av Erika Lagerbielke.


Johansfors

Johansfors glasbruk ligger i samhället Broakulla. Namnet Johansfors antogs då glasbruket anlades vid vattenfallet. Namnet Broakulla är ett gammalt gårdsnamn och har funnits här i en tidigare industriepok vid Lyckebyån.

År 1889 grundades här ett litet glasmåleri i det tidigare mejeriet som fanns här några år under 1880-talet. Vid dammen byggdes ett sliperi och dammen fick namnet Sliparedammen. Råglas köptes in från andra glasbruk, det målades, dekorerades och såldes vidare, men efter ett par år började man med egen glasblåsning.

Glasbruket anlades vid Lyckebyån och invigdes i augusti 1891, med hytta som byggdes i trä, till traditionell hyttpredikan. En modern och mer tidsenlig byggnad uppfördes på samma plats 1955.

På ytterväggen av hyttan sitter en 7 meter lång mosaik. Bilden har ritats av den konstnärlige ledaren Bengt Orup, som jobbade på Johansfors från 1952. Bilden heter ”Hyttarbetare” och föreställer glasarbetare i arbete - en hyllning till glasarbetarnas yrkesskicklighet. Mosaikbitarna tillverkades på Kosta glasbruk, som hade en ganska stor produktion av glasmosaik på 1950-talet.

I början tillverkades främst bruksföremål som brännvinsflaskor, dricksglas samt tallrikar.

De första decennierna bestod tillverkningen främst av pressat och drivet glas för hushållningen, men även slipat och målat glas tillverkades. 1910-talet var en storhetstid för målat glas. De första yrkesskickliga glasmålarna kom från Böhmen i Tyskland.

Den ved som glasbruket använde levererades i regel till bruket av bönderna som sålde den. Där staplades den upp, mättes och mottogs på vedbacken. Före bilarnas tid skulle allt transporteras med hästskjuts till och från bruket. Vägsträckan var en mil mellan glasbruket i Johansfors och järnvägsstationen i Emmaboda. Glasbruket byggde ett eget magasin vid järnvägen. Till Emmaboda var vagnarna lastade med trälådor, fullpackade med glas, som via järnväg skulle vidare till brukets kunder. Från Emmaboda var det hemlass med olika slags material till glassmältningen såsom sand, soda, kalk och liknande. I slutet av 1920-talet köpte bruket sin första lastbil.

Vid sekelskiftet byggdes en rak gata, Bruksgatan kantad med ”egna hem” från landsvägen ned mot hyttan. Där låg även disponentvillan i tidstypisk stil inspirerad av schweizerstilen.

Under 1920-talet började man tillverka glas under beteckningen ”vackrare vardagsvara”. Influenserna kom från Ellen Key och Arts and Craftsrörelsen i England och innebar att låta konstnärer designa vackra men billiga vardagsföremål för arbetarklassen.

Kristallglastillverkningen kom igång ca 1910 med slipning och gravering av kristall. Johansfors glasbruk var representerade vid en Världsutställning i Barcelona 1929, med deras tillverkning av ”Kristallen den fina”, med urnor, pokaler, skålar, blomglas m.m. Kristallmuseet visar glasbrukets produktion under 1900-talet.


Algutsboda

Algutsboda kyrka

Den kyrka som idag finns i Algutsboda har haft två föregångare varav den första ska ha byggts under medeltiden. Platsen, på en höjd, ska ha varit den samma som idag. År 1767 stod dagens kyrka klar och invigdes 1770. Rakt norr om kyrkan ligger prästgården. Tidigare låg längor med kyrkstallar på båda sidor om de vägar som utgick ifrån kyrkan. Varje by hade sitt stall utmed den väg som ledde mot hembyn. Väster om kyrkan ligger sockenstugan som byggdes 1821, och har bl.a. använts som skola.

Den medeltida kyrkan, som var av trä, brann ner 1567. Enligt dåtida källor ska branden ha förorsakats av en salpetersjudare som slarvade med sitt arbete. Både kyrkan och prästgården förstördes vid branden. En ny kyrka byggdes på samma plats och den stod klar 1570. Av denna kyrka återstår idag sakristian som, till skillnad från kyrkans långhus i trä, var av sten. Denna är kommunens enda bevarade medeltida byggnad. Idag präglas Algutsboda kyrka främst av den stora ombyggnaden i slutet av 1800-talet som försåg kyrkan med bland annat dess spetsiga torn och rundbågiga fönster.

Glaskonstnären Erik Höglund, Boda har designat glasfönstren vid koret i kyrkan under 1960-talet. I slutet av 1960-talet fick församlingen motta en minnesfond avsedd för konstnärlig utsmyckning av kyrkogården. År 1969 ritades ett förslag, kallat Fågel Fenix, av konstnären Fritz Kallenberg, Boda glasbruk. Konstsmedjans mästare, Axel Strömgren, hade samarbetat med Åforsgruppen i vilken bl.a. Erik Höglund ingick. Skulpturen, en förgylld staty av Fågel Fenix kom på plats år 1970, i en cirkel med liggande, stora hällar.

Redan när den första kyrkan i Algutsboda byggdes bör en kyrkogård ha anlagts. När så behövdes upprättades också begravningsplatser i samband med farsoter. En sådan pestkyrkogård finns i byn Moshult. Platsen är utmärkt med ett minneskors.

Algutsboda kyrka är Vilhelm Mobergs barndomskyrka som han besökte tillsammans med familjen vid gudstjänster och vid konfirmationsläsningen. Vilhelm Mobergs föräldrar och två av systrarna är begravda här på kyrkogården.


Boda

Boda glasbruk grundades 1864 av glasblåsarmästarna Vidlund och Scheutz som tidigare arbetat vid Kosta glasbruk. På platsen fanns då två bondgårdar och en kvarn, vilket hördes på namnen på platsen, som var Förlångskvarn och Bodafall. Första hyttbyggnaden i Boda uppfördes av virke från en byggnad vid det nedlagda pappersbruket i Broakulla, som fraktades hit och byggdes upp. Tyvärr så brann denna ner, som de flesta andra hyttor i glasriket också har gjort. Hyttan i Boda har brunnit vid tre olika tillfällen.

Den gamla krossen i Boda är anlagd direkt vid den lilla Bodaån. Krossen i Boda byggdes för att krossa ”kisel”, kvartssten som var en grundingrediens i glasmassan. Det gamla sliperiet låg också vid Bodaån eftersom man utnyttjade vattenkraften i det lilla vattenfallet.

Förr i tiden ingick fri bostad när man fick anställning vid glasbruket. Man hade också fri ved till bränsle och ofta en plats till potatisodling. De större husen för flera familjer, kallades kaserner, som ligger längs vägen norrut i Boda. Flera av dem flyttades hit från det år 1904 nedlagda Löfsta glasbruk, som låg i skogen i norra Algutsboda socken.

Glaset som tillverkades i hyttorna såldes från början delvis med hjälp av glasknallar som gick runt med glas i korgar. Kaffepumpan var en mycket populär produkt. Glas från Boda kördes också i lådor in till järnvägen i Örsjö för vidare transport till städer eller andra länder.

Under 1950–60-talen hade glasbruket sin storhetstid under ledning av den driftiga och framsynte disponenten Eric Rosén, som anställde den då bara 21-årige Erik Höglund direkt från Konstfack. Höglund kombinerade ofta glas med trä eller smide, Boda trä och Boda smide grundades som en följd av Höglunds formgivning.

 

Rubens stuga

Ett minnesmärke över glasblåsarmästaren Ruben Hjelm är den lilla stugan på knappt 20 kvadratmeter där han bodde med sina föräldrar och åtta syskon kring sekelskiftet 1900. Ruben har blivit ett känt inslag i glashistorien eftersom han var mycket kritisk till Erik Höglunds moderna tankar kring glasformgivning på 1950-talet. Efter en dispyt slängde Ruben ifrån sig glaspipan och gick hem till sin lilla stuga. Dit kom Höglund senare under kvällen med en flaska brännvin och de två blev vänner för livet.

Den gamla, vita transformatorstationen, uppförd i klassicistisk 1920-talsstil, står kvar som ett minnesmärke från den nya tiden som kom till Boda 1929 när elkraften definitivt ersatte vattenkraften.

När det var ”Hyttkvällar” samlades man ofta, särskilt på höstar och vintrar.

”Hyttan hade sin egen atmosfär av trivsel och värme. När smältan gick, lyste ugnen lång väg och samtidigt strålade den ut en skön värme. Här satt man i olika grupper på putslådor och spannpallar. Här diskuterades och berättades. Det kunde vara minnen från längesedan gångna tider, då man arbetade på nu nedlagda bruk, det kunde vara jakthistorier och det kunde vara spökhistorier. De gamla glasblåsarna var goda berättare. I de mörka hyttorna fanns övertro. Under ensamma kvällar med elden som enda sällskap kunde man få se mycket, som inte gick att förklara.

Förr kunde man ofta finna luffare vid ugnen. Många av dem hade tidigare arbetat på olika glasbruk, många hade vandrat långa vägar och sett världen utanför Sveriges gränser, de flesta var mästerljugare.

Ibland kunde man steka sill och potatis vid ugnen, och allmänt ansågs denna rätt stekt i ”pottplock” som något alldeles extra.

För en utomstående var hyttkvällarna någonting främmande men samtidigt något tjusande. Elden i centrum, mörkret i de mera avlägsna delarna av hyttan, skuggorna längs golv och väggar skapade en stämning av urtid och mystik, som skarpt kontrasterade mot brukslivet om dagarna”.

Ur: Boda glasbruk 1864-1964 av Olof Nordström.


Åfors

På byn Ålgärdehults ägor vid Lyckebyåns fall anlades en spiksmedja på 1840-talet. Då fanns där även en kvarn och ett jordbruk. Spiksmedjan ägdes av bergsrådet Aschan från Lessebo.

Kvarnen som drevs med ett vattenhjul fick senare driva sten- och degelkrossen som behövdes när glasbruket hade anlagts 1876. Därefter byggdes också ett sliperi vid kvarnen. Namnet Åfors antogs då glasbruket grundades av fyra mästare från Kosta glasbruk. Fastigheten och gården hette Ålgärdehult. Man får anta att glasbrukets grundare tyckte att namnet var för långt, men ändå använde Å:et från Ålgärdehult när de bildade det nya namnet Åfors vid forsen i Lyckebyån. År 1883 köpte den ene delägaren, som kallades Stor-Kalle, ut sina kompanjoner och drev bruket vidare på egen hand.

Ett av Åfors äldsta hus är ”Fina stugan” som byggdes på 1880-talet samtidigt som brukspatrons villa mitt emot. I ”Fina stugan” bodde fyra familjer glasblåsarmästare. De hade 2 rum och kök var.

År 1916 köptes glasbruket av Ernst Johansson. Hans son Eric Johansson blev verkställande direktör. Med tiden blev han en mäktig brukspatron som kom att kallas Glaskungen. Han tog efternamnet Åfors efter glasbruket. Eric Åfors köpte in Boda, Johansfors och Kosta glasbruk och bildade Åforsgruppen, senare Kosta-Boda. Produktionen utgjordes till en början av hushållsglas och kaffekulor och efterhand inriktades tillverkningen på servisglas och konstglas.

Den stora ladugården byggdes på 1920-talet. Jordbruket gav glasbruksarbetarna i Åfors möjlighet att köpa potatis, kött och mjölk. Så långt fram som till början av 1980-talet vallades korna längs gatan i Åfors till ett bete inne i samhället. Den egna sågen gav plank och från smedjan fick man spik och järnföremål som behövdes både till bostadsbyggandet och hyttan.

Kristiden under tidigt 1930-tal drabbade särskilt sliparna. Eftersom det inte fanns arbete åt dem på bruket hänvisades de bland annat till skogsarbete. Familjerna fick överleva de svåra åren genom att leva på sill och potatis. En gata i Åfors som beboddes av sliparna under tidigt 1900-tal döptes till Sill- och potatisgatan på grund av detta än idag Potatisgatan. Här bodde både mjölnare och jordbrukare, glasblåsare och glasslipare. I varje hus fanns flera lägenheter och väl hälften av invånarna var barn. Här fanns inget vatten, inget avlopp eller värmeledning. Lägenheterna värmdes upp med vedeldning. Barnen fick hjälpa till med att hämta långved vid glasbruket med cykel.

När glasbruket började bygga moderna bostäder från 1939 och framåt tyckte man att dessa var så lyxiga med centralvärme, badrum och rinnande vatten och avlopp, att hela det området, längs Glasbruksvägen upp mot Eriksmåla samhälle, döptes i folkmun till Hollywood.

Miljöer kring bruksgatan och även den stora ladugården fick vara med när Lasse Hallströms film ”Mitt liv som hund”, efter romanen av Reidar Jönsson när filmen spelades in i början av 1980-talet. Handlingen utspelar sig egentligen i Boda under slutet av 1950-talet, men spelades i huvudsak in i Åfors.

Sedan i början av 1960-talet har konstnärsparet Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien haft Åfors glasbruk som bas för sina konstnärskap.


Transjö

Glasrikets minsta hytta finns i Transjö. Trots att glasindustrin i Transjö började redan 1865, så är den nuvarande hyttan av betydligt senare datum, verksamheten startad 1982. Runt i kring den nuvarande hyttan ser man lämningar från äldre tiders verksamhet.

Transjö ligger där Lyckebyån vidgar sig till ett antal mindre sjöar. Bebyggelsen ligger i huvudsak intill den gamla landsvägen.  Många glasbruk, som anlades i Småland under 1800-talets senare hälft, anlades i rena bondbyar, och detsamma gäller för Transjö. Glasbruket var inte platsens första industri, redan innan fanns här såväl sliperi som såg och garveri, som drevs av vattenkraften från Lyckebyån. En sågkvarn byggdes vid fallet i ån i mitten av byn redan i början av 1700-talet av bönder som gått samman.

På östra sidan av ån finns lämningar efter ett nedlagt glasbruk. Förutom ruiner knutna till själva hyttan - med ugn och skorsten - finns också lämningar efter en kvarn och en såg. En magasinsbyggnad finns bevarad liksom en del arbetarbostäder.

Omkring 1865 kom glasindustrin till Transjö i form av ett sliperi, men 1869 gick det i konkurs. Då gjordes i Johanstorps fönsterglashytta upp nya planer för Transjö glasbruk. Såg fanns och virke till hytta och magasin var säkerställt. Bygget sattes igång och i oktober 1870 kunde glasarbetet börja under ledning av glasbrukssläkten Brauer. Familjen Brauer bodde på Transjö slott, som patronvillan kallades. En gång i tiden var villan tornprytt som en riddarborg.

Vid glasbruket tillverkades framför allt servis- och hushållsglas. En tid var man bland annat specialister på dockserviser samt färg- och överfångat glas. Den viktigaste råvaran - veden - fick man lokalt. Glasbrukslokaliseringen medförde ett uppsving i industrin och flera bostäder och ekonomibyggnader kom att byggas.

De, som hade sin bärgning vid Transjö glasbruk, bodde även utikring i närbelägna byar eller på torpställen, såväl i Algutsboda som i Ekeberga. Brist på order, svårigheter att få fram råvaror i tid och fackliga strider betydde på Transjö, som på andra glasbruk, att verksamheten kom att ligga nere under långa perioder. Glasarbetarna tog då annat tillfälligt arbete inom jord- och skogsbruk. De anställda hade även egna odlingar, vilket gjorde dem mindre känsliga för driftsavbrott och dåliga konjunkturer.

1880 anlade bruket ett sågverk vid Lyckebyån. I början av 1900-talet kan man tala om ett litet glasbrukssamhälle, då arbetsstyrkan växte och företaget byggde nya bostäder. Här fanns lanthandel, skomakare, cykelreparatör, skola och Folkets hus. Brukstraditionerna och flera sociala aktiviteter hade koncentrerades till Folkets hus, där man sommartid hade många stora, glada och lövade fester.

Folkets hus, som ligger i södra delen av Transjö, var från början en dansbana, anlagd i början av 1900-talet av fackföreningen och nykterhetsföreningen Verdandi. Den utvecklades sedan till möteslokal, som blev Folkets hus. Transjö Folkets hus byggnadsminnesförklarades 1981 - som ett mycket välbevarat exempel på folkrörelsemiljö med prägel av 1920 och 1930-talen såväl interiört som exteriört.


Kosta

Ekeberga kyrka

På Ekeberga kyrkogård, hundratalet meter sydväst om den nuvarande kyrkan, stod tidigare en träkyrka från slutet av 1100-talet eller 1200-talets början. Det var troligen en timmerkyrka och en modell av den finns att se inne i kyrkan. Den är gjord i glas av Eric Karlsson, Kosta. I kyrkan finns flera föremål som är tillverkade vid glasbruket. Johan Thomas Fromm tillverkade en sjuarmad ljuskrona i glas, ett mästerverk i glasteknik redan 1744.

Den gamla kyrkan ansågs för trång redan i mitten av 1700-talet. 1754 skrev kyrkoherde N.M. Grönqvist till Växjö domkapitel: ”Ekeberga kyrka, av början ganska liten byggd, är numera, sedan Kosta glasbruk kommit till, alldeles otillräcklig så att en stor del av dem som komma att höra Guds ord ej få rum i kyrkan utan måste stå ute på kyrkogården, vilket giver anledning till stort oskick”.

Ekeberga kyrka uppfördes 1824-25 och är byggd i timmer. Den är utvändigt reveterad och vitkalkad sedan 1868.

 

Kostas första logotype

Från 1700-talets glassortiment finns många exempel på flaskor och buteljer som försetts med glassigill. Dessa sigill kunde innehålla glasbrukets initialer, vapensköld eller någon annan form av varumärke. Man kunde också stämpla en uppsättning glasvara med beställarens initialer eller märke. Det finns mycket lite bevarat av de vardagsvaror som ingått i Kosta glasbruks äldre produktion och varken glasföremål märkta med glassigill eller lösfunna glassigill är tidigare kända från bruket.

Vid den arkeologiska undersökningen påträffades dock ett glassigill i områdets södra del. Det föreföll ha legat utanför det område som motsvarar hyttans utbredning på de äldsta kartorna. Glassigillet var i grönt glas och hade initialerna K S, som i Koskull – Stael, och ovanför bokstäverna fanns en krona. Anders Koskull avled 1746, vilket gör det möjligt att sigillet härstammar från tiden 1742-1746. Sigillet har förmodligen suttit på buken till en flaska. Ytterligare ett fragment av ett likadant sigill påträffades i samma område som det föregående. Fynden bör alltså höra till Kosta glasbruks äldsta produktion och är av särskilt intresse eftersom det visar brukets allra första logotype.

 

Hembygdsmuseet - Gamla Kosta

Huset byggdes i slutet av 1800-talet i ett plan och 1897 blev det tjänstebostad åt trafikchefen vid järnvägen. Det byggdes på en andra våning år 1905 och då blev det järnvägshotell. 1931 när persontrafiken upphörde längs järnvägen bytte man ut skylten till Brukshotell. Ekeberga Hembygdsförening tog över huset 1969. Museet drivs av Ekeberga Hembygdsförening med inriktning på järnvägshistoria, glassamlingar och musik.

 

Bruno Mathssons glashus

Bruno Mathsson (1907-1988) är känd som en av Sveriges främsta möbelskapare. Men Bruno Mathsson satte också starka spår inom arkitekturen och glashusen i Kosta är ett av de främsta exemplen på detta.

Intresset för att rita hus med nya djärva planlösningar kom under 1930-talet, men det var först i kontakt med amerikanska arkitekter som Bruno Mathsson utvecklade sina tankar på glashus. Under 1940-talet försökte Bruno Mathsson tillsammans med olika husfabrikanter att hitta något som kunde passa att tillverka i större skala. Det var först på 1950-talet som marknaden var mogen för Bruno Mathssons idéer.

Vicke Lindstrand som tillträtt som konstnärlig ledare för Kosta Glasbruk ville ha en ny öppen utställningshall. Ett glashus för glas. Bruno Mathsson fick uppdraget att rita denna. Som golvbeläggning valde man grå glasmosaik som Glastekniska institutet i Växjö hjälpt till att utveckla. 1953 stod utställningshallen i Kosta färdig.

Kontakterna mellan Kosta Glasbruk och Bruno Mathsson fortsatte och han fick en ny uppgift att rita en radhuslänga för de anställda vid bruket. Fem radhuslägenheter skulle byggas. Mellan lägenheterna byggdes garage. En sovrumsdel med två mindre och ett större sovrum samt dusch och toalett vinklades mot en umgängesdel med vardagsrum, kök och matplats. Det gick dörrar från varje rum ut mot en liten skyddad trädgård. Skåp och garderober fanns infällda i den långa väggen mot grannen.

De glasade fasaderna på fram- och baksidorna av huset gav det öppna och speciella intryck som Bruno Mathsson ville få fram, att man nästan satt ute i naturen. Glasväggen bestod av tre skikt glas. Mellan de båda yttersta skikten var avståndet sju centimeter och lufttomt. I botten låg en porös fiberplatta som samlade upp eventuell fuktighet. Samma sorts glasmosaik som användes i utställningshallen lades i radhuslängan och uppvärmningen var golvvärme. Radhuslägenheterna var inflyttningsklara 1956.

 

SEA glasbruk

Under 1900-talets första hälft hade ett flertal mindre glasförädlingsindustrier anlagts i närheten av Kosta. Ett av de mer framgångsrika företagen var Dekor-Etsing, som vidareförädlade råglas. Den största leverantören var AB Ekeberga glasbruk som bildades 1953. Tre år senare köptes det upp av Dekor-Etsing, som ändrade brukets namn till SEA. Namnet fick man genom att slå ihop första bokstaven i efternamnet på de tre nya ägarna: Inge Samuelsson, Sven Ernstsson och Tore Andersson. SEA glasbruk uppfördes 1956. De var först i Glasriket med oljeeldade ugnar och har alltid investerat i modern utrustning och moderna lokaler. SEA har redan sedan starten varit inriktade på prydnadsglas och presentartiklar.


Strömbergshyttan

”Denna plats kallad Lindefors ligger djupt ned i en dalsänka, på vars botten ett vattendrag slingrar sig fram. ” Redan år 1868 omtalas, att en kvarn anlagts vid bäcken som går i gränsen mellan Kårlanda (Hovmantorps säteri) och Lindeskruvs ägor. Med all sannolikhet är namnet Lindefors en kombination av Linde i Lindeskruv och den fors som utgjorde kraftkälla för kvarnen och sedan bruket.

Riksdagsman Johan August Sjö och dåvarande ägaren till Lindeskruvs gård, John Lindqvist, anlade 1876 ett glasbruk på denna plats. Anläggningen, som uppfördes, bestod av en enkel hytta med en långugn för fyra deglar samt tempererugn, torkugn och kylugn. Vid det närliggande vattendraget byggdes ett sliperi med tre planverk och sex slipstolar samt ett stampverk.

Tillgången till skog gjorde att alla bostadshus uppfördes av trä. Vid starten och under de första åren byggdes två stora och tre mindre kaserner samt en disponentvilla med åtta rum och kök. År 1885 fanns fyra verkstäder med sex man i varje: mästare, benmakare, uppblåsare, anfångare, värmare och inbärare. Man tillverkade bland annat bunkar med blå kant, ostkupor, tallrikar, dricksglas och karaffer.

Alfred Sjö, som anlagt Bergdala glasbruk, köpte 1889 glasbruket. Då var antalet anställda uppe i 63 man. Alfred Sjö körde sina två glasbruk växelvis, beroende på vedtillgång och nödvändiga reparationer. Från 1907 och tre år framåt låg glastillverkningen nere vid Lindefors på grund av genomgripande reparationer av alla ugnarna. Hela hyttbesättningen flyttades till Bergdala glasbruk, som då legat nere några år.

Edvard Strömberg, son till biskopen i Strängnäs, kom som nykläckt student att anställas på Kosta glasbruk. 1903 arrenderade han Sandviks glasbruk tillsammans med Axel F. Hummel, för att 1905 bli ensam ägare. År 1918 sålde han bruket till Orrefors. Efter att ha varit chef för Eda glasbruk, nedlagt 1932, arrenderade han Lindefors glasbruk och bytte namnet till Strömbergshyttan. När det gällde sortimentet var det hustrun Gerda Strömberg, som hade sista ordet. Hon var Sveriges första betydande kvinnliga formgivare.

 

Spökklocka – mästerligt lagad

”Min farfar, Johan Johannesson, var torpare under säteriet, och han hade köpt en Moraklocka på auktion efter kammarherre N A Rosenblad. På auktion efter min farfar ropade i sin tur en mästare Nilsson på Lindefors in klockan för 2 kronor, men redan några dagar senare kom han till min far och ville sälja den – den spökade.

Klockan var för hög för rummet på Grönadal, där han bodde med sin familj, varför han tog bort sockeln. Efter flytten till Sandvik sattes den åter. Kantor Bernhard Lagerlund, intresserad av gamla saker, kom omkring 1917-18 och ville se den. Han var olycklig nog att slå sönder klockglaset. Men, en glasblåsarmästare är aldrig rådvill. Naturligtvis gjorde han själv ett nytt glas.”

 

Bruksklockan i Lindefors

”Bruksklockan på Lindefors var, enligt uppgift, i 40 år ställd två timmar före klockan i Hovmantorp. När arbetarna vid Sandvik slutade sitt arbete, hade ungdomarna på Lindefors hunnit klä om sig och gå ner till samhället.”

Ur: ”Lindefors – Strömbergshyttan”, red. kom. Hovmantorp, 2000.


Bergdala

I den lilla byn Hästebäck fanns tre gårdar och norr om gårdarna låg byns soldattorp. Hästebäck kan spåras tillbaka till 1584, då det första gången finns upptaget som en av Hofmantorps sockens nyodlingar. I folkmun kallades området där bruket kom att ligga för ”Fårapinan”, men det är nog naturens skiftande karaktär med berg och dalar, som gett både bruket och därefter platsen dess namn.

Närheten till skogsråvaran, ved, gjorde att man 1889 anlade Bergdala glasbruk på byns norra marker. Traktens bönder levererade virke till bygget och det uppfördes hytta, sliperi, magasin, packhus, ångsåg, samt disponentbostad och tre arbetarkaserner. På den tiden ingick bostad när man fick anställning vid glasbruket. Glasbruk var vid denna tid oerhört vedslukande, och bönderna i trakten fick möjlighet till extra inkomster när de sålde ved till bruket. Att samla ved i skogen var ett fritidsnöje, och att bygga vedstukor kunde utvecklas till en tävling.

Magasinet, som hade många funktioner, innehöll bland annat en formverkstad för formsnickaren, som tillverkade alla träformar, som behövdes i glastillverkningen. Formar och glasblåsarpipor tillverkades förr i brukets egen smedja. Här fanns även en reparationsverkstad. Den var viktig, eftersom man behövde vara så självförsörjande som möjligt, och det gällde att kunna laga redskap och maskiner. I magasinet höll också degelmakaren till. Han tillverkade och lagrade deglar och andra lergods som användes inom bruket. Dessutom fanns här en lådverkstad, där man spikade lådor till förvaring av glas. Det var viktigt att packa glaset väl, eftersom det skulle färdas på långa vägar innan det nådde sina kunder.

Hyttan brann 1890 men återuppfördes omedelbart. En hyttbrand var mycket vanligt förekommande förr i tiden, och nästan alla hyttor i Glasriket har brunnit. Det beror naturligtvis på den brandfarliga verksamheten, och på att man förr byggde i trä och med trägolv. Bruket hade fram till 1981 landets äldsta bevarade trähytta i drift. Efter att hyttan återigen brann ner, beslöt man vid återuppbyggnaden att hålla fast vid hyttans traditionella träkonstruktion.

Det fanns ingen vattenkraft vid glasbruket, men i Fagerekeån vid Lövås fanns sedan tidigare en kvarn. Här installerade bruket i början på 1920-talet en turbin så att man fick en egen kraftstation, varifrån man fick elström. Det innebar en ny tid eftersom man nu kunde driva bland annat slipmaskiner och dessutom få bra lyse i fabriken.

Bruket stängdes många gånger och ugnarna släcktes. Då bjöd mästarna hela verkstaden på ”släckekalas”, och sedan blev det nödvändigt att ordna försörjningen på något annat sätt. Någon arbetslöshetskassa fanns inte, utan man fick söka sig till andra bruk eller ordna jobb i skogen, på torvmossar eller någon annanstans. Glasarbetarna var ett rörligt släkte, och de flyttade gärna dit man hört att bostäderna var fina. Många bytte arbetsplats ganska ofta. Ibland därför att glasbruket där de arbetade lades ner eller för att driften stoppades under långa tider. Ibland för att de ville lära mer och komma framåt. En av dem som varit, om inte på alla glasbruk, så dock mellan tjugo och tjugofem, är Bengt Svensson, i hela Glasriket känd som ”Bellman”. Han har varit en flyttfågel, men en omvittnat duktig glasarbetare. Bengt fick Hald-Gatestipendiet 1981.

Den manliga delen av brukets anställda fördrev i regel kvällarna i hyttan. Där samlades både gubbarna och småpojkarna, och luffarna hade Bergdala glasbruk som ett av sina mål under vandringen. Det var inte ovanligt att det var tjugo luffare på en gång i hyttan. ”Kalmar-Jonne” gick till Bergdala enkom för att halvsula sina skor. Alla de kända namnen ”Feta Fläsket”, ”Höganäs”, ”Alsterbro-Kurre”, ”Luffarkungen” och många andra har passerat revy i hyttan i Bergdala.

Bergdala glasbruk är mest känt för tre glasprodukter: klarglas med den blå randen överst, Bergdalatroll och namnskyltar i glas. För att göra namn i glas måste man ha riktigt het och lättflytande glasmassa. Det har man bara på efternatten, när glastemperaturen nått sin kulmen, och tidiga morgontimmarna.

Ur: ”En gång Bergdala – alltid Bergdala”, I Glasriket – Människan – Miljön – Framtiden, 1983.


Hovmantorp

Hovmantorps nya kyrka

Kyrkan är placerad på en svagt upphöjd platå mitt i samhället. Den ritades av Theodor Edberg och uppfördes mellan åren 1845-47. Byggnationen drog ut på tiden då stridiga meningar om placeringen utspelade sig mellan general Rosenblad på Hovmantorps säteri och det regerande bergsrådet Aschan i Lessebo. Till slut ingrep biskop Esaias Tegnér och redde ut frågan. 
Kyrkan är uppförd som en korsformad kyrka, i nyklassicistisk stil med kor och sakristia i öster samt ett utbyggt torn i väster. Stommen är av timmer och vilar på en halvmeter hög naturstensockel. Utvändigt är kyrkans väggar reveterade och avfärgade i en ljusgul kulör. 


Lessebo

Lessebo kyrka

Tanken på en ny kyrka uppkom redan på 1930-talet. Ortens lilla kapell räckte inte till för den växande befolkningen och Hovmantorps kyrka ansågs ligga för avlägset. Den nya kyrkan utformad av arkitekt Bernt Jörgen Jörgensen stod klar och kunde invigas år 1960. Jörgensen utformade även altaret, dopfunten och väggkorset i trä. Glasfönstret formgavs av glaskonstnären Erik Höglund. Den vita tegelfasaden öppnar sig i ett stort fönsterparti åt söder och det höga tornet reser sig i väster. Låga murar ramar in och skapar en rumsligt definierad gård utanför kyrkan. Byggnaden utgör en pampig fond för Stationsgatan och är ett barn av 1950-talets lätta formspråk.


Ljuder

Ljuders kyrka

Den gamla medeltida kyrkan är avbildad på en målning på en träplanka, som hänger på norra väggen inne i Ljuders kyrka.

Kyrkan byggdes under åren 1839-1846 och den kallas också ”Utvandrarnas kyrka”.  Biskop Esaias Tegnér var närvarande när beslut om nybygget fattades.

Kyrkorummet präglas i hög grad av de vackra och sirliga grisaillemålningarna i kor samt fönstersmygar. Färgsättningen utgår från grått, olika nyanser av gråblått och förgyllda fält, där det tunnvälvda taket i en ljusblåaktig kulör tillsammans med de putsade väggarnas aprikoslika färg skapar ett harmoniskt och enhetligt intryck. De utfördes 1844-45 av Carl Strömberg.

Ikonmålningen på kyrkans norra vägg är gjord av konstnären Sven-Bertil Svensson och invigdes 1980.

Ljuders kyrkogård är unik på så sätt att utvandrarnas öde känns nära. Om man går en promenad på kyrkogården, finns det många gravstenar där svensk-amerikanen står som titel. Alla amerikafarare stannade inte i det nya landet, vissa återvände hem och kallades då svensk-amerikaner.

 

Utvandrarmonumentet

Den 4 april 1850 lämnade Karl-Oskar och Kristina Nilsson och deras tre små barn Johan, Märta och Harald Ljuders socken i Småland och påbörjade sin resa till Nordamerika.

”De bröt upp en torsdag, och dagen var utvald. Hednaguden med hammaren hade varit en stark gud, som förfäderna litat på, och ännu långt in i kristna tider bevarade hans veckodag sitt rykte som en god och turlig dag för påbörjandet av ett nytt företag. Vidare var det nymåne, vilket var ett gott tecken för utvandrarna”, skriver Vilhelm Moberg i romanen Utvandrarna.

”Karl-Oskar hade lejt parhästar och en stor flakvagn av kyrkvärden i Åkerby, och dennes dräng kom med skjutsen en stund före soluppgången”, skriver han vidare.

Vid vägen mitt emot Ljuders kyrka står ett minnesmärke av utvandringen. Det kallas för Utvandrarmonumentet. Vi ser ”Mobergfamiljen” Nilsson samlad då de tar farväl av hembygden den ovan nämnda torsdagen.

Karl-Gustav Holmevi, Emmaboda är konstnären av monumentet som invigdes 2006. Konstverket är skulpterat med motorsåg i ek och ekstockarna kommer från trakten och är mellan 150 och 200 år. De har fått ligga och torka i flera år.

Här hämtade skjutsen upp skaran från Ljuder, som skulle ge sig av till det stora landet i väster. Karl-Oskar, Kristina och Märta står med knäppta händer. Johan vinkar farväl. Minstingen Harald tyr sig till sin mor. Handbagaget är packat i några flätade korgar och kassar av hemvävda tyger. Den tunga amerikakistan är redan lastad på flakvagnen, kan vi tro. Snart är det dags att stiga upp på vagnen och för alltid lämna hembygden. Karl-Oskar ska ta plats bredvid kusken på framsätet och ha Johan i knäet. Kristina ska sätta sig på baksätet med de båda minsta barnen.


Skruf

Skrufs Glasbruk

Skrufs glasbruk startades av före detta disponenten vid Johansfors glasbruk, tillsammans med ett par sågverksägare i Skruv samt några av traktens bönder.  De räknade med avsättning för sin ved genom brukets tillkomst vid järnvägen.

Den röda, långa träbyggnaden bredvid hyttan byggdes som sliperi samma år som första hyttan. Sliperibyggnaden klarade sig vid branden 1946 och är därför brukets äldsta byggnad. Eftersom det inte fanns tillgång på vattenkraft här i Skruv drevs sliperiskivorna och maskinerna med hjälp av kraft från en stor ångmaskin, som eldades med ved. Ångmaskinhuset finns kvar idag.

På våren 1897 var bruket färdigbyggt och man hade invigning med hyttpredikan. Efter predikan var det ordnat med servering i sliperiet. Där bjöds på brännvin och öl i första hand, samt kaffe. Eftersom bryggeri fanns på platsen, var det bara att hämta mera öl när det tog slut.

Bruket förlades norr om järnvägen tillsammans med arbetarbostäderna. De första glasugnarna värmdes upp med direktverkande vedeldning. 1906 ersattes de med moderna rekuperatorugnar, ”IFÖ-ugnar”. Skrufs glasbruk var en av de första i Sverige som byggde en sådan ugn!

Skrufs glasbruk är ett exempel på ett mer modernt glasbruk. Det anlades i nära anslutning till järnvägen. Med tåg fraktades nämligen både råvarorna hit; den tunga sanden som är huvudingrediens när man blandar glasmassan (mängen), och färdiga produkter härifrån; mycket tunga trälådor med glas.

Glasbruksbyggnaden i Skruv är ett stort komplex som är byggd i några olika etapper efter 1946 då den gamla hyttbyggnaden brann. Speciellt är att hyttan ligger på andra våningen.

Det underlättar arbetet vid ugnarnas undre del; underhåll och uppvärmning, som då kan skötas från bottenvåningen istället för som i äldre hyttor från en låg halvvåning under jord.

I en lokal alldeles i anslutning till hyttan ligger mängkammaren. Den har kvar sina behållare för de olika kemikalier som behövdes så länge bruket blandade sin egen mäng.

”Mäng” kommer från det tyska ordet Gemänge, som betyder blandning. Mängen är alltså den blandning av sand och kemikalier som blandades för att smältas och bli glasmassa. Anledningen till att tyska språket har gett namn är att tyska glasarbetare hjälpte till att bygga upp och starta de första glasbruken i Sverige.

Sedan 1940-talet är Skrufs Glasbruk känt för sitt restaurangglas, sina serviser och sin kristall. Ofta är hyttmästarna själva formgivare. På 1950-talet breddades produktionen mot prydnadsglas. Glasbruket växer och moderniseras på det tekniska området.  Nya lokaler byggs under 1950- och 60-talen. Glasbruken Skruf, Gullaskruv, Åseda och Björkshult bildar ett gemensamt försäljningsbolag för att öka exporten 1973. 1975 blir det fusion av Skruv och Gullaskruv, som tillsammans äger Åseda och Björkshult med Målerås under namnet ”Royal Krona”, men de går i konkurs 1977. Skruf köps av Kosta-Boda AB och blir dotterbolag 1978.

Skrufs Glasbruk läggs ned av Kosta-Boda AB 1980, och i samband med nedläggningen får Ljuders Hembygdsförening överta en mängd glas ur brukets tillverkning, med avsikt att ordna ett glasmuseum. Lessebo kommun köper brukets byggnader och fyra glasarbetare tar över hytta och produktionsmedel. Skruvs glasbruk återuppstår och man anlitar Ingegerd Råman som designer 1981. Skrufs Glasmuseum invigs 1983 av Ljuders Hembygdsförening.


Långasjö

Långasjö kyrka

Kyrkan ligger på en kulle vid Långasjön. Den är byggd 1789 på samma plats som den något mindre, medeltida stenkyrkan från 1300-talets början. Området norr om kyrkogården består av hagmark och har aldrig bebyggts. Här ska tidigare ha stått en klockstapel och platsen kallas fortfarande för Klockbolet.

Altartavlan i kyrkan är målad av Elisabeth Bergstrand-Poulsen. Tavlan skildrar den himmelska och jordiska lovsången. Altartavlan skänktes till kyrkan 1957 efter konstnärinnans död av hennes man bildhuggaren Axel Poulsen. I kyrkan finns också ett stort triumfkrucifix och en dopskål från 1500-talet.

Enligt en sägen; ”innan Långasjö socken fick kyrka byggd på den nuvarande kyrkplatsen tänkte man bygga en kyrka i byn Karsamåla. Den kyrkan skulle vara gemensam för Långasjö och den närgränsande delen av Vissefjärda socken. Men trollen hindrade bygget, varför den kyrkan aldrig blev färdig. På platsen lär ännu synas rester av den påbörjade kyrkobyggnaden”.

 

Sockenstugan

I Sockenstugan, som uppfördes 1866, mittemot kyrkan finns Bergstrandssalen, där målningar av konstnärinnan Elisabeth Bergstrand-Poulsen, som var kantorsdotter och född i Långasjö 1887, finns att se och beskåda. Hon växte upp i sockenstugan och blev skolkamrat och väninna till författarinnan Gertrud Lilja, vilkens konstnärliga bana inspirerade Elisabeth att gå samma väg. 1909 intogs Elisabeth på konstakademins skulpturklass. 1926 utges hennes första bok ”Värendskvinnor”, som följs av en utställning i Stockholm.

På nedre plan i Sockenstugan finns Liljarummet som är ett minnesrum över författarinnan Gertrud Lilja. Hembygdsföreningen har där samlat några av hennes möbler och hela hennes bibliotek. Hon föddes på Lindkullen i Långasjö 1887. Hon blev författare på heltid 1924 och har gett ut 23 böcker, både noveller, romaner och aforismer. Efter att ha bott och verkat i Stockholm, återvände hon till Långasjö på 1960-talet och bodde där till sin död 1984.

 

Emigrantstenen

På planen mellan kyrkan och Sockenstugan ligger en stor sten och speglar sig i en damm med botten av glasmosaik designad av Vicke Lindstrand, formgivare vid Kosta glasbruk.

Denna sten minner om alla som utvandrade från Långasjö socken genom en inskription: ”Till minne av de tolvhundra Långasjöbor som under åren 1850-1930 utvandrade till Amerika”.

Emigrantstenen invigdes den 12 augusti 1961 av Amandus Johnson, Philadelphia inför en stor folksamling. Amandus hade själv emigrerat från Långasjö tillsammans med sina föräldrar då han bara var 3 år gammal och besökte vid invigningen hemsocknen för första gången på 81 år.


Vissefjärda

Vissefjärda kyrka

Vissefjärda kyrka ligger på en udde vid vilken Lyckebyån mynnar ut i Kyrksjön. Mittemot kyrkan vid Lyckebyåns östra strand är kyrkstallarna belägna. Den första kyrkan i Vissefjärda ska ha byggts på 1200-talet och byggdes troligen på en holme. Prästgården sydväst om kyrkogården uppfördes ursprungligen 1745. År 1761 påbörjades arbetet med en ny kyrka i anslutning till den medeltida kyrkan och först 1773 invigdes den nya betydligt större kyrkan. Vid kyrkan står en klockstapel som byggdes 1774. Klockstapeln har tre klockor som heter Maria (storklockan), Christina (mellanklockan) och Helena (lillklockan).

Enligt en gammal tradition skall det medeltida fästet Wesaborg ha legat här. Borgen skall ha rivits under 1200-talet och av dess sten uppfördes Vissefjärdas första kyrka. Redan på 1200-talet när Vissefjärda kyrka byggdes bör en kyrkogård ha anlagts.

På den kulle som finns på kyrkogårdens västra del står en Kristusstaty i norsk labradorgranit. Den är gjord av konstnären Arvid Källström och skänktes av disponenten W. G:son Elling 1949.

Ursprungligen gick den gamla häradsvägen här mellan kyrkan och klockstapeln. Tidigare fanns en broförbindelse, en stenvalvbro över Lyckebyån, mellan kyrkan och kyrkstallarna. Denna revs på 1930-talet men har ersatts av en enklare spångbro. Vägen fortsatte över stallplanen, genom det kvadratiska ”torget” upp till vägkorsningen vid Bössan. Landsvägen både delade och höll ihop det gamla samhället med kyrka, kyrkstallar, sockenmagasin, krog och andra byggnader under 1800-talet.